Kastar gammal elektronik. Två stora lådor. Som “bra att ha” har de levt här i huset rätt länge nu. Historia nu. En fullt fungerande och inte alltför gammal laptop går samma väg.
Plast och papper efter det. En aldrig sinande ström går ut från det här huset. Nya soptunnor skall vara på väg. En för plast. En för papper. Fyra datum att hålla reda på sen eftersom vi redan har för brännbart och matavfall. Men aktiverar man insamlarens SMS-tjänst behöver man inte ens försöka. Pling säger det när tunnan skall ut. Ser fram emot det där. Men fattar inte hur vi skall få plats med allt vi producerar. Man får hoppa på. Blir nog bra. Kunde gott haft tunnor för glas och plåtburkar också för min del.
Men om lådorna som kastas är en del av döstädningen så är det en väldigt liten del. Måste levla upp det där. I den här farten så blir det alldeles för många containrar att fylla för ungarna. Om de ens bryr sig. Men det jävliga med att ärva är väl att det blir saker att ta han om. Men man kan visst avsäga sig ett arv. Där har de en utväg.
För länge sedan, när jag sålde program med tillbehör till Visual Basic, då köpte jag fina vita A5 pärmar med plastfickor på front och i rygg. Två lådor blev kvar. Under något decennium var väl tanken att man skulle kunna hitta på något med dom. Sen när det aldrig hände försökte vi sälja och sen ge bort dem. Ingen visade intresse, Så Erikshjälpen till slut. Troligast är väl att dom slängde dem. Men man vill gärna tänka att de hittade användare för de var i perfekt skick.
En mycket trött dag annars idag. Vädret vill man tänka. Möjligen handlar det bara om den slöa person man är. Man skulle faktiskt kunna gå och lägga sig. Ja och ingen skulle väl bry sig ett tjilevipp om jag gjorde det. Men lite självrespekt har jag ändå kvar som viskar “jobba på”. Ja och jag försöker med det så gott det går. Gäsp…
Problemet är som vanligt att skall man få något gjort så kan man inte bara ägna sig åt det roliga. Åttio procent är arbetssträcka. Kanske nittio. Man måste ta tag i den också. Annars får man aldrig njuta av de där sköna roliga stunderna som leder en mot målet.
Den stora vita lastbilen rullar upp på gården under förmiddagen. Ingen ovanlighet. Den pigge killen med Göteborgsdialekt ringer på, bankar sen på, jag öppnar. Får den lilla lådan, jag får alltid små lådor. “Hejdå!“. Bilen kör iväg. Jag vet att lådan innehåller samples med tre A/D omvandlare. Får plats på tumfingernageln alla tre. Skeppat från en annan kontinent. Fritt för mig. Skäms lite varje gång jag tar emot de där paketen. Hela det där maskineriet för att jag skall kunna hålla på här. Tack Microchip!
Kaffet bredvid mig. Snart urdrucket. Slut i kaffebehållaren. Får sno med mig ett paket uppifrån sen men skall komma ihåg det också vilket jag aldrig gör. Nåja sällan är väl ordet. Sen står man där och skall göra kaffe och inser att man glömt, måste springa upp för alla trapporna och hämta. Fast bra såklart. Motion. Vardagsmotion. Den borde alltså tillta med ökande ålder rimligtvis.
Tanken på att sova en stund var ju frestande. Alternativet är att skriva dokumentation. Urk liksom. Dubbel-urk. Fast nu hör det alltså till. Tror jag.
Hur många ord har jag skrivit i mitt liv som ingen läst?
