Categories
Betraktelser & Berättelse

Dragspel, ABBA och döden – fast möjligen tvärtom

Benny Andersson. Här igen. Med Orsafolket. Alltså är det älgjakt. Nu? tänker jag. Men tydligen. Fast det är dragspelaren han söker. Inte mig. Precis som förra året. Då jag berättade att han gett sig ut på sin sista turne och antagligen inte återvänder. Hittills ha ringen återvänt från den sista turnen. Punkt. Men det säger jag inte nu. Han ser så trött ut. Jag vill inte trötta mer. “Ge honom det här dragspelet när han kommer tillbaks” säger han och lyfter upp ett spel på bron. Innan jag ens hinner med ett “men…” så är han borta och halvvägs nere nerför backen nedanför kullen.

Så nu sitter man här med två dragspel alltså. Det var samma visa i fjol också. Vet inte vad jag skall göra med dom. Dragspelaren har ju gjort sitt här på kullen och någon dragspelare blir nog aldrig jag.

Man får vänta tills nästa år. Försöka förklara hur det ligger till för skäggige Benny. Be honom lugna sig.

I skogen finns lugnet. Den brantaste backen bjuder på motljus denna morgon också. Det går inte att undvika att tänka på döden. vad tiden gör med minnet av folk. Man fattar verkligen att den del människor var riktigt bra människor efter ett tag. Som min morsa. Inte fan ville hon någon något ont. Hon har växt. Man har fattat hur värdefull hon var. Där fanns en urstark och osjälvisk kärlek till barn och barnbarn som var på riktigt och som fanns där utan motkrav.

Farsan har man förstått var med sårbar och rädd än den där starke mannen an trodde och tyckte att han var när han levde. Ja han ville väl framstå som det också. Han var nog alltid det där lilla barnet egentligen. Inte konstigt kanske om man aldrig hade en närvarande far och en mor som dog när man var tolv. Lättare att förstå sig på nu såklart. Nu när man själv gått igenom en del.

Fast andra. Som bara brytt om sig själv. Som man kanske ändå beundrade förr. Dom har ramlat rakt ner i dyn. Man glömmer dom bara. Eftersom dom där människorna aldrig brydde sig om någon annan heller.

Fast mest bra människor de flesta såklart. Visserligen med fel och brister. Som kämpat på. Det där med att alla blir så förbaskat bra och perfekta efter döden är såklart mest fånigt. Uttalat av rädsla för ta de döda skall komma tillbaks och spöka för en. Liksom. Vi är som vi är. Varken bra eller dåliga. Allesammans. Sen finns det väl någon slags summering där på slutet. Saknaden och den radens summa är det man bär med sig som en som fått vandra bredvid någon under en stund av ett liv.

Själv tänker jag lämna genom bakdörren, alltså utan att det märks. Troligen kan det ske utan problem eftersom jag knappt finns.

Såg att någon Ljusdalbo uppträtt på Royal Albert Hall. Follan, vår GAMLE trummis (fyller 70 i år) brukar påminna mig om att den lokalen var mitt mål för uppträdande en gång i tiden. Själv glömde jag nog det där runt 1978 när nya mål kom i sikte. Nu minns jag inte ens varför jag ville dit. Antagligen var det något med Deep Purple. Drömmar…

62 dagar kvar.

Skickar iväg de sista pensionförsäkringspapperen idag. Många olika utbetalningsdagar blir det. Många bäckar små… blir ändå inte alltid till en stor å. Men det får gå ändå.

Annars knappar jag på här på kullen. Mest för att kan inte kan annat. Sen jag gick ut genom dörrarna en bit före åtta i morse och beträdde min promenad har jag inte sett en annan levande människa. Inte pratat med någon heller. Hur skulle det här egentligen bli och vara om jag inte bodde tillsammans med K? Jag skulle aldrig träffa en enda människa. Visst finns det något patetiskt i det!? Dog man så så kunde man ligga här och ruttna (ligga på tork) i sex sju år innan man blev hittad.

Nåja. Något måste man väl ändå offra om man vill förändras världen.

🙂

Categories
Betraktelser & Berättelse

Inte bara skit

Tänk att det ändå händer bra saker i världen också…

Categories
Företagande

Informationsträffar – Tullverket

Tullverket erbjuder kostnadsfria informationsträffar där du får veta mer om vad du bör tänka på om du ska handla med länder utanför EU.

Source: Informationsträffar – Tullverket

Categories
Betraktelser & Berättelse

Solnedgång över Los

Categories
Musik

Kodarmusik

Categories
Swedish

Hälsingevind

Categories
Swedish

<--->

Categories
Betraktelser & Berättelse

Försöken

En del försök får fornminnesskylt. Blir adlade till “borg“. Själv tycker jag nog att alla försök är värd den där äran. Att försöka är ändå att gå/nå halva vägen. Det finns så många som inte ens kommer dit. Så miljarder forntidsborgsskyltar skulle jag vilja se. Jag skulle glädjas åt var och en.

Innan jag kommer till skylten som pekar ut “Tryggens försök” har jag gått uppför den brantaste av backarna. Solen står precis i kanten där upp i toppen av backen. Bländar mig med sin full kraft. Fotonbombardemang. Uppstigningen känns som att dö. Ni vet sådär som människor berättar om att man går in i en tunnel mot ljuset och där i änden av det där ljuset så står nära och kära och väntar. Men när jag flåsande når toppen finns ingen där. Om det är ännu ett tecken på det solitära i mitt liv eller om jag nu ändå inte är död, det har jag ingen aning om.

