Ett besök i Moviken hör till sommarens måsten. Dellensjöarna är en pärla. Konst i hamn är så opretentiöst och skönt som konst alltid borde presenteras. Man kan lära sig av att finnas i detta att det inte är så långt från meteoritnedslagets inferno till den oändliga skönheten. Den ständiga förändringens lag som bara de sinnessvaga vill hindra.
Men vi har planerat en heldag. En bil man litar på. Jag och K. full tank. Vi åker genom Hälsingland där Hälsingland är som vackrast. Målet är Växbo krog. Stället har funnits på våra listor över besöksmål under många år. Känt för sin goda mat. Jonsings magi i köket. Och visst stämmer allt det där. Blir mätt och belåten och bemött som om jag var den tjocke baronen av Hälsingland. Det är aldrig bara maten. Bemötandet är lika viktigt. För en liten skitperson som mig kan ett leende, lite vänlighet, och att jag platsar i ett sammanhang vara det som gör en bra sommar av vilken sommar som helst. Här levereras allt. Värt varenda krona.
Efter maten utforskar vi romanland i trakterna. Besöker platser som inspirerat till stor romankonst. Man blir sugen på att läsa kapitel igen. Fan vad Hälsingland är vackert. de här öppna landskapen, jordbruksbygderna som fortfarande lever, Ljusnan, Voxnan, bergen, havet, sjöarna. Kärlek till landskapet. Fast “aldrig vackrare än…“. Aldrig så. Jag kan ju hitta det här, fast med andra vyer och perspektiv, var i världen jag än befinner mig. Det är bara att öppna ögonen. Att rangordna, säga “vackrast“, kräver att man redan har sett allt. Men det har ingen. Men ljuvlig är den den Svenska sommaren en sådan här dag.
Vi köper en burk sommarhonung i Viken, Alfta på vägen hem. Flytande fortfarande. Gyllene som guld. Sommaren på burk.
Sen Voxnan västerut. Vi tenderar att alltid åka hem i solnedgången. Sol i ögonen. Hundratjugo genom skogarna som man sett i alla ljus och under alla årstider. Hemåt. Borta bra men hemma bäst, nog är det så. Vår kulle. Min kulle.
En speleman är den ende jag känner som vi träffar under dagen. Men jag känner inte igen honom. Frågar “vem fan är du då“. Vågar det för en gångs skull. Jag må vara förlåten för det är långt emellan att vi ses och får väl fråga sådär med gamlingens rätt. Kanske? Men som alltid när jag pratar med en musiker. De berättar om sitt. Sin musik. Sina gig. Är aldrig intresserad av mitt. Det blir lite som med dem som alltid berättar om sina sjukdomar. Till slut orkar man inte lyssna. Hejdå.
Kan självklart rekommendera Moviken och Växbo krog. Kommer du förbi Viken så är det läge att svänga in och köpa en burk Honung också hos Xandra. Eller åka in i Älvkarlhed till Nirs och köpa en ost innan man når Viken. Det stora finns (nästan) alltid i det lilla.