En o-cool gubbe

Ute snöar det. Det gör liksom ingenting. Jag sitter inne. Den kommer inte åt mig. Det pratas om en decimeter. Och halt. Men min enda tur ut (vad jag vet om) är att hämta hon K mot kvällen. Det skall väl gå. Varm snö och två decimeter brukar vara gränsen där. Sällan halkan. Storbacken, brattbacken, ni vet.  Nu -9 grader. Det blir pudernö. Lättsnö. Fluffsnö. Snö för skidåkare att drömma om.

Det tar stopp sådär som det gör ibland idag. Jag ser berget som finns kvar att göra. Ser vem som skall göra det där. Ser min år. Ser vad jag kunde göra istället.  Ja allt det där motiga. Ställer mig och tittar ut genom fönstret. Det är tomt i alla hus där det normalt finns grannar. Utflyttade. Ute i världen. Ja sådär som det är i en by på en kulle. Bara jag kvar som skådar ut på ett snöfall. Det finns liksom inget annat man kan göra åt det hela än att gå upp och laga sig lite mat. Potatissallad från julen. Gränsfall där. Men det får gå. Veganska bönbullar som blev kvar efter sonens jul. Ja och det fungerar. Jag blir mätt ännu en dag i livet. Gott rent utav.

Sen kaffe igen såklart. Men först två clementiner. Min andra kopp kaffe. Inte bra. Det fungerar aldrig. Men det får faktiskt bli som det blir. Längtar ut i världen. Skulle behöva miljöombyte. Får ju det snart. Det är begravning om två veckor. Fast det kunde vara roligare. Miljöombytet. Men det är som det är. Man får rycka upp sig. Försöka bortse från det där berget. Eller elefanten. Den man skall äta upp. Låtsas att man inte ser den. Äta en tugga i taget. Ja och gör man det tillräckligt länge så blir den uppäten till slut. Fungerar på valar. Elefanter alltså. Fungerar på berg. Klassisk programmerarteknik dessutom.

Kamrat Gediminas i Vilnius släpper Lima. Fast det är väl 8Devices.  Fast man får passa sig för “kamrat” där. Trotts det är det ett faktum. Det kamratliga. Han blev kvar. Tur för landet. Att några duktiga ingenjörer är kvar också. Mängder drog. Massor. För pengarna. Såklart. Återvänder aldrig. Duktigt folk.

Bilden ovan är förresten vad man får fram om man söker på “berget”. En frälsare tydligen. Jag vet inte vem det är. Men han kör tydligen Folkvagn.

Ja det där berget ja. Sitter jag här och skriver så står det där det står. Inte bra om det nu måste flyttas närmare mig. Bit för bit. Mitt berg har bara skägglav. Inget skägg. Tur det. Den där frälsarberget med Folkvagnen kanske inte ville bli flyttad på. Men lättflyttad antar jag. En lagom bunt sedlar bara så. Mitt berg har mer integritet. Skall det flyttas så skall det ske med stil. Det är noga när det handlar om uråldriga berg.

Så jag borde väl ta en tugga helt enkelt. Men släppa ner spända axlar också. För mycket nu. På tok för mycket. Men ganska härdad också såklart. Det har varit mycket länge. Hoppet lever fortfarande. Som en liten fågel flyger det runt i rummen vi vistas i. Ibland önskar man nästan att man inte släppt ut det där hoppet. Om det händer något med den där lilla sköra fågeln nu, hur skall man kunna överleva det. Men som vanligt. Det är bara vi som bryr oss. Faller den död ned till marken får man ta nya tag. Ingen annan görd et åt en eller ens stöttar.  Vi har gjort det så många gånger förr. Men fortfarande flyger den lilla fågeln i alla fall. Vacker och underbar är den.

Nu tar vi oss en tugga…

…går upp ungefär en minut tidigare varje morgon nu. Snart sommar och bad…

Jag läser utkastet till svärfars dödsruna.  Jag blir alltid lite nedstämd (hmmmm där var det igen) av de där runorna. Ja de handlar ju om liv som tagit slut såklart, man skall såklart bli nedstämd, det är själva meningen, men de berättar också om ett liv. Ett liv reducerat till några få rader. Jag kan inte låta bli att tänka varje gång över hur mycket mer ett liv är. Hur mycket mer det finns där mellan raderna. På gott och ont.

Den här bloggen t.ex.. Den säger ju en hel del om mig. Nästan sanningen rent av i visa stunder. Hur skall man kunna reduceras till 500 ord? Det går såklart inte. Så om bloggen blir kvar när jag är borta så finns den ju den där runan och gravstenen. Man kan fortsätta spotta på mig om man vill. Eller skriva “tjena” i kommentarerna om man känner för det.

