Category: Betraktelser & Berättelse

Jag sover till nästan tio. Gardinen fladdrar lite försiktigt i vinden som letar sig in där utifrån. Inte kall som den egentligen borde vara nu en bit in i September. Jag ligger där och tittar på den när den rör sig i vinden, lyssnar på Karin som donar i köket på andra sidan huset. Hon plockar i diskmaskinen gissar jag, den som vi inte orkade fylla igår. Antagligen har hon också utfodrat hungriga katter. Det senare Lördags rutin och Söndags rutin och helgrutin. Lördag och Söndag och helgdagar är det finmat för våra katter. Burk. Andra dagar får dom klara sig med torrfoder. Där är vi överens.

Lördagsfrukost är en stor grej här. Vi sitter länge och äter gott. Nybakat bröd har vi femhundrameter härifrån, men de tar inte betalkort så det blir så sällan jag vandrar ner dit numera. Jag lever kontantlöst och dom vill inte anpassa sig till en ny kontantlös tid. Mister kunder som mig. Men det bryr dom sig kanske inte om och inte jag heller. Det finns bröd man kan handla med betalkort på andra ställen. Sen får man gå ner de Lördagar man råkar hitta en hundralapp som inte behövs till annat där i fickorna. Gott bröd har dom i alla fall Wilmars Bagarbod.

Men jag ligger kvar och funderar. Det är ingen brådska. Tänker på äldste sonen Jonas som fick en femma igen där igår i Uppsala. Det är inte den första spetsen han har fått heller. MVG hette det när jag läste. Nya tider nu. Läraren hade till och med skrivit några berömmande ord (“imponerad”) om hans resonemang. Jag blir omåttligt stolt som förälder såklart. Undrar var han har fått det där ifrån. Jag fick kämpa på matematiken när jag läste fysik på samma ställe. För mig var den bara ett verktyg för den älskade fysiken, en skiftnyckel. Men han billierar där på matematikum, det abstrakta passar honom. Men vet att glädjen handlar om att hitta sin väg. Det glädjer mig mest just det att han tycks ha hittat sin väg och sin passion. Det är jag ganska säker på. Det är värt mest av allt. Dyrt verkar de där universitetsåren bli i alla fall eftersom jag lovat en flaska skumpa för varje femma han får. Något jag tänker hålla.

Men det är dags att kravla sig upp. Det är låtsasjobb för mig och riktigt jobb för Karin idag. Jag skall försöka putta ut en release genom dörren och hon har Lärarens obetalda helgjobb att dyka ned i. Omdömen. Det saknar jag inte. Men annat kan jag sakna från skolvärlden. Först och främst levande, härliga elever. De lyfte en. Sen arbetskamrater. Akademiska diskussioner. En skön värld så långt som neutraliseras av oändliga möten, övertro på buzzwords och skolledare som alla har varit rädda som små möss nära en katts käftar. Men det positiva har uppvägt. Man har fått koncentrera sig på eleverna.

När jag skriver det här har frukosten såklart blivit avklarad. En lång stund i soffan med en tekopp och en bulle också. Skönt att inte stressa. Men nu skall jag låtsasjobba lite. Där har jag min passion. Jag har iof alltid haft nära till den i allt jag gjort. Men just skapandet i programmeringen har nog varit det mest bestående. När jag släpper ut det jag låtsasjobbat med så är det direkt några tusen där runt om i världen som öppnar det och börjar använda det jag gjort. Låt vara att ingen säger tack eller i alla fall väldigt få gör det och det må vara så att detta är en hobby och obetalt jobb, men det är det här jag älskar att göra. Ibland inte. Det finns svackor som förra veckan när det bara syntes vara en oändlig uppförsbacke alltihop. Men så igår och i förrgår det där maniska flytet som uppstår när magi skapas. När man producerar riktigt bra grejer. Det lustiga är att jag känner igen känslan så väl från scenen eller träningarna när jag spelade. Då när man liksom var ett med de andra var det som bäst. De hände inte så ofta de där tillfällena, bara ibland, men de var euforiska ögonblick. När jag programmerar kommer de ofta, mycket ofta. Ja när jag skriver texter med för den delen. Då nästan alltid. Det är bara jag i en bubbla och det jag låtsasjobbar med.

