En o-cool gubbe

Tjugoen grader kallt. Minus trettiosju är det värsta vi varit med om som boendes här i skogen. Så ingen större fara. Temperaturmässigt. Men saker går sönder när det är så här kallt. Man håller tummarna för att det inte skall det.

Att ta en “ledigkväll” mitt i veckan som jag gör igår hör inte till vanligheterna. Men jag är glad jag gjorde det. Vi ser film, under täcken i soffan,  brasan är tänd, dryck i glaset och några överblivna julkolor i munnen. Före det sitter jag och nästan somnar här på kontoret. Frågan är om jag faktiskt inte till och med somnar en stund där i min stol. Men tala inte om det för någon.

Strålande sol också där ute. Vackert. Vintervackert. Efter att ha skottat, fyllt pellets, kastat kompost, stoppat i motorvärmaren i bilen, sitter jag här på kontoret med mitt ljus tänt och en kopp kaffe upphällt i favoritmuggen. Har man kollektivavtal så skall man jobba fyra timmar idag. Undrar om man har det som låtsasarbetande?

Fast det blir nog en halv dag här nere i lekstugan. Slutar nog vid halv sju och tar ledigt ikväll. Om man nu kan sluta och ta ledig från någonting alls när man bara har ett låtsasjobb?

När det blev jobbigt för min farsa gick han alltid ut i verkstan eller åkte till Träförädlingen. Jag är precis lika dan med mitt kodande.  Det är fegt att inte våga befinna sig i den riktiga världen när det blir kämpigt. Fegt att inte våga komma ut ur garderoben som arbetslös på riktigt som alla andra arbetslösa Losbor. Men den enda gång jag är någon är där i mitt skapande. Det gäller nu när jag skriver det här och när jag gör min musik också. Det är koncentration istället för en massa andra tankar. Jag har alltid hört de där nedlåtande tankarna från världen utanför. Sett dem i handling. I Åkes värld finns de inte. Japp lycklig där precis som jag tror farsan var det i sin verkstad.

Men det är gott att leva. Att jag har den känslan nästan alltid är jag tacksam för. Lite av en vinstlott det där. Sinnet. Ja och vrångheten. Att det inte är klart förrän det är klart.

Men nu skall jag låtsasarbeta. Vandra in i Åkes värld.

K har fyra lediga dagar framför sig från och med nu. Bra. Jag ansluter imorgon eftermiddag. Åtminstone i en dag. Ikväll om jag fortsätter att frysa lika mycket som jag gör just nu. Fryslortarnas förening. Jag kan bli ordförande.

Lillkatten och jag sitter på kontoret. Låtsasjobbarkontoret som det heter och är numera. Eller ett kontor är väl ett kontor hur som helst. Kanske. Eller inte. Det har hur som helst hetat “kontor” i tjugofem år minst så det kan gott få fortsätta heta kontor nu med. Det som förr var skolsalar med flitiga elever. Tre fjärdedelar av de som satt där finns väl i Stockholm numera. Eller i anda urbana samhällskonstruktioner. Tur för dom.

Det är egentligen dags att gå ut och skotta igen. Men det får vänta till imorgon. Den skönhet med att vara ute som jag kände i morse finns inte längre kvar inom mig. Nu bara frusen. Nu bara vinterelände och kallt. Synd egentligen. Eftersom det är så mycket vinter kunde man lika gärna gilla den. Fast om sanningen skall fram. Utan vinter hade man säkert saknat vinter. Hur galet det än kan låta.

Fredagskänsla hur som helst. Är det fredag borde man få ta sig ett glas whisky med bibehållet gott samvete. Borde fått en kanelbulle till det. Men kanelbulle saknas. Dock finns god whisky. En lyx i sig. Man kanske rent av skulle ositta på kontoret i kväll. Se en film istället. Fast det kanske är att ta i för mycket.

Idag känns det som man skulle kunna bli kvar här i den gamla skolan. Oj. I alla fall om det kommer fiber vad det lider ut till husen också inte bara till byn. Eller “när” det gör det. Optimism. Sen får man väl krympa boytan efterhand som åldern tilltar. Det går nog. Elda upp och värma obebodda delar de sista åren. En liten sommarstuga kvar när man trillar av pinn. Men det kräver såklart att man kan komma iväg ut ibland. Årets semesterplan, tre dagar i Malmö. En fri fantasi än så länge. Vi brukar ha en sådan dröm om några semesterdagar med hotellfrukost  den här tiden på året. Som om det är möjligt att komma bort några dagar. I fjol gick det inte. Andra år har det fungerat. Drömmen finns där hela tiden. Såklart. Men två veckor ledigt hade jag förra året. Det har inte varit så alla år heller. Det har snarare tillhört ovanligheterna. Men med åldern så blir man visare. Lite i alla fall. Det kan vara skönt att såsa omkring hemma på går’n också. Ja man är ju ledig per definition nu jämt och ständigt. Antagligen resten av livet om man ser på pensionering och hur tiden rusar fram med en.

