Categories
Betraktelser & Berättelse

Vägen

Vägen bär till skogs. Lagom tidigt. Det är lördag. Man vill ta det lugnt en stund först. IKEA soffa. Grön. Halvsova. Dricka te. Men nu alltså ut i friheten. Fast tappar glädjen över tystnad, milsvid mark och skattkammarskogar redan innan vi lämnar Los. Det kan inte hjälpas. Allt är på låtsas. Det blå tar mig. Hela mig. Det finns inget kvar.

Men ändå. Tar en ny väg till smultronstället Klöverhäll. Alltid lite spännande. Man kan hamna var som helst. Men hittar inte riktigt. Bara nästan. Vänder. Tar den gamla vägen. Långt. Bilen krånglar. Hjärtat upp i halsgropen. Vi pratar långt ut i skogen utan täckning och människor. Tar oss knappt upp för backarna. Men puttrar på. Kämpar. Gasar. Hostar. Gurglar. Instrumentpanellamsblinkar. Stänger av. Startar. Det löser sig. Måste byta den där trasiga avgassensorn. Räddad ännu en gång av en reset. Hurra för alla RESET’s. Men lika trött, idag som igår – som alltid – på gamla bilar och avsaknad av säkerhetsnät. För vem ringer man med självklarhet när bilen krånglar och man står där lika handfallen och fattig som varje gång före?

Men Klöverhäll är vackert. En fin plats. Ett smultronställe som verkligen kan rekommenderas. Kaffe. En pizzabit från igår. Sockerkaka. Sen njuta av Voxnans strömmar som forsar fram där över hällarna. Fast helt och hållet går det inte att ta in idag så alltså. Oro – “skall vi komma hem” – ramlar runt i huvudet. Krackelerar och rör upp där det nu borde finnas jämvikt och lugn.

Jag tar stigen åt andra hållet mot vägen vi åkte först. Vill veta var man tar sig in från det hållet så vi vet nästa gång vi far där. Ett stup. En magnifik arbetad stentrapp med räcke är bygd där upp för stupet. Det måste varit ett jäkla jobb. Precis som hängbron nere vid forsen. Man undrar vem som åstadkommit allt detta. Vill dela ut priser, applådera och klappa ryggar i tacksamhet och BRAVO.

Hängbron har börjat förfalla. Man borde alltså ta sitt ansvar och fixa. Bära ut några brädor, byta ut och spika fast. Man kan inte bara förlita sig på att andra alltid skall ordna saker. Men nu för tiden kan man kanske inte bygga sådant här utan att också ha ansvar för allt som kan hända och inte hända. Det är alltid någons fel idag när det händer en olycka. Oturen och den egna klumpigheten är bortsorterad hos så många så att de har blivit en fara för ett fungerande samhälle. Dit tar jag ännu inte kommit.

Den lila kilen man ser på kartan är Dalarna. Resten är Hälsingland (Gävleborg). Bron är alltså flyktvägen över till Dalarna när man tröttnat på Hälsingland. Det är således av hög vikt att den bevaras även för framtiden. Man vet aldrig när den flyktvägen måste tas i anspråk. Såhär ser den ut om man backar upp lite.

Man undrar stillsamt vad som fick gränsritarna att rita in den där kilen. Man ser likadana kilar åt Jämtlandshållet också. Någon tanke har det såklart funnits med dem. Oklar är den tanken fortfarande för mig.

Vi besöker våra blåbärställen och kantarellställen i grannskapet också på vår resa. Det är fler blåbär än kantareller men eftersom vi ser noll stycken kantareller så är inte heller blåbärstillgången att skryta med. Några ätbär blir det. Inte mer. Alla säger att det är fullt med bär i skogen. Dock gäller det tydligen inte på de ställen där vi befinner oss idag. Men skam den som ger sig. Det kan komma fler dagar. Fler försök.