Inom programmeringskonsten finns det dom som försöker systematisera bort de där kreativa ögonblicken, till och med baktalar dem. De har bara aldrig fattat ett dugg de där människorna. Har aldrig varit där i ögonblicken som kan vara i timmar. Man skulle sända tusen gråterskor till dessa människor som tror att det går att göra samma saker utan som med passion. Dom har inte fattat ett dyft. Är nog döda.

En fluga sitter på fönstret bredvid mig och vill ut. Så jag skall släppa ut den. Sen tända mitt ljus, sätta på lite musik och dyka in i den värld jag älskar allra mest, och det fast det jag gör och det som är min passion egentligen aldrig kommer att betyda ett endaste lilla dugg för någon endaste annan i evigheter, amen.

Hemma från besök i Hudiksvall. Ja det finns två anledningar att åka dit. Antingen åker man igenom och ut till Hölick eller också svänger man av upp till sjukhuset. Det var inte Hölick idag. Det är bra att åka till Hudiksvall i sådana ärenden. Behöver man åka till Gävle så är det oftast värre och allvarligt rent utav

Man checkar in sig själv på kirurgen numera, det är lite som Ryan Air över det hela. “yyyymmddnnnn” och så en fyrsiffrig kod på en pekskärm. För mannen framför mig fungerar det inte alls. För mig går det bra. Jag har sett värre användarinterface. Hjälper sen mannen som är äldre att få till det hela. Vill genast förenkla systemet och göra det bättre på en gång såklart. En rfid etikett på kallelsen skulle ta bort hela knappandet. Kostar en spänn. Till och med en streckkod eller en QR-kod skulle fungera men blir inte lika enkelt. UX design med kunden i fokus inte utifrån teknikintresserade nördars gissningar. Och släng ut windowsburken. Ett trehundrakronors kort skulle lösa det där.

Han som tar emot vet inte riktigt varför jag är där och jag som blivit kallad vet väl ännu mindre (det var nog därför de skickade två kallelser) så vi diskuterar en liten stund om livet och om olika plågor. Bestämmer till slut att jag nog skall få leva vidare ett tag till, i alla fall med lite tur och att jag gör som jag vill med det mesta som jag nu ändå alltid har gjort med det mesta. Visst klan det opereras både hit och dit men gamla o-coola gubbar, ja dom är ju rätt gamla och o-coola så frågan är ju om det gör varken till eller från. Antagligen mest från tänker jag som tror på gott mod och god vilja. Bättre att vänta tills det blir värre eller man frånfaller och problemen liksom löser sig av sig själv så att säga. Glad med det avlägsnar jag mig därför från kirurgavdelningen och far uppåt mot skogarna igen. Där o-coola gubbar hör hemma.

Men först ett besök i kafeterian för lite resekost efter att jag optimistiskt och ambitiöst Obama-joggat nerför trapporna . Men där står döden och betalar något i kassan. Och hon tittar på mig. Ja det är faktiskt så jag upplever det hela. Som levandes och som alldeles nyss utsläppt från kirurgen med osäker prognos känner jag att det här blev jobbigt och svänger snabbt åt sidan och kastar mig in bakom en hylla. Tittar upp och döden avslutar sitt inköp och vandrar bortåt. Hon ser trött ut. Så oerhört trött ser hon ut och är naturligtvis inte döden utan bara en läkare eller operationssköterska i full operationsutrustning. Oblodig dock. “Döden2 var lite överdrivet, men ändå den association som starkt kom till mig. Det som kommer det kommer liksom till det här huvudet. Så jag hugger en kexchoklad och en påse Vicks Blå (är man Vicks blå knarkare så är man) och hastar därifrån. Nöjd med det och ändå nöjd med ännu en dag i en o-ccol gubbes liv när inget av värde egentligen hände.

Jag har en plats här uppe på berget som jag kallar “vändpunkten”. Där kan jag sitta ensam och se ut över den omgivande skogen och fundera över livet vid behov. Namnet kommer sig av att jag för länge, länge sedan efter att under många år ha jobbat jävligt hårt för att komma igen, bestämde mig för att ge upp och söka alla jobb som fanns att söka och till slut blev lärare i Mora. Några år tidigare hade jag gjort konkurs i företaget. Vi miste rubbet. Hus, pengar allt. Utom det här jävla schabraket till hus då, kontoret, ankaret runt våra halsar, det som ingen ville ha. Det bästa hade såklart varit om vi mist det också, för då hade vi kommit härifrån, men nu ville det sig inte så och man får spela spelet med de kort man får.

