Category: Betraktelser & Berättelse

Att göra något klart är ett HELVETE! Ändå har jag gjort det så många gånger förr. Suttit där med blocket med punkter bredvid mig som skall med “innan det är klart”. Listan som stundom får fler rader och stundom faktiskt minskar i antal rader.

Man har en deadline, men om inte dessa antal rader har inlett en stadig tendens till minskning innan denna deadline så måste man skjuta på den. Därefter hoppas man att när den nya deadlinen är nådd att man skall vara där att den där tydliga minskningen blir tydlig. Att man kan stå för det där man gjort. Så att man äntligen kan skicka ut det över världen.

Första gången jag gick igenom det här var 1985. Det första Hayes modemet i Sverige. Lite minne och assembler. Svårdebuggat. Jobb dag och natt såklart. Men listan minskade aldrig. Man var för ambitiös. Men saker måste ut genom porten så till slut måste man släppa fast det finns saker kvar att fixa på den där listan. Jag minns att jag  aldrig kunde tänka mig att någon skulle vilja köpa det där skitmodemet. Men såklart var det ingen som märkte av buggarna. Bara jag visste att de fanns där.  Det blev en storsäljare och när Elfa började sälja det kändes det som något speciellt.  Tror till och med att det bara gjordes en eller två firmware uppdateringar över huvud taget efter release. Finns förresten några fler produkter från den tiden i slutet av den här sidan http://www.eurosource.se/akhe/wiki/doku.php  Jag är stolt över var och en av dem idag. De är lite mina barn de också som mina riktiga. Jackie-1200, Jackie-AT, Catch, Infratex, CC-Pilot, och en jävla hög till. Var och en ett år av utvecklingstid, ett år i mitt liv. Assembler det mesta eller C/C++ på senare tid. Deadline ofta på vårarna. Nätter och helger och många, många gånger två och ett halv dygnspass med hjälp av cigaretter och kaffe, sånt man klarade på den tiden. Eller det gör man väl fortfarande men man har lugnat sig lite.

Det har varit samma sak de senaste åren. Ja utom de sista då när det knappt ens varit låtsasdeadlines. Lika jobbigt varje gång. Lika underbart när det man jobbat så hårt med skeppas ut genom porten. Olikt teater och musik och idrott så mötts man ju inte heller oftast av ovationer och applåder i min bransch. Man kliver bara på nästa projekt och hör man något om det gamla så är det bara om något inte fungerar.

Så har ingenjörer det.

ps. Jodå till och med på Apple. Inte fan är det Ingenjörerna som står där på scen. Det är marknadsförare, execs.  och säljare som håvar in berömmet. ds.

Det är lite skönt ibland att dra sig tillbaks till sitt gryt. Sitta där i lugn och ro och fundera vad nästa drag skall bli. Intrycken är många och besluten och vägvalen är ännu fler. Jodå man väljer fel ibland och frågar man andra så gör man det jämt. Så fungerar det och så måste det kanske vara. Men det beror såklart också på vilka man valt att ha omkring sig.

Solen lyckas inte värma den marknära luften här på kullen idag. Ja man är bortskämd såklart. Femton grader, som det har varit som mest idag är inte fy skam det heller. Men strumporna åker på. Det är en eftergift åt slöjmoln som man får göra. Ont i halsen, hostandes tar man sig igenom låtsasarbetsdagen och skogspromenaden, den sköna, med frun.

Nu när min första och förhoppningsvis enda arbetslöshetsperiod i livet går mot sitt slut är det dags att sammanfatta. Alla jobb som man sökt och inte befunnits värdig till. Allt från städare till chef och +500 ansökningar har jag nog fått iväg under året. Svar från tjugo, intervju på två, resten ids inte ens svara. Det är företag man inte ens skulle vilja arbeta på. Spotify som pratade om att man ville bli rockstjärna (== bli programmera hos dom) och att jobbet hos dom skulle bli nästa gig (==anställning). Jag kunde nästan inte hålla mig för skratt när HR chefen ringde. Men hörde värre exempel igår. En tjej som sökte ett vanligt kontorsjobb som fick göra fem tester och dessutom lösa rubriks kub framför ett antal personer. Förnedringsanställning av människor som sett för mycket förnedrings TV. Bara urfånigt!

Tack och lov vet jag vad jag kan och har något annat att falla tillbaks på. Lider med alla de som inte har det där. För just det att hela tiden få inbankat i huvudet att man är värdelös sätter sig, och vem finns egentligen runt omkring att höja upp dig? Väldigt få har någon alls. Man måste försöka ha det där själv. Vet man vad man åstadkommit tidigare så vet man vad man kan göra nu. Yrkesstolthet. Den går det inte att ta ifrån en. Men också den försöker man ju trolla bort så mycket det vara går i näringslivet idag genom att inte låta människor ingå i sammanhang. Varje människa skall kunna peka på ett gäng grejer när de är gamla och säga med stolthet att “det där har jag gjort”. Annars levde man aldrig. Känner nog att jag kan det.

