En o-cool gubbe

Snöstorm. Fast kanske kan man inte kalla tio sekundmeter och småsnöande för snöstorm. Både storm och egentligt snöväder saknas. Ändå yr den omkring utanför fönstret snön. Skönt att sitta inne. Element är uppvridet. De är egentligen för varmt här inne. Men det är det i Thailand också och ingen klagar på det. Jo kanske. Här med klagas det såklart. Men inte jag.

Ibland vet man inte vad man skall tro. Livet är en stor såpa ibland. Ja, en sop(p)a också ibland. Men en såpa oftast. Kan bara konstatera att det finns mycket dumhet, ondska och kortsynthet hos människor. Den här gången är inte jag drabbad på minsta sätt. Iakttar bara allt på tryggt avstånd. Och är en behållare som all skit rinner ner i till slut. Förvånas över mänskligheten som jag alltid förvånats över mänskligheten. Många älskar att göra varandra illa. Jag undrar varför när de kan få precis som de vill utan “göra illa” delen.

Lever man några år av sitt liv som “svårår” så lär man sig vilka som är ens vänner. Ja om det finns en enda kvar. De som strör mest lovord om en försvinner också först. Det är min erfarenhet. det är hur som helst jäkligt få man kan räkna med i långa loppet.  Japp, en lärdom man inte velat få men som man fick på köpte. Bittert tycker kanske någon. Men jag bara återger det jag upplevt. Det är varken fel eller någons fel sett från mitt perspektiv. Mänskligt bara antar jag. Så ser i alla fall människorna ut, de som jag lärt känna. Jag tror inte de är varken bättre eller sämre än andra.

Men man kan liksom inte deppa för dylikt i långa loppet. Man får sätta sin tilltro till de där som finns kvar där omkring en. De som älskar en och som man själv älskar. Det bästa alltså med “svårår” är att man med bestämdhet vet vilka de där personerna är. Det råder ingen tvekan om saken.

Under det år jag spelade så var det där aldrig ett problem. Det finns en speciell grej mellan musiker. Jag gissar att det kommer av utsattheten man känner på en scen. Om en i ett band på scen bangar ur så påverkar det alla. Men där i de kretsarna var ingen utan mat, pengar eller boende eller vad det nu gällde. Det var liksom självklart att dela med sig av vad man själv inte hade brist på. Om någon var utan var hen inte utan speciellt länge. Fråga vilken musiker du vill och du kommer att höra samma historia.

Vi borde hjälpa varandra. Såklart. Det är enda anledningen till att jag fortfarande räknar mig som socialist. Därför att det är just det det handlar om. Att hjälpas åt och bygga något tillsammans istället för att koncentrera sig på “JAG”. Problemet är bara att de flesta politiker verkar vara väldigt uppfyllda av “JAG”. Vem skall man tror på där egentligen när folk bara verkar vilja fylla sina egna skattkistor. De som leder oss väljs utifrån fel kriterier tycker jag. Vi behöver en tillbakagång till det rejäla, bort från det högljudda och ytliga. Ja och bort från röda fanor och sjungande av internationalen såklart. Otidsenligt. Skrämmer bort många gånger fler än det lockar.

Fast vem är jag att tycka, fundera och tänka. Det där är för de vackra med honungssöta ord, de med röst. Se dem i vilken tidning och i vilket tv program som helst.

Jag drar mig undan istället. Bit för bit. Från människorna. Jo jag iakttar fortfarande människorna med intresse. En av mina hobbies. Men närma mig dem?… Nej det vågar jag inte längre. Eller kanske orkar jag helt enkelt inte det bara. En gammal mans ork har tagit slut. Kontot för tillit är tömt. Ingen säljer påfyllnad till ett pris som jag har råd att betala.

Årets första semla blev två. Lika gott det som en.

En del föds till gudar. De bestämmer själva att de är det och sätter sig självsäkert på en av gudarnas förgyllda stolar. De eviga livets stolar. Hur skall historieböckerna kunna glömma dem. Gudarna ser till att gudar är gudar också när de är borta. För trotts evigt liv så dör de utan tålamod och utan nåd precis som vi vanliga trälar dör från världen. Men de har såklart kyrkor som är mer välfyllda än oss andra på sina begravningar. Musik  och sånger som spelas av andra gudar och som recenseras i varje tidning och självklart upphöjs till det magnifika. Gravstenar som är så stora att de nästan når hela vägen upp till himlen, och de är såklart inte vilken sten som helst de består av, hämtad från Italienska stenbrott är de, slipad, putsad och uthuggen av den bäste gravstensmakaren. Den skall ändå stå där en evighet den där stenen på kyrkogården. Höja sig över vanligt folks stenar. De som försvinner en efter en när åren går och ingen betalar in gravvårdsavgiften. Blir vägfyllning eller samlade i högar bakom kyrkogårdsvaktmästarens bod. Till slut står bara den upphöjde gudens sten kvar där på kyrkogården som en av de gamla. Gravplats betald i evighet. Det är prästerna, disponenterna, landstingsråden och riksdagsmännen. Aldrig arbetarna och pigorna och barnen som gick från världen alldeles för tidigt.