Men det var vid “vändpunkten” jag gav upp. Satt där och funderade en timme eller två och till slut bestämde jag mig för att ge upp. Jag är en vrång jävel så “ge upp” är inte lätt för mig. Ändå kan jag ge upp osentimentalt. Jag behöver inte sitta där och grina över min egen otur och olycka. Det finns annat att gråta över än själva spelet. Men ge upp är svårt. Det tuffaste. För efter man gjort det så är man ingenting. Man står där i världen utan något som håller en på plats.

Vi levde i en Kafkavärld under åren mellan konkursen och det här ögonblicket. Det är bättre nu för tiden, men då var det så att hade man ett företag så fick man inga understöd, ingen a-kassa. Man fick klara sig själv. Gav jag upp det sista jag hade så kunde jag inte försörja mig själv och hade ingenstans att bo heller. Inklämd i en omöjlig ekvation. Hur många gånger stod man inte under den här tiden och väntad på att få elen avstäng. Få vattnet avstängt. Eller att en skadeglatt flinande kronofogde kom på besök. Just de där flinen som de försökte dölja var alltid de värsta. Resten kunde man ta. Det år jag satte upp Internet för Ljusdals kommun (de var tvåa på Internet efter Helsingborg) så tvättade vi oss i smält snö och drack vatten som jag fyllde en dunk med på en mack eftersom samma kommun stängt av vårt vatten. Mat. Ja det var Karin som trollade med det. På något sätt kom det mat på bordet varje dag fast än vi kanske bara ägde en tia. Om hon inte funnits hade det gått helt åt helvete. Ja jag skall inte trötta er med detaljer men det var kämpigt.

Men så den där dagen på “vändpunkten”. Det hade gått sju år efter konkursen. Sju år i något slags limbo. Har man inte pengar så tjänar man inte pengar. Hur många gånger hoppades jag inte? Hur många gånger var det inte nära? Men att ha gjort konkurs en gång stoppade mycket som det gör i Sverige. Att inte ha vänner omkring sig annat. Möjligen också för att jag i slutänden bara är en värdelös liten fjant. Vad vet man? Jag hade i alla fall nått vägs ände den där dan. Det här skulle kunnat vara ett sådant där “jag tar livet av mig ögonblick” men jag är inte den typen. Man måste vara mer egoist är vad jag är för det.

Men naturligtvis blev det bra. Jag sa ja till jobbet där i Mora. Fick låna en stuga av en faster. Med hundra spänn på fickan som skulle räcka de två första veckorna innan barnbidraget kom, stack jag iväg. Jonas, min äldste son stack åt mig lappen med en och femtio fasttejpat på med texten “Lycka till med jobbet…det är inte mycket…”. Hans sista egna pengar. Jag blir tårögd nu som då när jag tänker på det. Han var bara nio. Snäll då som idag. Lappen har jag haft uppsatt på väggen här på låtsaskontoret sedan dess.

Lärarjobbbet som låg så långt bort man kunde tänka sig från min egen person visade sig vara både givande och skojigt. Trivdes där borta. Trevliga arbetskamrater. Trevliga elever.  Gjorde min egen grej på helger och kvällar. Bevarade lite av drömmen och det som är värt att leva för i och med det.

Men det var där vid “vändpunkten” beslutet togs. Nog har jag tagit andra livsavgörande beslut också i livet. Att ge upp musiken och börja plugga var ett sådant men det här ögonblicket vid vändpunkten var nog det svåraste av dem alla. Löjligt kanske du som läser tycker men då har du aldrig levt dina drömmar. Alla borde göra det någon gång men också då veta att det finns ett pris man måste betala  för allt.

Kanske är det bara när man ligger där och skriker av smärta eller när världen rasar fullständigt som hon/han/det/gud verkligen sitter där bredvid en och vill resonera. Resten av tiden har han/hon/det/gud inte riktigt tid med oss vanliga. Har fullt upp med de som dräper, krigar, plågar och våldtar i hennes/hans/dets/guds namn. Inte att förglömma alla de som är hans utvalda. Den där skaran som verkligen har en dialog. Som får svar på sina böner och som hon/det/han/gud tydligen vill resonera en stund med lite allt som oftast.