Men ser mig såklart också utifrån. En gammal tjock gubbe att jämföra med en ung motiverad hanne. Valet blir liksom lätt. Kanske inte rätt men lätt och jag skulle säkert valt likaledes.

Men nu snart företagare igen alltså. Det skall nog gå och hur som helst blir jag i alla fall något igen. Det betyder mycket. Men även företagandet som 56-åring är i en annan fas, även om det nog är just den identiteten som jag kommer att identifiera mig med tills jag dör. Inte så konstigt om det första företaget startades när man var fjorton och jag inte varit utan sedan dess.

I företagande har man kanske inga stora drömmar längre. Men personligt har jag två.

– Att bli bjuden på ett bröllop i en kyrka innan jag dör. Alltså se något annat än begravningar och sorg i den miljön.

– Vara med om att en enda person ställer sig upp och försvarar mig när många andra håller emot.

Men kanske klara man sig utan de där två också. Nu skall jag låtsasjobba lite till, så dags att krypa ut ur sitt gryt.

Jodå det blir en stund ute i solen under lunchen idag också. Två mackor, en tallrik fil och en cappuccino och lägg till det två katter som sällskap. Den yngste och den äldste. Jag lyckas sitta där under en halvtimme. Han på axeln manar på även om det är låtsasjobb det handlar om. Men det är skönt. Varmt och härligt och o-cool gubbe med gräs mellan tårna mitt under låtsasarbetsdagen känner en osannolik ro i själen. Ja i alla fall emellan knackningarna från Luther där på axeln.

En talgoxe, gissningsvis en unge, sätter sig i körsbärsträdet och låter som talgoxar gör. Jag förklarar att det är åtminstone fyra veckor kvar tills maten kommer på plats och att hans föräldrar borde ha förklarat det redan för honom/henne och med det verkar den nöja sig för den flyger iväg någon annanstans. Det är några veckor till innan de börjar leta prång på huset där de kan tillbringa nätter när temperaturerna sjunker. Eller när de börjar knacka uppfordrande på fönstren med för den delen. Men vi lever med varandra genom hösten, vintern och våren och förstår varandra ganska väl vid det här laget. Det är fint att bo såhär på det viset.

Äpplen finns i överflöd nu och jag hugger såklart ett innan jag går in. Cappuccinosmaken lever kvar ännu i munnen så jag avvaktar en stund med att äta det. Vill ha det där goa kvar ett tag till. Katterna blir kvar ute. Det är bra det. Luther hänger med in och manar på till låtsasjobb och när jag väl sitter där på låtsaskontorsstolen verkar han till synes nöjd. Koncentration tänker jag och försvinner in i min värld.

En hund skäller på andra sidan dalgången. Ett av ljuden som hör till  Lo[o]s. Utan det så skulle jag inte vara så säker på att det är just här som jag vaknar upp på morgonen och det innan jag ens slår upp ögonen. Fönstret är öppet, har varit det hela natten. En bit in i September och det är sommar. Jag känner glädje för det och vet ju att det inte varar men suger såklart åt mig allt som går av detta höstunderbara.

Men förutom hunden som skäller med jämna mellanrum så hörs inget. Jo, en och annan bil med en måndagstrött människa på väg till jobbet susar förbi på vägen här nedanför. Bussen till Ljusdal, ljud jag känner jag igen, de ändlösa timmerbilarna likaså. Personbilarna är svårare. För vår katt Tingeling var inte heller de någon konst. Hon satt alltid och väntade när man körde upp för backen upp till vårt hus på kullen. Var hon tröttare och sov djupt där inne kunde man se de automatiska ljusen i trappan tändas när man körde upp på gården. Det var den relation hon och jag hade. Att hon alltid hälsade mig när jag kom hem. Annars också. Först hej till mig och sen med resoluta steg till sin älskade Karin. Men bara en katt såklart, men älskad och saknad därför att det fanns folk runt henne som också vågade älska “bara en katt” och JA det gör ont när också “bara en katt” dör för tidigt och i en hunds käftar.

Fyra timmars resa från Foro till Gibraltar kollade Karin upp igår. Så då är det väl ingen tvekan. Portugal, Spanien och England i ett paket liksom. Egentligen är alltsammans vansinne. Vi har inte råd. Men ibland måste man göra vansinniga saker för att överleva. Under de svåra åren när varje krona räknades kunde vi åka till ett konditori med ungarna och satsa tvåhundra kronor som vi egentligen inte kunde undvara. Pengar som gjorde att vi kunde överleva fyra eller sex eller åtta eller sexton hundveckor där dagens middag ofta skulle tillagas med bara en tia på fickan eller där föräldramöten där kaffe betalades med tjugor eller tior var kraftmätningar. Så vi reser i alla fall. Bokar en bit i taget, månad för månad.

