Categories
Swedish

Konkurs

En kaffe är enda lösningen den här morgonen. Jag nyttjar normalt en kopp te just här på tidsaxeln. Allt för den fördröjda njutningen i ett ta dagens första kopp kaffe till lunch, precis efter en tallrik ätbart.

Lite stressad. Hur man nu kan vara det i min låtsasvärld. Men vill mer än det finns timmar. Jag föddes nog sådan. Som en som vill mer än det faktiskt finns timmar. Jag har aldrig hunnit ikapp och kommer aldrig att göra det. En god insikt. Åtminstone det.

Men kaffe alltså. Händer inget annat efter en kaffekopp så kan man åtminstone närma sig det maniska. Men en kopp är kanske för lite för det.

Blir inbjuden till återträff igår. JB i Gävle. Det där konkursade imperiet (2013) ni vet. John Bauer Gymnasiet. Fick liksom skulden för det privata roffandet inom skolvärlden. I Gävle fanns inte det där. Bara en underbar gymnasieskola med underbara människor. Sannolikt de bästa jag mött i mitt liv. Nu vill lärarkår, städpersonal, administration alltså ses igen. Tror det var tio år sedan jag slutade. Nästan. Men man minns varenda en. Det fanns något speciellt där. Eleverna kände det också. Det vet jag. Jag har träffat några och de kramas och säger Åhhhhhh….

Fast återträffar…. Jag är inte så mycket för dom. De jag varit på har mest inneburit besvikelser. Minnena är bättre än verkligheten. Så jag avstår nog. Minns de där fantastiska gänget inne i huvudet istället. Bevarar var och en där som ett guldägg som inte behöver putsas eftersom det redan är så glänsande och vackert som det kan bli.

Givetvis måste man passa på att sätta rubriken “konkurs” när möjligheten nu gavs. Brukar kunna åstadkomma bloggvisningar och plusstatistik. Det finns ingenting som möjligheten till jävelskap för någon annan som lockar människorna. Det kan få en att misströsta. Att i alla fall nöja sig med att betrakta dem bara på avstånd. Aldrig närma sig igen. Flytta till Los. Öh…

60 dagar kvar idag. Fullständigt obegripligt såklart.

Categories
Böcker

Senast lästa bok

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elisabeth Gilbert

Det HÄR mina vänner ÄR en mycket härlig bok. Gillar den mycket. Vetenskapen. Sjuttonhundratal fram mot förra sekelskiftet. Tron på stringensen. Hur idéerna liksom planterar sig i människorna och sedan mognar ungefär samtidigt. Vi får ett namn. Hjälten. Bildskön. Rik. Men vilka minns dem som kom fram till samma saker samtidigt? Eller de som byggde fundamentet, grunden för de nya idéerna?

Det jag gillar mest i boken är nog beskrivningen av känslor och händelser och tankar under 17/18 hundratal. Det är inte placerade med filter påslaget utan satta där norma som det såklart var. Människorna tänkte ungefär på samma sätt då som nu och samma saker var viktiga. Jodå, världen var full av “mobiltelefoner” också på sjuttonhundratalet på samma sätt som den kommer vara fulla av dem under nästa århundrade. De har bara andra namn och andra tillverkare.

Mötet mellan en åldrad Alma och Alfred Wallace går såklart inte av för hackor det heller. Eller beskrivningen av en kvinnlig vän, hennes man, systern, fadern, prästen på Tahiti. Jo jag gillar det vetenskapliga den här boken. Passionen för något. Men mest gillar jag människorna ändå. Och lite är det kanske, som K uttryckte det, man kommer inte sidopersonerna tillräckligt mycket in på livet. Vill veta mer om dem. Men kanske är just det beroende av att man blir så intresserade av dem att man verkligen nästan måste veta mer. Frön till nya böcker kanske var och en av dom.

Hur som helst. Läs den!

Alfred Russel Wallace

Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
Techstuff

Nytt?

En sådan här hade morfar. Femtio eller sextiotal. Inte mycket är nytt under solen.

