Month: August 2020

Om man nu måste rädda gammelkatten från svältdöden så måste en kattmatsburk inhandlas genom att vandra ner till affären. Däri finns sanningen. Så jag vandrar ner. Tänker “motion”. Får lite motion. På vägen hem, kamekazesädesärlorna, ungarna, leker sin dödslek där på stora vägen. Den som sitter kvar längst vinner. En av dom är gul. Har aldrig sett en gul sädesärla förut. Måste söka när jag kommer hem. Gulärla. Första beskådandet av mig på +60 år. Makes my day.

Mer behövs inte.

“Stora vägen” förresten. Ett bra exempel på att allt är relativt. Tämligen glest trafikerad om man jämför med det mesta. Fast där finns ännu en sanning. Det är så vi lever våra liv. Utifrån det vi har nära och närmast. Våra domar fälls också utifrån det. Hur skall stad någonsin förstå landsbygd. Hur skall landsbygden någonsin förstå staden. Eller rika vs. fattiga. Män vs kvinnor. Osv. Det är svårt.

Men det var alltså den av mig skådade Gulärleungen jag ville berätta om. Att ha sett den och att ha träffat, till och med pratat med, människor, ja det lyfter.

Katten är dessutom mätt nu.

Det börjar röra på sig i världen igen. Tyskland, Belgien, Norge, USA, Australien, Sydkorea. Dagens virtuella möten. Färre än en normal dag visserligen. Likafullt känner jag fortfarande en stor fascination över dessa kontakter. De flesta blir bara en snabb fråga, en kommentar eller något som passera iväg och ut och iväg på några minuter eller en timme eller en dag. Annat skapar livslånga bekantskaper. De är alltså halva nöjet, kontakterna, liksom.

Annars knappar jag på. Tid går. Och det är väl där syftet ligger med liv. Att man låter tiden gå och fyller den med något man tycker är meningsfyllt. Jag tycker alltså att det jag gör är meningsfullt. Det finns däremot ingen annan som tycker det på den hör kullen. Måttstocken är ändå pengar för mätandet av framgång. Jag drar inte hem många sådana. Just nu. Men har jag gjort det? Kanske.

Sen tycks ju det här livet vara så njutbart att alla vill byta. Fast som vanligt skall man ha gått några mil i någons skor innan man önskar något sådant.

K lämnar prover till Folkhälsomyndigheten idag. Försvarsmakten hämtar. Det är militäriska procedurer när prover skall lämnas över. Men också denna gång hade jag förväntat mig en mullrande helikopter eller en oljeröksspyende stridsvagn som fordon inte en helt vanlig silverfärgad kärra av okänt märke.

Broder skickar över lite gammelsläktinfo. Törns-Hansarna har lämnat spår efter sig i Ovanåker. Lite roligt att se är det ändå. Att cirklar sluts på ett nästan magiskt sätt är onekligen en upplevelse. En kusins barn köper ett hus. En förfader byggde det. Visste inte om alls. Det finns mycket sådant. Massor. Som att vi numera sitter här i Los där farfar kom ifrån. Det visste ingen. Det fanns ingen naturlig koppling kvar hit. Slump bara.

Jag försöker inte ens förstå det där.

Men läggdags här. Blev inte många timmars sömn inatt. Misstaget var att dricka kaffe på kvällen. Ibland går det. Men oftast inte. Man får ligga där. Vänta på morgonen. Ta tag i nacken vid sjutiden och ta sig upp ändå.

Men trött nu alltså. Ger mig därför. Sover en stund för freden och friheten.

Var gårdagen dag 0 så är det här alltså dag ett. Om man nu skall hålla sig till traditionen. Räkna på det sätt som de flesta gör. Men måndag. En av favoritdagarna ändå. Obruten vecka föröver. Ännu så länge inte ett isberg i sikte.

Polarbröd brinner ner. Landssorg kommer antagligen utlysas. Barn svälta ihjäl i Sverige.

Låt veckan ta sin början.