Categories
Swedish

Månadshandling

Till och med temperaturen i köket ökar.

Categories
Krönikor

Brädgårn

“Brädgårn”. Jag är alltid lite orolig när jag skall dit. Fast byggvaruhus heter det väl numera. Det finns allt där. Men ser ganska lika ut nu, som när det hette brädgård, de gör de. Män med hängselbyxor och tumstock i bakfickan. Tumstock. Sug på den. Eller förresten, gör inte det. Se istället männen framför er. Männen, de som kan det där med 3/4 tum och åderriktningar och löpmeter och fallande längder och allt annat sådant där kryptiskt. Jo de är kvinnor också idag “de där männen”. Samma hängselbyxor, samma tumstock. Som kan samma saker. Mycket mer än vad jag kan. Otäckt mycket kan dom.

En gång kom det en kvinna fram till mig. En medkund. Heter det så? Hon frågade “Du vet de där skruvarna med rund skalle… Vad heter dom egentligen?” Hon skulle tydligen ha en. Eller flera. Jag såg nog ut som en som kunde sånt. Men inte kom jag på vad de hette. I alla fall inte innan hon själv kom på det. För kort därefter stack hon fram huvudet mellan två hyllor. “Vagnbult” sa hon, med ett menande leende och hållande en i handen. Jodå, jag kände mig omanlig. Jag som gått i träslöjd i skolan. Var utbildad på området. Gjort skärbrädor och smörknivar. Det var liksom inte ens en skruv. Fast någonstans visste jag såklart det där. Tror jag. Men helt klart. Något inom mig hade velat nickat igenkännande när jag fick den där frågan, sådär självsäkert och lite överlägset självsäkert skulle jag sagt, “jo serru ja det är vagnbult du tänker på. Bra att ha…” till vad nu en vagnbult är bra att ha till. Och hon skulle se lite så där imponerad ut när jag visade henne hyllan där vagnbultar fanns i mängder och alla dess längder. Men det kom jag alltså inte på där och då. Jag kommer nämligen aldrig på saker “där och då”.

Men det är mycket som är krångligt på en brädgård. Ta bara måttsystemet. Läser man en ritning så står det ofta mått i tum på mina. Det är på Internet jag hämtar mina ritningar alltså. Alltid mått i tum och inga åäö’n. Ritningar ritas tydligen alltid i anglosaxiska länder om de finns på Internet. Men det där är man ju van. Man konverterar. Medelst räknare. Man skall ha en halvtums planka. Alltså 25.4/2 = 12.7 ungefär 13 mm. Jo jag lärde mig avrundning i skolan. På brädgården finns beställer man en 1/2″ planka men får en 12 mm planka. 13 mm plankor saluförs inte. Det blir svårt. Det är liksom ingen ordning på brädgårdar. Och frågar man efter en 13 millimeter tjock planka så flinar de som jobbar där åt en och måste gå undan en stund.

Sen kan ju plankor vara av olika träslag också. Tydligen. Ja och ha fram och baksida. Vara tätvuxna. Ja till och med upp och ner. Det är så att man blir snurrig innan man ens beställt en. Jag har aldrig någonsin lärt mig upp och ner på en planka. Kommer nog antagligen aldrig att förstå heller om nu plankan fortfarande inte fortfarande ser ut som närd de var träd. Där har jag nämligen koll på upp och ner.

Men en förbättring har skett de senaste åren. Man åker in med bilen på byggvaruhuset. Tar det man vill ha. Betalar. Åker därifrån. Inga frågor. Ingenting. Eventuella felköp får man ordna upp sen. Återköp godtas icke. Ofta blir det många turer. Brädgårdsägarna blir inte ledsna för den sakens skull. Förrådet med brädor hemma fylls dock på med sorter och dimensioner man inte har det minsta behov av. Aldrig hittar man där en brädstump som passar till ett aktuellt projekt. Så de ligger där. Förökar sig efter varje brädgårdsbesök. En dold förmögenhet man sitter på. Troligen. Har aldrig vågat räkna efter.