Men vad skulle man resonera om egentligen om man nu fick chansen? Jo, krig, elände och förtryck skulle man väl kunna ta upp men jag menar, det borde hela den där andra skocken redan ha tagit upp. Osannolikt alltså att man kommer med något nytt inom det området. Man har ju lite smärre problem i livet själv men graden är knappast sådan att man skulle ta upp dem till diskussion. Man har sin väg och sitt kors liksom, och inte är det så jävla tungt oftast heller. Gammal bil och ett gammal kök har man såklart, men för guds skull (om uttrycket tillåts) vi pratar om en diskussion med han/hon/det/gud här. Det känns liksom lite futtigt att komma dragande med sånt. Allra helst när man knappast ägnar de där materiella sakerna många tankar själv – fast man kanske borde.

Men man är ju nyfiken på en massa saker såklart. Sådana där existentiella saker alltså.  Alltså finns det liv efter döden, ja före med för den delen? Ibland undrar man ju när dagarna liksom bara går. Sen måste man ju ta upp huruvida de fyra grundkrafterna kan bli en?  Det kan man diskutera ett tag och hon/gud/det/han får ta det sakta och försiktigt för det var några år sedan man satt där i fysiksalarna i Uppsala.  Sen ondska och godhet. Visst är det väl så att vi har dem inom oss båda två? Och jämvikten. Den viktigaste frågan. Den som samlar ihop allt det andra.  Visst är den universell?  Ja, det finns ju en massa frågor att dryfta och man gud/han/hon/det och jag skulle kunna sitta en bra stund och resonera. Resten av livet t.ex. skulle fungera bra för mig om han/hon/gud/det inte har andra planer. Helst då på en plats där jag slipper frysa eller för den delen svettas för mycket. Klosteret i Noppikoski vore OK.

Men det är klart han/hon/det/gud vill kanske inte resonera om sånt. Vill väl att man skall bete sig som folk och önska sig frisk eller framgång och lycka och sånt. Nått måste det ju finnas som gud/han/hon/det kan hjälpa till med. Pengar, ett häftigt jobb, göra rockstjärna av gubben. göra gubben vacker på gamla dar, ta bort det där onda, stoppa in lite intelligens i huvudet på han, fixa en 110″ super TV. Men såklart det är lite onödigt allt det där, o-coola gubbar värdesätter såklart inte sånt. De har liksom passerat det där stadier för länge sedan. Det är annat som intresserar när man redan har allt det där andra. Men det spelar såklart ingen roll alls något av det här för han/hon/det/gud lyssnar inte på de frågvisa i alla fall. Man får fortsätta att resonera med sig själv. Då får man i alla fall svar på tal, och ibland inte ens då de svar man förväntade sig.

ps Ja det är väl nu det skulle komma en sådan där rungande blixt (jo nog stack det till lite där i hjärttrakten) som satte en på plats men själv är jag säker på att gaja/han/hon/det/gud har humor och fattar vad jag snackar om.  ds

Simuleringsmodellerna från Norge säger att solen skall komma framåt tolvtiden. Nu är den i l alla fall borta. Borta bakom till synes tjocka moln. Man vet ju att den lyser i alla fall där ovanför. Molnens ovansida är som fabriker där molekylära omvandlingar hela tiden sker med hjälp av solens energi. Flyger man så ser man att allt det där också sker mycket närmare jorden än vad man tror. Tusen meter blir ingenting då.

Det blir lite kallare i ett gammal gult skolhus på en kulle i Lo[o]s så här i september när det inte strålar en sol in genom de stora söderfönstren. Man får tända en av ljusstumparna. Röda ljusstumpar som blev kvar från förra julen. Brukar klara av dem på våren men tydligen inte i år. Det levande ljuset ger mig ett speciellt lugn. Oklart varför. Gillar det bara och det får räcka. Fast som vegetarian av etiska skäl så blir det såklart fel på alla sätt med stearinljus. Man är liksom med i den där industriella köttkarusellen man tagit avstånd ifrån. Syntetisk stearin finns ju såklart men det luktar inte sådär som äkta stearin gör. Så som det luktar att elda upp djurfett…

Jag vet inte om alla skolor förr byggdes med fönstren mot söder, men kan gissa att det var så. Mindre fönster då och under den mörka årstiden kunde man utnyttja det naturliga ljuset. Nu när man har bättre värme i husen så är de där stora fönstren som sitter i de gamla skolsalarna idag inte alltid positiva. Lyser solen så har man direkt växthuseffekt här inne. Booom säger det bara och så har man tjugofem, tjugosex grader. Gamla radiatorer hinner liksom aldrig fatta vad som hände. Men hellre det än kallt såklart. Jag har frusit tillräckligt.