Familjesidorna på en tidning är ju dessutom längst ner i hierarkierna. Man får ofta börja där helt enkelt när man är ny. Ja till och med jag har skrivet en runa som praktikant på en ortstidning. Så illa är det. Egentligen är det konstigt. Jag menar födslar och dödsfall tillhör väl de viktigaste händelserna i våra liv. Det borde vara den bäste skribenten som tog hand om det där. Inte den mest oerfarne. Kan man tycka.

Men det är som det är. Här på bloggen har ha skrivit nog med dödsrunor. Det är dom som är de mest lästa av allt jag skrivit. Jag vill inte skriva en enda till om jag slipper.

Tio grader kallt. Egentligen elva. Beror var man mäter. Skjutsar ner K. Hon har långdag. Bra att dra runt bilen ett varv också. Tänker jag. Fyller fågelmat när jag kommer hem. Den ljusare av våra ekorrar tittar nyfiket på mig och skuttar iväg. Jag ler. Precis som jag ler åt de otåliga talgoxarna i den gamla damen (körsbärsträdet). Jag vet att avsaknaden av en fågelmatare på gården hos någon som har möjlighet att ha en säger något om den människan. Det är inget bra.

Sen pellets. Det är uppsjuntat. Hulken suger i sig. På torsdagsnatt väntar vi oss under minus tjugo. Januariväder. Som det skall vara. Februari brukar inte vara sämre. Men sen så. Hoppet igen. Efter Vasaloppssöndagen.

Storsonen visar sig vara ett suveriarbetarämne av hög magnitud. Jag vill äta en macka efter att vi julhandlat. Pellets har levererats. De vanliga tre pallarna. Han vill börja direkt. Så jag tuggar i mig mina mackor. Kommer ut. Då har han lastat in två pallar redan. En bedrift. Men han har alltid varit sådan. Vrång. Kraft att förflytta berg när han vill. Ja och han kommer att göra det en dag. Det vet jag ju. Imponerad av  matematikersonen blir jag i alla fall. För mig tar det dubbelt så lång tid. Men en far skall såklart vara imponerad av sina söner. Hur skulle det annars se ut? Men resten får i in med gemensamma krafter. Känns bra det också.

Fast egentligen ogillar jag offentligt skryt om barn eller barnbarn.  Jag har haft så många vänner genom åren som har lyft fram sina barn, burit dom så de hamnat först, höjt dem så de hamnat högst, hjälpt dem så de blivit starkast. Kanske är det där rätt egentligen. Men det är också lite att lyfta sig själv med hjälp av sina barn. Jag älskar mina barn. Ovillkorligt. Finns här om jag behövs. Sina liv måste de leva själva.

Min prostata skriker efter värme. Vill inte sitta på en till kall bilstol till. Det är alltid den värsta tiden såhär års. Men såklart bara ett till ställe det gör ont på.  Jag närmare mig den där operationen ett steg varje år. Så länge det går kämpar jag på. Behöver bara säga go så opereras det. Men sittpinkar som en riktig karl. Går upp sju gånger om natten. När det är som värst. Fast däremellan är allt OK.  Molande “onska” kan jag plocka bort med koncentration på annat. Alltihop är mest irriterande.

Nu en kopp kaffe. Sen platsjournalen. Sen får livet gå på som det gör för det mesta.

Måndag. Vanlig måndag. Hurra! Hurra! Hurra!

Hur man nu kan säga så när man haft det så skönt ett tag som man bara kan ha det, Men utan vardag så finns inte det där sköna. Motsatserna behövs och jag har aldrig klagat på vardagar. Inte ledighet heller förresten. På nyårsaftonskvällen sitter jag, K och yngste sonen och bara pratar i fyra timmar fram till tolvslaget. Utan TV. Bara vanligt prat om ditten och datten. Tillsamman. Det sista det viktiga.

Vi lämnar snart apans år, mitt tecken, och går in i tuppens år. Nåja, Kinesiskt nyår infaller först den 28 Januari. Jag tror på tuppens år. Mer faktiskt än jag trott på något nytt år tidigare. Hoppet har vaknat. Det var länge sedan.

Det förra årets mest beständiga minne är två fall där jag får insikt i att det finns problem med läsförståelsen i samhället idag. Folk (ja jag vet det är ett löjligt (lite nedlåtane nästan)vitt begrepp) förstår helt enkelt inte vad det står i en text som har mer än ett stycke. Eller vill inte förstå. Det läses rubriker och bara rubriker. Inget kan oroa mig mer i tiden. Hur lättstyrd blir man inte då? Och som en följd av det där kan man såklart fundera i vad det finns för mening med att skriva en blogg. Antagligen inte.

