Den åttonde september. Det är absolut inget fel på åttonde september. Älgjakten är tydligen igång. Men bara för dem som klarar av att sikta och trycka av. De som med självklarhet känner att de står över. Inget för sådana som mig alltså. En av de där blödiga typerna. Sådana som jag mördar bara om vi måste. Och ogärna och med kvardröjande dåligt samvete över gärningen då med.
Gurkorna växer som fasiken i år med. Men tomaterna… Många har vi. Men sena att mogna är de i år. Vill inte riktigt bli röda eller gula. De hänger där och väntar på bättre tider tycks det. Ja och får väl göra det då. Plockar väl in dem gröna när termometern kryper ner mot nollan. En del brukar kunna eftermogna inne. Man får njuta det fåtal som tagit sig hela vägen. Inget går väl upp mot egna tomater. De kvarvarande gröna kan få åka med i någon gryta.
Dokumentationsskrivande idag igen. Inget jag älskar. Lite suck där. Tror att det är tredje eller fjärde gången jag flyttar de här texterna från en plattform till en annan. Tid som går och en värld som förändras. Men med en tyst suck innan man börjar, kraft hämtad nerifrån lilltån, jodå, då går sådant också.