Day: 7 September 2025

Mannen med planksteken. Det här han som fastnar i sinnet den här helgen. Jag vet inte vem han är. Men han kommer in på restaurangen med en plastkasse i handen. Den ser ut att innehålla några tidskrifter. Eller en pärm. SÅ nyfiken är jag inte att jag går fram och kollar igenom plastkassen. Men honom, ja han fångar mitt intresse.

Mannen sätter sig vid ett bord i det inre av restaurangen. Han har beställt i kassan. Han sätter i vita airpods i öronen och lyssnar sedan koncentrerat på något. Jag tänker nyheterna på P1. Fast det kan lika gärna vara en pod om vikingatiden. Eller snuskiga visor. Jag vet inte.

Själv äter jag min mat. Han fortsätter att lyssna koncentrerat. Byter ställning ibland. Ett ben över det andra. Dricker lite lätt och försiktigt av sin öl. Ingen ögonkontakt. Han är i sin egen värld. Jag i min. Alla andra på restaurangen i sin.

Så kommer den glade krögaren in med hans mat. En fantastiskt läcker planksteksanrättning. Krögaren önskar smaklig måltid och avlägsnar sig. Mannen fattar besticken och äter lika koncentrerat som han tidigare lyssnade på det han nu lyssnad på.

Det är så tydligt att den här plankstecken, det är något den här ensamme mannen unnar sig en tidig lördagskväll. Kanske varje vecka. Kanske bara ibland. Jag är ingen återkommande gäst här.

Men solitär, det är han. Han är i den ålder där man kan ha hunnit skilja sig en gång. Ja, kanske två. Eller också har han en fru som dog i cancer för tre år sedan. Eller kanske har han valt att leva ensam. Vill ha det så. Trivs med det. Jag vet inte. Innan mannen ätit klart tackar jag för mig och lämnar restaurangen. Mättare än innan. Tacksam för underhållningen som bjuds överallt där det finns andra människor.