Categories
Musik

Kodarmusik

Categories
Betraktelser & Berättelse

Skogen

Min skog. Fast inte riktigt såklart. På ägarpappren står någon annans namn. Kommunen eller grannen? Nope, vet inte. Gillar den i alla fall. Fast lite min är den ändå. Eftersom den var “Pytt-Nils” innan han gick bort. Det hävdade han med bestämdhet. Hämtade den ved han behövde där. Själv nöjer jag med att vandra genom den.

Categories
vetenskap

Relativt

Categories
Meterologi

Höst

Categories
Betraktelser & Berättelse

Power

En bild säger mer än en massa ord såklart. Det borde man ju lära sig. Men i alla fall tycker jag den nya elmätaren som Ellevio kom med är en tillgång.

https://www.akehedman.se/wordpress/wp-admin/post.php?post=38542&action=edit

Categories
Betraktelser & Berättelse

8000 mil

Normalt är det ungefär 8000 mil mellan oss. Men på promenaden möter jag honom. Thailändaren. Leende såklart. Finns det oleende Thailändare? Han plockar blåbär. Har inte tid att prata. Kan inte heller för Thailändska verkar vara hans enda språk. Han försvinner bakom mig fullt upptagen i en dialog med sig själv.

Jag beundrar modet. Att inte ens kunna engelska. Men att i alla fall ge sig iväg till en annan del av världen. Må han hitta mycket bär. Må han ta med sig en stor mängd dollar med sig hem till de sina.

Själv vandrar jag på. Lite seg idag. Men vandringen piggar upp. Mänsklig fysionomi. Det borde vara tvärtom.

Så har jag då träffat en levande människa idag. Det är såklart mer än de flesta andra dagar om man inte räknar med familjen.

En hackspett ojjar sig å det grövsta när jag går förbi den plus hundraåriga granen han sitter i. Tycker väl att jag stör. Hade tänkt sig en sovmorgon just idag. Men jag mumlar lite surt att maten på fågelbordet den duger minsann under iskalla vinterdagar och sen fortsätter vi framåt i livet år varsitt håll. Man kan alltid påminna om den där surmuligheten i januari.

Som vanligt undrar jag över meningen med alltsammans. Om det är någon ide att låtsasjobba vidare. Eller om man bara skall lägga sig ner och invänta slutet. Men det har liksom aldrig funnits ett val i det där. Det här är min väg. Jag kan lika väl gå den sista biten också. Om inte annat håller det mig borta från grubblandet. Allt som hjälper till där är av godo.

Jag är en del av skogen när jag går där. En del av naturen. Jag har MYCKET svårt för de där uppifrån tittande synen där man skall “rädda naturen”. Det där har satts i oss av kristendomen. Den ende guden och allt det där. Innan den där skiten spred sig över världen var vi en del av naturen som en ren självklarhet. Att vi skulle vara förmer än annat är såklart blaha blaha. Visst är vi han/hon/det/guds avbild men det är varje sandkorn, barr och alla världens skitkorvar också. Så det är inget att sätta sig på höga hästar för. Så istället för att “rädda“. “UPPFÖR” dig i ditt hus, naturen. Så jävla svårt är det nu inte.

Förr skrattade man åt sandwischmännen som stod i gatuhörnen och ropad ut jordens undergång. Nu ger man dem priser och helsidor. Men det är aldrig genom att ropa “det går åt helvete” som man förbättrar något. Det är bara handling som kan förbättra. Valen man gör. Ingen annan gör det där åt en. Nu är hela tiden och det är NU det skall göras.

Dagens vandring är inte klar här hos mig. Ett låtsaskontor. Knappandet. Kodandet. Också det en vandring. Kanske en vandring helt utan värde och mening. Ungefär som den jag gjorde i skogen alldeles nyss. Men ändå, i allt, är vi ändå en liten kugge i det stora maskineriet. Det är tillsammans vi skapar framtiden. I det finner jag tröst.