Tele2mastens fläkt ylar fortfarande. PWM-styrning kära Tele 2. Och kullager.

Jag beställer tid för besiktning av den nyinstallerade kaminen. Äntligen. Storebror skall komma och titta och godkänna. Gillar inga av de där uppifrån och ner kollerna. Som bilbesiktning. Jag blir så liten både till person och tanke i det där. Känner mig förminskad. Det är ofta inte på något logiskt saker och ting faller. Nästan alltid handlar det om något tyckande. Men i grunden bra och nödvändigt såklart. Längtar efter värmen den kan ge under de kallaste vinterdagarna. Får stå ut. Muta med kaffe.

Hittar en rad till en låttext där ute i skogen. Spelar in på telefonen. Det där händer för ofta. Skulle definitivt kunna göra en ny låt varje dag. Om jag bestämde mig för det. Men vill jag det? Nope.

Här och nu brummar en oskriven vecka framför mig. Det gillar jag. Mycket man kan hinna med. Det är gott att leva. Det kan inte hjälpas men så är det. Ja och känner man så är det ju inte lätt att ta sig ner i den ljuvliga melankolin. Lite shit också över det. Men man får försöka hitta inspiration ändå.

En framtidsdag nästa Losvecka? Nåja. Det vore väl ändå att ta i…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lönnen

Jag sitter under lönnen, den vi kidnappade i Sörmland för många år sedan och tog med hit upp till kullen. Jag känner så tydligt som det går att känna att mer än det här behöver inte jag. Jag och lönnen. Jag där i en utemöbel och ett med naturen. Insikten att man alltid är det närvarande. Fjärilarna som dansar omkring oss. Ingen levande kan begära mer.

De där bladen som lönnen bär. De skuggar och skyddar. De är mat. Tittar man närmare så ser man deras fantastiska konstruktion. Var och ett av dom är ett underverk. Något att förundras över. Alla är de olika. Unika. Om bara några veckor kommer alla de här löven att singla ner mot marken. Men först en sista hälsning utsänd som ett fyrverkeri, ett adjö i skarpt gult och rött såklart. Men de har verkligen snart gjort sitt.

Energin som användes till att skapa dem under de första varma dagarna i maj, återlämnas till den gemensamma banken av energi nu i september och oktober. Inte en enda atom av de där bladen går till spillo. Energi finns det i obegränsad mängd. Den försvinner aldrig. Den bara omvandlas och byter form och återvänder i evigheten.

För min själ räcker det såklart att sitta här. Här är jag trygg. Här finns mitt verkliga och sanna jag. Lycklig under ett träd man själv planterat.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En gunga

Vi firar lugnt idag. VSCP och jag och tjugoettårsfirandet. K får vara med på ett hörn. Hon som står ut med alla timmar jag sitter där och knåpar. Någonstans mellan 40000 timmar och 70000 timmar finns det i det där. Det verkliga talet omöjligt att räkna fram såklart. Oviktigt dessutom. Ingen vill veta. Minst jag. Bara galenskap alltihop egentligen såklart.

Ser filmen om Winnerbäck igår på SVT Play. Gillar vanligtvis inte de där filmerna om idoler där de framställs som gudarna som vandrar ibland oss vanliga men det här fungerar. Den är lika lågmäld som huvudpersonen. Bra.

Jag har stått på hans konserter och titta ut över publikhavet och gråtit. Ja bara lite. Inom mig. Kvinnorna i den där massan. Tusentalen som sjunger med. De där trånande blickarna som riktas mot “Lasse”. Var och en säkert en hur trevlig varelse som helst. Men från scen. Tillsammans. Blir alla de där blickarna som en stor spindel som vill äta upp och tugga i sig en liten “Lasse” med sina krav och all sin kärlek. “Ge mig”. Men hur skall de var och en kunna veta det? Tro mig herr Winnerbäck vet och känner.

Fast det är oftast sådär jag genomlever mina konserter. Jag kollar på publik. Vill stå där på scen jag med. Uppleva det där de som står där får uppleva. Avundsjuk såklart. Men bara lätt. Men en gång i Gävle drabbades jag på riktigt av den där konsertmagin. Helt oväntat dessutom för det var med en förartist till jut Winnerbäck som den drabbade mig. En jag visste väldigt lite om. Som jag hört väldigt lite av. Men efter en låt så hamnade jag liksom i trans och sen var jag ett med Laleh genom konserten till hon spottade ut mig och gick av scen. Fantastiskt. Jo så jag kan nog förstå dom som gillar konserter. Såg Laleh senare. Men då fanns inte den där magin. För stort då. Hon nådde inte fram och tog min själ i besittning.

Sorgmantlar, Admiralfjärilar, Citronfjärilar och massor av andra fjärilar här idag. Jag blir lycklig. “Grattis VSCP” sjunger de allesammans i väldigt vacker stämsång. Tror jag. Låtsas jag. Fjärilarna och jag är vänner. Också i det här livet.

Men nu då så är 21-års dagen nästan slut. Förr brukade någon av de som hängt med genom åren skriva att “i år så händer det nog”. Men efter tio år så avtog väl det där med all rätt. För mig gör det såklart ingen skillnad. Tio miljoner gubbar som skickar slumpvisa JSON meddelanden har såklart inte fel. Vem behöver metodik och system och ordning och klassificering. Det här är väl vilda västern inte någon Linne’isk äng. “Jo så är det såklart” svarar jag. Och knappar på.

Men just nu. Nu skall jag fira vidare med lite hemlagad pizza. Inte så dåligt det serru.