Får en sådan där bra idé idag. En kanonidé. VSCP relaterad såklart. Jag är enkelspårig på det viset. Nu skall det för ärlighetens skull först konstateras att det där händer allt som oftast. Idé. En dag letande, testande, provande. Sen faller det oftast på pengar. Nästan aldrig på möjligt genomförande. Ännu oftare hamnar den i ett diffunderande tillstånd. Man hittar den tio år senare urvattnad och undrar varför man inte gjorde något av det där.
Nåja, det är aldrig särskilt märkvärdiga saker. Jag är bara en vanlig människa. Numera är också risken för återupptäckt av egna gamla projekt av mig själv om tio år också minimerad. Då är man död eller dement. Sandkonst mest idag alltså. MEN… De här dagarna… När jag får läsa manualer. Räkna på komponentpriser. Testa om det fungerar. Tänka lådor. Kundgrupp. Möjligt utpris. Ja allt det där. Tack gode gud för dessa dagar. De är verkligen mitt livs guldögonblick.
Hade jag vänner så skulle man kunna tänka sig att man ringer runt och berättar om den där fantastiska iden. En del brukar i alla fall återkommande ringa mig och berätta om dylikt i euforiska ordalag. Så många gånger har det hänt att jag själv har insett att för andra är ens egna kanonidéer ungefär lika intressanta som om man skulle börja prata sjukdomar. Så jag håller tyst. Helt övertygad att mina bekanta inte är ett dugg intresserade.
Det fanns nog tider när det uppstod frustration över att aldrig kunna gå i mål med saker. Men man vänjer sig. Känner sig inte ens bitter. Bara jävligt upplyft att fortfarande ha de där dagarna. Guldögonblicken.