Tittar man på de andra männen där på brädgården, de som påfallande alltså ofta är kvinnor, så vet alla utom undertecknad precis vad de skall ha. De mäter och avsynar plankor med knivskarpa blickar som om de också egentligen är skarpskyttar och gör sådant där varje dag. Allt de tar sig för sker med en självklar och självsäker kännarmin och elegans. Alltså kan de utan tvekan sätta fast brädor på takräcket och få dem att sitter fast där. Själv lastar man in det första man får tag på. Det som visar sig vara snett och korkskruvsvridet när man kommer hem. Om man kommer hem med lasset. Sällan gör man det, för inget sitter fast på vårt takräcke och man måste stanna och gå ur bilen minst en gång och ofta upp till tre gånger och surra fast något som inte är så fastsurrat som man trodde det var, innan man är hemma.

Fast man får såklart inte ge sig. Nu skall jag iväg och köpa några meter 1 och 3/4 tum gånger 2 och 3/4 tum till vårt nya växthus. Sommarprojektet. Om det skall vara gran eller tall eller något annat har jag ingen aning om. Det blir som det blir.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Löningsfredag

27’e. Fredag. Löning. Alltså Bollnäs. Handla mat för +3000 spänn. Packa in i bilen. Äta en hamburgare eller en tallrik med sushi. Åka hem igen. Trötter. Men glad över att den röda lilla Franska bilen klarat turen ännu en gång. Naturligtvis lyser tanklampan när man når Los-skylten. Men det är som sig bör. Ingen ide att tanka i för mycket i en bil som man inte vet går två mil nästa dag.

Det här är en dag när jag får beskåda människorna. Ja och det gör jag med stort intresse. Jag går in på Biltema means K sköter sina affärer. Gubbar, gubbar och gubbar så långt ögat när. Jodå en och annan kvinna också men de flesta förklädda till gubbar. Dubbad eller född till gubbe är själva förutsättningen här. Man skall gilla en billig korv och en billig kaffe och fascineras av skruvar.

Sällan jag går här ensam. Åtminstone ensam utan annat mål än att fördriva tid. Känner ensamheten. Massor med folk men jag hör inte till. En alldeles för stor mängd av de andra gubbarna verkar ha samma förutsättningar de med, men de kan åtminstone trösta sig med några inköp. Själv tittar jag efter något i tjugokronorsklassen så att jag kan komma ut genom kassorna utan att behöva skämmas som den tomhänte och fattige skruvtittaren jag nu är. Det är nära att det blir en rulle isoleringsband eller en prylback i plast men jag hejdar mig och går ut genom kassorna lika tomhänt som jag kom. Bäst så.

Men ute i friska luften hör jag en viskning som tycks komma uppifrån himlarna. “Hönekaka” säger den. K har ännu inte hörts av så jag skyndar in på det närliggande Coop och hörsammar den där rösten. Ibland måste man bara få sätta tänderna i en Hönökaka. Tjugofyra spänn. Som hittat. Lika god gammal som färsk. Det är något mystiskt med Hönökakor. Jag tror de bär på sanningen om det eviga livet.

Men människorna. Galenskapen finns i Bollnäs denna dag. Det är lite julhandel över det hela. Man får ställa sig bakom en hylla och andas djupt en stund titt som tätt. Man tror nästan att medmänniskorna där i affären har slickat i sig för mycket av spriten de (förhoppningsvis) har spritat in sina händer med.

Paret, hon och han, övre medelåldern, jodå, de kommer från Djursholm. Eller i alla fall från någon liknande plats. De hör inte hit. En sådan här common affär handlar de normalt inte i. Om de handlar själva alls annars. Andra kanske handlar åt dom. De vandrar vilsna runt i butiken. Letar något. Något “som finns vid brödet” hjälper dom en butiksanställd. Man skulle kunna tänka sig att det är vin och spritavdelningen de letar efter. Men någon sådan har väl inte vår affär väl? Men bröd och frukttuggande kan ju skapa sprit på våra fängelser så varför inte här. Men finns annat där också såklart. Hoppas det gick bra för dom att hitta till slut. Efter deras tredje varv tappade jag bort dom. Kanske åkte de hem till Djursholm.

Tack code för självscanning säger jag. Ett under. Tjoff och så är man av med pengarna och så är man ute. Allt packat och klart. Härligt.

Bytt är bytt liksom.

Hemma ser jag en möjlighet att låtsasjobba lite. Men sen skriver jag det här. Men skitsamma. Allt ha sin tid.

Liksom