Så sitter man där igen framför sin dator. Nästan fastvuxen här. Det finns såklart absolut ingenting jag INTE gillar med det. Men inte heller något jag inte gillar med att vara härifrån. Om det inte är för långa stunder och detta andra innefattar en dos syre och en dos öppna vyer.
Vi ger oss ut med bil ut i markerna under eftermiddagen. Några mil utanför den fastlåsta centralpunkten i livet. Kullen. Skönt. Fast egentligen längtar jag efter att ta en öl på en uteservering efter en gata i Prag eller Amsterdam. Såklart gör jag det. Men senare. Eller kanske aldrig. Inget fel på drömmar heller. Om ni frågar mig.
Voxnan, Slotterblomma, milsvida Häsingeskogar. Sjöarna, Bäckarna. Vägarna. Ja det är här jag vill bo. Tills jag dör. Eller tills man inte vill bo här längre. Enkla val.
Åker förbi Samuelsfallet. Farsans och morsans dröm fanns här. En del av mig sitter hårt fast kvar här den med. Men folk i varje stuga och hus. Roligt att se. Det är ett fantastiskt ställe. Glad att folk uppskattar och njuter av det. Jag undrar fortfarande vem Samuel var.
Ja bilen. Den röda. Fransk. Den skall besiktigas innan sista november. Men det blir nog skrot innan dess. Eller dagarna före. Så man kan köra dit den till bildemonteringen själv. För nu har den nog gjort sitt. Alldeles för många pengar behövs för att fixa allt. Frågan är vad man skall färdas med istället? Färdtjänst? Önska sig ny bil i julklapp av tomten? Åka spark?
Edsbyn. Födelseby som bleknat bort. Eftersom jag inte känner någon där längre. T oräknad då. Vi känner såklart varandra. Pratar till och med ibland. Men allt annat borta. Som om det inte fanns. Men kanske lika bra. K såg att Lidman fått minnesmonument i Öjeparken. Vill man kanske beskåda. Fast skulle ha varit uppe efter ån om någon frågade mig. Eller vid ett fiskvatten. Fast Öjeparken är ju inte så dåligt heller . Såklart. Duger. För mig är han skyggheten, den dagliga vandringen i svart slokhatt mellan Elvens (fotoaffären) och sitt hem nära oss. Man mötte honom ofta. Det fanns ett tydligt utanförskap. Väldigt lite uppskattning för hans verk lokalt. Jag älskade tidigt hans texter. En mästare. Glad att det blev ett minnesmärke över honom. Synd att man måste vara död för det.
Men annars finns inget kvar i Edsbyn alltså. Bara människor jag inte känner (längre). Vår gamle trummis fyller sjuttio i december. OTROLIGT! Ofattbart. Skulle jag ha skrivit “mitt” bands trummis? Visst vore väl det förmätet att skriva så? Men länge sedan allt det där. Glömt. Förlåtet. Inget att längta tillbaka till i alla fall. Just när det gäller det där “mitt band” vet jag att någon har skrivit på ett urklipp “Åkes band“. Har alltid undrat om det var en negativ tanke eller en positiv tanke bakom dom orden. Har nog alltid lutat åt att tro det varit i en negativ kontext de kom till. Säger kanske mer om mig än om den som skrev orden. Såklart. Jag har aldrig förväntat mig positiva påhejningar.
Tänker fortfarande ofta på Backa-Jan. Snällheten i världen försvann liksom med honom. Minns hur glad han var när sönerna bjöd honom på stor middag i Dalarna när han fyllde sextio. Som han förtjänade den middagen skulle jag tro. Ändå kände jag inte honom alls. Lämnade stort tomrum men många goda minnen efter sig. Borde väl också fått ett monument. Ett monument över godheten. Jag får nog bygga ett sådant.
Men augustilåtsasjobbarsäsongen är igång. Väl i den så betyder väldigt lite runt omkring så mycket. Jag dyker ner i Åkes värld. Där nås jag inte av varesig elakheter eller annat. Är bara. Gott så.