Vinter. Ibland blir man bara trött på att sitta. Var det inte vinter ute så skulle man gå ut. Gå ett varv i trädgården. Kolla in växtligheten. Hälsa på humlen. Den har alltid växt nån decimeter sedan sist man hälsad på den. Imponerar. Nu sitter man här. Orörlig. Fastlimmad. Det värsta med vintern är just orörligheten. Det fastlimmade. Innesittandet.

Har man arbetskamrater så är det nu man går in till dom. Knackar på. Hänger där i dörren. Stör deras flow. Vara irriterande. Ett nöje i sig. Har man fikarum så finns ju också den möjligheten. Inget av det där fungerar riktigt om man sitter själv hela dagarna. Såklart.

Javisst, man kan gå ner till källaren. Prata med Hulken eller tvättmaskinen. Kul, kul. Jodå man har ju såklart tidigare lagt ut texten för båda några metrar.  Maskiner behöver pratas med då och då. För att de skall fungera som de skall.

Men stad är det jag vill egentligen alltså. Eller Cascais, Portugal. Har drabbats av en svår förälskelse i Portugal. Fast om sanningen skall fram så förälskar sig både K och jag i varenda plats vi reser till. När vi kommer hem letar vi hus där. Vill flytta dit. Drömmar såklart. Helt utan verklighetsförankring. Men utan drömmar inget liv. Det vet du väl. Seså DRÖM lite. Det är inte farligt!

Dags att börja fundera över vilken mat man skall laga ikväll. Hmmmmm… Det är inte enkelt. Men man får gå upp, titta runt lite, sen brukar det lösa sig. Fördelen med månadshandlingar. Det är sällan helt tomt.

Han bara skriva det här så kom booking.com med ett email med reseförslag till Portugal.  Gillar inte det där riktigt. Kan ju såklart vara bra ibland också men eftersom jag inte postat det här inlägget ens känns det lite suspekt. De som använder sig av den där tekniken får nog vara försiktiga om dom inte vill drabbas av bakåtsparkar rakt i fejjan.

Men vårt beteende styrs i olika riktningar hela tiden. Som nu när kortavgifter och internetbanksavgifter kommer såhär efter jul. Under svåråren kunde det där bli väldigt prekärt. Varje krona behövdes. Nu blir jag mest irriterad. Jodå det händer ju efter semestrarna också. Samma ekonomiska situation för många då också. Föst kan man tro att bankfolk bara är dumma. “Tänkte inte på det” liksom. Men jag tror allt det där handla rom att folk skall nyttja sina krediter. Ju mer krediter nyttjas ju mer stålar drar man in. Men kanske är de bara korkade i huvudet. Fattar inte att det är en dålig tid att skicka ut den där debiteringen. Bara iden med att ta ut en avgift för Internetbanktjänsten är ju befängd i sig. Ja på alla sätt då utom klirr i kassan. Fast man hade nog vunnit mer på nöjda och trofasta kunder. Nu får man sura kunder istället. Men det verkar dom ju skita i.

Har en Raspberry Pi där SD läsaren var trasig när jag fick kortet. Irriterande. Korten sitter inte fast. Men fick ett nytt, fick behålla det gamla. Elfa vet vad kundnöjdhet innebär numera. En häftklammer löser dock biffen så det trasiga kortet fungerar igen.  Så länge. Man vill ju inte kasta. Får snurra. Tills jag orkar löda om. Men så länge det fungerar…

Men himlen har i alla fall inte fallit ner över mitt huvud. Inte idag i alla fall. Förhoppningsvis inte imorgon heller.

Måste hitta på något praktiskt att greja med imorgon tror jag. Löda ihop något. Eller koppla ihop något. Få det att ryka och lukta rök enligt devisen hälften brunnet hälften vunnet. Eller vänta tills på torsdag då det är städdag. Brukar få mig sugen.

Fast mat var det. Dags att vandra upp för trapporna och kika om det finns något ätbart i någon låda eller i något skåp. Mitt funderande under lunchen fick den här effekten. Man lämnar sina fotspår i allt.

En morgon när man lika gott kunde ha stannat kvar i sängen. Trött alltså. Men kaffe påsatt, puttrar gott i bryggaren – doftar underbart – jag skall nog bli redo för den här dagen också. Till slut.

Himlen färgar snön blodröd där ute, förutsägelser om framtiden kanske, eller bara blåsigt väder någon annanstans på jorden. Vem vet. Egentligen. Vi tror. Rör oss i flock mot det som vi nåt konsensus om i våra tankar, eller det som makten bestämt att vi skall tänka, men det är inte alltid rätt väg. Ganska ofta fel väg faktiskt. Fast vetenskapen vinner väl över vidskepligheten också i min värld såklart. I alla fall nästan alltid. Men vi får inte glömma att vetenskapen har samma roll och makt idag som kyrkan hade på 1600-talet. Nytänkande kommer att ha svårt att ta sig in i tankehirarkierna. Man måste alltid vara lite utanför och på sidan om för att hänga med på riktigt. Mitt i knuffas man bara framåt i den riktning massan valt.

