En till

Det blir en månad sjukskrivning till idag. Tre månader. Det kommer inte räcka med de tre månaderna heller såklart. Jag upplever med förvåning att jag faktiskt inte misströstar. Lösningen är att jag försöker göra något här på låtsaskontoret även om det inte är lätt. Det lilla jag får till gör mig ändå lycklig. Oklart varför.

Helgens snödämp vilar tungt som en gruvdumper där ute. Minusgraderna regerar. Men redan till helgen vänder det ju så mycket finns det egentligen inte att klaga på där heller. Tvåsiffriga plusgrader är utlovade. Simuleringarna överensstämmer. Jag tror som vilken galen fanatiker som helst på just den tvåsiffrigheten som världens frälsare.

Imorgon fyller gammelkatten sjutton år. Frasse. Det motsvarar visst åttiofyra människoår. Ja lite vimsig är han allt, men still going strong ändå. Länge var det bara han och jag, Sen började jag veckopendla till Gävle och efter det är det bara K som gäller. Såklart. Någon ordning får det allt vara på famnar att ligga i också. Lillkatten avskyr mig åtminstone inte ännu. Tur eftersom hon ofta vikarierar för Mr John Blund.

Nåja, det finns en skapligt bra bok, en varm säng och en i alla fall något sånär trött ocool gubbe. Tror jag ger mig hän i det ändå just för glädjen i att få finnas till.

Avslutar med lite obromsat…

Är det bara jag?

Är det bara jag? Man skulle liksom vilja hoppa där i mitten av plymen för att känna känslan och se vad som händer… jo jag vet… Jo, ev. med fallskärm.

11%

Elva procent av elenergin kommer fån vindkraft just nu. Ja igår. Fyrtio procent i Portugal, 18% i Danmark, 16% i Sverige. Tänk om någon slängt fram den profetian under kärnkraftsdebatten, då när den begav sig.

Jag vet att jag så sent som i slutet av 80-talet diskuterade möjligheterna till vindkraft här uppe i skogen. Omöjligt sa experten. “Fel sorts vindar”, “Går inte att få lönsamhet där”. Men det som inte går brukar alltid gå efter några år. Det är konstigt. Man bör nog tro på sig själv.