De blir inga storverk gjorda idag. Bara småverk. Men många småverk blir också storverk till slut. De klumpar ihop sig. Har en tendens till det om de liksom ingår i klustret. Jag har alltid sagt att jag skall förändra världen. Från dag ett. 1956.  Mina Asiatiska vänner ser inga problem med det där. Inte Amerikanska heller. Européerna ropar “hybris”. Vi har blivit så rädda för att vilja göra stort Varför det? Men mig störd et inte såklart. Jag tänker i alla fall förändra världen. Än har jag inte gett mig. Tro inte det!

Fast trött. Man skulle kunna lägga sig också istället för att sitta på kontoret eller titta på en film. Fast det känns lite tidigt. Men nog skulle jag somna allt om jag la huvudet mot kudden. Men antagligen vakna igen. Pigg. Vid ettiden. Inte lika roligt då.

Fortfarande osäker på om det skall bli vila eller något gjort. Men mat snart. Får bestämma sig under Rapport. Om man inte somnar. Det händer då och då. Varför inte idag.

Det dimper ner. Snö. Två decimeter tysklandsvärdshusduntäckeslätt pudersnö. Kanske mer. Och det snöar på. Vindar tilltar. Det blir en rolig dag. I alla fall på det viset. Men behöver jag inte ge mig ut på vägarna så gör det såklart inte något för min del. Det tar en halvtimme att skotta fram bil och bro. Resten tog traktorn. Jag gillar det där vardagliga. Japp, till och med att skotta snö. Speciellt det och speciellt en sådan här dag. Så jag njuter där med skyffeln en stund. Tar det lugnt. Lyssnar på tystnaden som just den här sortens pudersnö åstadkommer. Som en musikstudio av det bättre slaget blir det.  Som fetvadd i öronen utan fetvaddskänslan. Men kanske är pudersnön lite väl dämpande i basregistret.

Det blir alltså nästan lite tråkigt att gå in igen. Men mata fåglar skall också göras. Jag dröjer mig kvar där vid de små fågelautomaterna. Tar in världen och bristen på ljud lite till. Sen fylla pellets. Två säckar är nattens tribut. Idag skall det sjuntas upp. I natt under tjugo grader enligt prognosen. Man hamnar i ett slags alerttillstånd när temperaturerna kryper åt det hållet som villaägare. I alla fall om man är som jag och inte bara kan lyfta luren och ringa efter en reparatör när något går fel. Men en kortis den här gången. Redan på fredag slår det sig igen. Ofta håller det ju på en vecka eller två de där högtrycken med kyla. Då tröttar de ut en. Bäst är det om det håller sig strax under tio någonstans. Riktig vinter. Ohalka.

Var kommer uttrycket ifrån att vädret “slår sig”. Japp det undrar jag. Man borde känt en folklivsforskare som man kunde fråga. De har sådana svar på lager.

Annars är det onsdag. Lagom dygnsvill är man efter ledigheter. Man får tänka efter. Det har gått 35 dagar av skuldsaneringen. Bara 1791 dagar kvar. Ingen konst det här ju.

Ont i prostata. Om jag nu får klaga, Men det hör vintern till. Det onda och klagandet. Den (prostatan) har gjort sig påmind i trettio år nu. Innan visste jag inte att man hade någon. Kyla och infektioner i kroppen sätter fart  på den där grejen. Men det är med den som med axel. Operera med risk för att man får mer problem eller stå ut en vinter till. Man står alltså ut.

Gårdagens två donationer hjälper till att betala en bunt räkningar. Japp företaget är vilande. Jag kan inte plocka in pengar. Det är önskvärt att jag är arbetslös. Jodå, logiken går mig förbi också.  Men hosting och domäner och allt sådant där skall ändå betalas. Alltså ur min ficka normalt. Eller vår gemensamma ficka. Existensminimumfickan. Så de där donationerna är verkligen värdefulla just för tillfället och kommer att vara det under de kommande åren. Såklart.

Vill inte åka på begravning.

Men vem vill det.

Ibland måste man.

Nu kommer ljuset. Där ute. En minut tidigare idag också jämfört med igår. Det tackar vi för.

Jag tror att  jag skall sätta på en kanna kaffe. Inget blir bättre av det såklart. Snarare sämre. Men något skall man nu göra en onsdagsmorgon i januari anno 2017. Tänka sig att det är 2017 förresten. När jag var barn och såg på Tekniskt Magasin och om allt som skulle hända år 2000 så kändes det som om det var så långt, långt, långt bort i framtiden. Fast nu då. När man har varit här ett tag och passerat det där magiska strecket med 17 år så är det såklart inte så mycket framtid. Fast det mesta av det här som man håller på med i den här tiden kunde man ju såklart inte gissa. Fast å andra sidan är det mesta sig likt från förr också.

Nu puttrade de sista dropparna kaffe genom bryggaren. Jag har alltså viktiga saker att ta tag i. Vi hörs!