Apropå uppvärmning så har jag två kaminer här på kontoret som vi inhandlade för två år sedan för att ha som hjälp med uppvärmningen. Just den är den stora kostnaden såklart i ett sådant här 500 m2 hus. Men den sotarbrygga som skall upp ville man ha trettiotusen för att skruva upp. Gissar att man prisade bort sig för att slippa åka upp till Lo[o]s och den hantverkare som jag hittade istället kom aldrig, nästa svarar varken i telefon eller på mail. Så där sitter jag i moment 22. Kommer inte bryggan upp så vägrar man att provtrycka skorstenarna. Provtrycker man inte skorstenarna så kan jag inte installera kaminerna. Så vet du som läser någon som kan tänka sig göra takjobb (skruva fast sex meter befintlig brygga) så är jag intresserad. Men det är högt. För högt för mig. Har blivit räddare för höjder på gamla dagar. Men hantverkaren som skulle mura skorstenen sist var också det. Kranbilen kostade tolvtusen, murningen tre. Man måste hitta någon som vågar klättra.

Nu lyser det ändå några strålar in genom fönstren. Låtsasjobba alltså.

Att göra något klart är ett HELVETE! Ändå har jag gjort det så många gånger förr. Suttit där med blocket med punkter bredvid mig som skall med “innan det är klart”. Listan som stundom får fler rader och stundom faktiskt minskar i antal rader.

Man har en deadline, men om inte dessa antal rader har inlett en stadig tendens till minskning innan denna deadline så måste man skjuta på den. Därefter hoppas man att när den nya deadlinen är nådd att man skall vara där att den där tydliga minskningen blir tydlig. Att man kan stå för det där man gjort. Så att man äntligen kan skicka ut det över världen.

Första gången jag gick igenom det här var 1985. Det första Hayes modemet i Sverige. Lite minne och assembler. Svårdebuggat. Jobb dag och natt såklart. Men listan minskade aldrig. Man var för ambitiös. Men saker måste ut genom porten så till slut måste man släppa fast det finns saker kvar att fixa på den där listan. Jag minns att jag  aldrig kunde tänka mig att någon skulle vilja köpa det där skitmodemet. Men såklart var det ingen som märkte av buggarna. Bara jag visste att de fanns där.  Det blev en storsäljare och när Elfa började sälja det kändes det som något speciellt.  Tror till och med att det bara gjordes en eller två firmware uppdateringar över huvud taget efter release. Finns förresten några fler produkter från den tiden i slutet av den här sidan http://www.eurosource.se/akhe/wiki/doku.php  Jag är stolt över var och en av dem idag. De är lite mina barn de också som mina riktiga. Jackie-1200, Jackie-AT, Catch, Infratex, CC-Pilot, och en jävla hög till. Var och en ett år av utvecklingstid, ett år i mitt liv. Assembler det mesta eller C/C++ på senare tid. Deadline ofta på vårarna. Nätter och helger och många, många gånger två och ett halv dygnspass med hjälp av cigaretter och kaffe, sånt man klarade på den tiden. Eller det gör man väl fortfarande men man har lugnat sig lite.

Det har varit samma sak de senaste åren. Ja utom de sista då när det knappt ens varit låtsasdeadlines. Lika jobbigt varje gång. Lika underbart när det man jobbat så hårt med skeppas ut genom porten. Olikt teater och musik och idrott så mötts man ju inte heller oftast av ovationer och applåder i min bransch. Man kliver bara på nästa projekt och hör man något om det gamla så är det bara om något inte fungerar.

Så har ingenjörer det.

ps. Jodå till och med på Apple. Inte fan är det Ingenjörerna som står där på scen. Det är marknadsförare, execs.  och säljare som håvar in berömmet. ds.