Tisdag. Veckan är snart slut. Det känns alltid så vid lunchtid på tisdagar. De där dagarna som är kvar är inte riktigt att räkna med liksom. Kvarts och halvdagar. Ja om fredagar ens kan räknas som arbetsdagar.
Ont i huvudet. Har hållit i sig några dagar. Fast inte värre än att man klarar av att greja på. Men lite stör det ändå. Men plågas man inte av något så lever man inte. Vill man leva får man alltså acceptera. Detta, en av mina deviser för att orka leva vidare.
På kullen regnar det. Katterna gör det enda vettiga, de ligger utsträckta och sover i varsin fåtölj. Utan blåslampa i rumpan skulle jag nog valt samma syssla. Nu uppskattar jag att följdverkningarna av blåslampa i rumpan och vila samtidigt skulle få flera oönskade konsekvenser. Jodå, jag vet att den där blåslampan är imaginär. Men helvete vad den värmer ändå skall ni veta.
Vi diskuterar det här med open source projekt och framgång. Hur VSCP mäter sig med Linux och Curl och andra projekt, inte alls såklart. Men det är som Svensktoppen och Diggilo det där. Massorna älskar, massorna vill ha, och alla vet att det ändå finns annat som också är bra. Jodå, spelade hårdrock på sjuttiotalet när alla ville ha dansmusik. Ville man ha pengar, berömmelse, spelningar och tjejer gav man sig in i dansbandsland. Och inget fel med det såklart. Alla väljer sin väg. Fast pratar man med folk från den där tiden idag så hyllar de flesta inte Vikingarna utan andra band som Black Sabbat, Deep Purple som samma personer ägnade minimalt med intresse då. Berömmelse är alltid både en boja och en eftersträvansvärd position. Fråga vilken Nobelpristagare som helst.
Ja och skall villigt erkänna att ära och berömmelse VAR något även jag eftersträvade en gång i tiden. Man var helt enkelt barnsligare på det där viset förr. Nu är den enda belöning man vill ha lugn och ro. Ja och några dagar till att leva och koda på.
Skall nog ta en tidig lunch nu. Äta. Ja, det gillar jag också.