Men skitsamma. Jag skriver för min egen del i första hand. Det här är självterapi. Ett sätt att pysa ut övertryck. Så känns det i alla fall. Japp och det hjälper.

Inbillar jag mig i alla fall.

Mailboxen innehåller såklart åtskilliga hundra mail en sådan här “efter slöhet” måndag. Spamboxen ännu fler. Man får arbeta sig igenom dem bit för bit. Det år ta en förmiddag eller en dag. Den tid det måste. Först mail. Sen allt annat. Så ser vardagarna ut. Så ser de flesta helgdagar ut. Mailboxen är min hyperloop in och ut i världen. Skulle jag ens överleva utan allt det där?

Har halsbränna! Självförvållad gånger åtta. Nej det är inte synd om mig. Inte ens för den sakens skull.

Måste komma igång med att promenera igen. För att det är skönt. För att jag faktiskt mår förbannat bra av en timmes promenerande varje dag. Har sagt “nästa vecka” länge nog nu…

VSCP får en donation på EUR 50. Det hjälpe lite. Man skattar för de där donationerna som inkomst i Sverige. Just i det fallet är det väl en jävla tur då att utgifterna är 100 gånger större för att få projektet att rulla. Projektet har aldrig fått en donation från Sverige. Går det säga något om Sverige utifrån det? Kanske inte.

Det är gott att leva. Vill bara klargöra det.

Idag och de flesta andra dagar.

Till och med när julbluesen drabbar mig är det så. Gott att leva alltså. Jodå, den var där i år också.

Ute ha det snöat en decimeter i natt. Men plogen har varit här. Kör upp mer på gården  än jag är värd. Det blir lätt att skotta det sista för en gammal gubbe med axelprotes som mig. Är jag värd det där? Vem skall jag tacka? Snällt är det i alla fall och jag ser att den där snällheten finns i världen ändå. Det är inte så ofta den manifesterar sig. Men ibland så. Mig ger det hopp. Det är de få som står för hoppet. Mängder som står för det motsatta.

Men nu så. Låt den här vecka börja. Starta. Flöda på. Visst. Jag låtsasarbetar bara. Visst. Det kanske inte har något värde det jag gör. Visst. Jag sitter här ute i ingenstans och förspiller min tid. Men allt det där är såklart bara andras syn på det som andra sällan förstår. Frågar du mig om värdet så är såklart mitt svar ett annat. Orkar du titta efter, orkar du lyssna, orkar du känna efter, så kommer du att upptäcka att mycket av det som bara normalt far förbi dina sinnen utan att fästa i själva verket är fantastiska underverk. Det är därför man jobbar vidare med det man tror på. För själv ser man ju det där underbara. Ja och i min ålder har man lärt sig att det är inte andra som bestämmer vad som är underbart. Det beslutet har man helt i sig egen hand. Ja och det är inte speciellt svårt heller att våga tycka att något är vacker, skönt och härligt som resten av mänskligheten tycker bara är skräp. Man behöver bara våga lyssna på sig själv, lite, lite grann.

 

Då så, låt 2017 börja. Jag trädet tillbaks in i skuggorna men det här är ändå mitt år.

JAPP MITT ÅR!

Ja ungefär så känns det. Vanliga dagar börjar imorgon. Jag har haft en skön, slö helg. Är utvilad. Är nästan fri. Ett enda beslut återstår. Ett positivt hoppas jag på. Ett negativt är jag beredd att kämpa emot. Men klockan tickar på. Oavsett. Den ena värdekvarnen.

Sen den andra. De giriga kretsar runt oss som gamar. De har alltid funnits där. Jag har leende iakttagit dem. Men de kan inte komma åt oss på de sätt de tror. För de kan ta vad de vill ha, precis som de alltid har fått göra det. Den giriga saknar allt, den fattige lite. Oh så sant det är det där uttrycket. Vem kan ta ett lyckligt minne, vem kan ta en dag i solen när man ligger på gräset och ser på molnen. De giriga förstår helt enkelt inte sakers verkliga värde. De förstår aldrig vad de borde söka efter i evigheten amen. Eller hur man skall säga. V.S.B. eller Q.E.D. Men amen får duga. Fast jag inte är den religiöse.

Man kan åka på en begravning och hedra den döde. Man behöver inte hedra dem som står runt graven. Det är inte svårare är så.

Låt 2017 börja! Jag är redo.