Nu dags för låtsasjobb. Några dagar till sedan dags att switcha upp till riktigt jobb. Äkta vara liksom. Mentalt betyder det mer än pengar. Jag har svårt att identifiera mig som “den arbetslöse”. Jag har mer träning på att vara “företagaren”. En tryggshetszon, ett land jag kontrollerar. Men samtidigt är detta en chansning utan like. Det handlar verkligen om att köra igång med två tomma händer. Det är liksom inte bara snack. Men kan man ha bättre incitament att göra bra ifrån sig än så? Knappast. Längtar att ta tag i saker på riktigt!

“Du skall icke kasta pärlor till svin”

ja, precis så sa han. Sa det med en bestämd röst. Hävdade sen att

“De där idioterna fattar ändå inte vad du gör så varför göra det?”

och fortsatte

“Det enda dom är intresserade av är att slicka varandras nedbajsade rumpor, titta på idol uppblandat med melodifestivaler som bara kommer i en ändlös radda och aldrig tar slut.”

“Men så…” försöker jag, men han har mer att säga

“Dom vill bara ha enkelt sondmatat nedsänt i sina hjärnor. Dom tänker inte ens på jobbet längre, än mindre hemma. Dom bara gör det som maskiner snart tar över, förlöpare till det artificiella. Sen är det ajöss och goodby med dom där icketänkande och de sitter där i sina drömvärldar och bara lallar..”

Någonstans där gav jag upp om att få fram mitt försvar om trötta människor. Folk som gett allt på jobbet och nu satt hemma i TV soffan och var trötta för livet. Inte dom som Perci Barnevik pratade om alltså. “Dom som satt på kontoret och vände papper hela dagarna och sen gick hem och byggde en båt” Nej de här var ett tröttare gäng. Som inte bara satt och vände papper på dagarna. Körde slut på sig, så dom inte orkade med annat än jobbet. En sorgligare samling eller ett sorgligt samhälle om man nu skulle skylla på det.

Sitter i studion ikväll. Det är livet som finns där. En plats att må gott på. Inga krav, bara härligt skapande. Ingen längtan till topplistor, bara att göra och en önskan att någon lyssnar. Oftast är det ju inte det såklart. Man får stå för lyssnandet själv. Men jag överlever också det.

Det är samma sak med orden. Jag kan njuta när jag sitter och skriver en text. Fly en stund från allt det där runt mig som pockar på att göras klart och är på riktigt. Fly undan till ett roligare liv än programmerarens tragglande med kodrader och algoritmer. Jodå jag vet var det riktiga livet är någonstans. Det finns där också och jag är inte missnöjd med det. Men det finns världar och känslor som jag vill utforska genom skrivandet också. Sånt som är bortom mig själv.

Ett “like” på fejjan eller en delning i bloggen är bekräftelsen. Men lika för låtar och texter är det aldrig de man själv tycker är bra som bekräftas av andra. Det är alltid de där andra. De man ofta inte ens anstränger sig för att få till. Det är där man måste bestämma sig. Man har två val. Antingen fortsätter man att skriva det man själv vill skriva om eller på samma sätt gör den musik man själv vill göra. Eller också viker man sig och gör det man får positiv respons på. Företagaren inom mig väljer det senare såklart men det finns också en annan mer ståndaktig person inom mig som gör det han vill. I de där lägena vinner han alltid precis som han alltid vunnit. Det är jag så himla glad för. Hans namn är integritet. Ett vackert namn.

Musiker är det släkte på jorden som är mest beroende av stegen. Det finns inte en grupp på denna jord som liksom musiker slänger sig med namn på de som står högre upp på stegen. Har man spelat med Bob Dylan eller John Lennon så är man högst upp. Sen finns det människor däremellan som respresenterar olika grader av närhet till guddomen. Högst upp eller flest namn vinner. Man suckar.

Eller för att inte tala om samma grupps kärlek till sina verktyg. Tänk om en mekaniker hade samma förkärlek för grejer som en gitarrist. Han skulle ah trehundra pimpade skiftnycklar i sin verktygslåda plus ett antal rostiga och glappa som den och den mekanikern faktiskt en gång använt och som det därför går att nå outgrundliga stämningar i musicerande med. Jag förstår mig ju inte på det där såklart. Inte heller att studiofolket i första hand har ett intresse för grejer och i andra hand ett intresse för att göra musik. Alltid denna jakt på en ny pryl. Men jag fattar såklart inte. Inte lätt att vara efterbliven.

Nä nu skriker mixerbordet efter mig och jag hörsammar såklart.