Jag har sällan tid att bara sitta och leka nu för tiden. “Du leker ju hela tiden” säger någon. Ja och visst det kan se så ut. Kanske är det sanningen rent utav.  Men mitt låtsasjobb är ett projekt. Det finns måsten i ett projekt. Mål.  Massor att göra. Saker som man vill blir “klar” med. Tankar som man vill realisera för att se om det fungerar i verkligheten, fungerar utanför huvudet, som realiserad tanke. Det där att köpa en Arduino och en sköld och leka lite finns det inte så mycket tid för. Fast jag borde såklart. För att det är roligt och stimulerar. För att det blir demoprojekt. I alla fall måste jag få upp min väderstation. Den har legat monterad här inne i två år nu. Problemet är att lägger jag två dagar på att få igång den så går det bort två dagar av tid som jag har alldeles för lite av. Japp, för lite, fast jag kan tyckas ha eoner av tid. Men betänk sextio bast. En ensam man som gör jobbet hos tio. Man får ligga i då. Måste det. Det är berg som skall flyttas. En hel värld som skall förändras.

Fast farsan la av alltså. Släppte allt och tog de lugnt de sista åren. Vi runt honom gapade. Han som alltid varit en arbetsnarkoman av rang. Starkt gjort. Så frisk  kommer jag aldrig bli. Men man kan ändå hoppas. Men det känns tveksamt. Tänk posten  “Jag är trött på VSCP projektet nu, nu får någon annan ta över…”.  Ja jävlar. Vad skall man göra sen liksom. Ja det vore såklart inget problem att hitta nya saker. Såklart. Den där känslan hade man 1992 efter konkursen. Jaha, och nu då!? En stor tomhet. En stor sorg, som om ett barn hade dött. Men en lättnad också. Den smög sig på efter hand och blev till en stor lättnad. De där sista halvåret när man gått upp och spytt varje morgon innan man gick till jobbet. Halvåret då man försökte rädda. Det tog slut i och med att jahg skickade in konkursansökan. Men jag stred i tingsrätterna efteråt också. Mot fodringsägare som försökte ta genvägar. Man har ändå vissa säkerheter som bolagsman i ett aktiebolag fast folk försöker såklart ändå. Passar på för att de vet att man är sänkt. Orkar man inte bestrida är man körd för alltid. Man kämpar.  Men till slut såklart. Man är för ensam. Det blir för mycket. Man kan inte vinna. Jag gav upp. Gick vidare för att överleva istället för att sätta en hagelbössa i munnen och trycka av och göra slut på allt. Ansvar före enkla utvägar. Feg är jag inte.

Ja en dag kanske man kan ta det där beslutet. Att lägga av. Oknappa. Risken är bara att då tar det slut på mig med. Fast sannolikt skulle ett projekt bara avlösas av ett annat. Jag är nu ändå en sådan människa. Ser projekt överallt. En sådan som inte behövs om hen inte har pengar.

Fast jag har slutat att göra saker för andras gillande. Gör för mig själv mest numera. I alla fall när det gäller mina projekt. Använder någon, läser någon, lyssnar någon så må det vara hänt. Skrivandet, musiken, kodandet. Min treenighet. Eller mina svagheter.

En konstnär, Gösta, i boken jag läser är fattig i hela sitt liv. Blir upptäckt efter sin död. De händer ju rätt ofta det där för konstnärer. Att folk är före sin tid under sin levnad. Nu börjar jag alltså komma i en ålder när det där är det enda man kan hoppas på. Vad det nu skulle spela för roll när man är död och borta. Så nej, det spelar ju ingen roll det där heller. Man gör det man måste. Ja och det har blivit mitt livsprojekt som Anders skrev. Mitt legacy. Kanske inte värt ett dugg egentligen. Tänka sig så mycket jobb till ingen nytta.

Jag brukar se efternamnen på de som driver riskkapitalprojekten i Sverige idag. Ja och nog är det oproportionerligt många av de där högborgerliga namnen som man känner igen. Samma namn som står på postlådor ute i Djursholm och i Lidingö. Men man ser såklart efter de sina. Nätverkande kallas det väl. Det skall inte vara några katter bland hermelinerna helt enkelt. Fast de har sitt såklart. Så mycket att leva upp till. Så många krav på framgång. Nej jag skulle inte vilja byta.

Men min dag som redan börjat för någon timme sedan skall nu ta fart på allvar.  Japp, det är den där världen som skall förändras. Jag tror fortfarande att en ensam man kan göra det. Om han jobbar på. Galet kanske. Ja, kanske är man bara en galen människa. Men skit samma. Farfar kunde väl ansetts som galen han med. Med lite vilja.  Då ligger det i släkten. Hellre galen än en som inte ens blir ett mellanslag i det som skrivs om tiden. Jo, javisst.