Förundras över att man inte längre reagerar mer än man gör över en stor björnskit på vägen när vi åker hem. Blåbär finns det, det ser man där. Men i allt annat så har en björn och de spår den lämnar efter sig blivit vardagsmat idag. Dom har blivit lite som bergen. Man vet att de finns där men förundras inte lika mycket som man en gång gjorde och borde över det mäktiga och storslagna.

Så hemma. Trött. Tjugofem grader. 60% fuktighet. Tryck 114 hPa. Nåja trött. Man piggnar inte på sig av de där siffrorna. Men sannolikt kan man sova med öppet fönster i natt också. Årstidens storhet finns just i det. Det stora finn i det lilla. Varje gång och alltid.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nu

Man undrar ibland. Över liv. Hur det blev. Varför. Vägen framåt. Fredagsfunderingar. Men man vandrar på. Som man gör. Hela vägen som jag lovade en gång. Imorgon bär. Så många som det går att hitta. Hittar man inga bär får man nöja sig med upplevelsen. Oftast räcker det. I alla fall om det finns lite matsäck och kaffe med. Det behövs inte så mycket. För att orka vandra på.

En trollslända stor som en handflata flyger in på kontoret idag. Vacker och skimrande blå. Med visst besvär lyckas jag få ut den igen. Så att dess dag i ljuset inte slutare på ett datoriserat dammigt och gammalt låtsaskontor. Jag kunde såklart ha skitit i den också. Lämnat den åt sitt öde där vid ett stängt fönster med friheten på andra sidan. Kanske säger handlingssättet något om vem man är. Eller också gör det inte det. Jag skulle ha släppt ut den i alla fall. Jag tror på liv. Behöver inga belöningar nu eller i ett efterliv för att göra det där. Karma och han/hon/det/gud kan dra åt helvete.

Eller inte.

Liksom.

Min fredag är i alla fall slut. Fönster är stängda. Dörrar är stängda. Bara sängkammarfönstret är öppet. Suger i mig det sista av sommaren. Låter det blå omsluta mig.

Categories
Swedish

Bidrag till marknadsföring av vandringsleder – Välkommen till Los & Orsa Finnmark

Source: Bidrag till marknadsföring av vandringsleder – Välkommen till Los & Orsa Finnmark

Utmärkt!   En skatt detta!

Categories
Swedish

Kaffedopning

close up photo of cigarette
Photo by Basil MK on Pexels.com

Kaffe är liksom grejen. En halvtimme efter att muggen är urdrucken är jag igång igen. Centralstimulerande. Och gott. En seger alltså. Fast om jag minns rätt så fick man kämpa för att tycka om det. Jag började plugga (igen) när jag var tjugotvå. Läste in teknisk linje på gymnasiet nere i Katrineholm innan fysiken. Alla drack kaffe där nere. Inte jag. Men grupptryck och sena timmar med läxläsning fick in också mig i fikafollan. Bort från läskedryckerna. Ja sen har man suttit där. Tog med lasten till Uppsala och sen vidare in i programmerings konstiga värld. Mängden räknades i kannor nu. Inte i koppar. Alltid med en cigg också ständigt redo. Kaffe och cigaretter visade sig ju vara själva grejen liksom. Det kan jag sakna fortfarande trotts att det var länge sedan nu som jag rökte en cigg senast.

Numera dricker jag inte så mycket kaffe. Max två muggar på en dag. Oftast bara en. Den där uppiggande effekten känner jag dessutom sällan av. Behöver den normalt inte. Utom som idag då. Då den verkligen är det som avgör dagens utveckling. Länge leve gifterna. Liksom.

Fast nu kväll då. Höjer man upp sig med kemikalier åker man neråt efter en snabbare kurva. Så också med kaffe. Mycket skit i den där drycken. Jag känner stor osäkerhet till alla rapporter om dess goda egenskaper. Där är det nog mest pengarna som talar. Samma pengar som får 5G att synas och diskuteras överallt också just nu. Det an inte ens visste att man längtade efter men tydligen längtar efter. så att man nästan borde bli sjuk.

Apropå konstigheter. Amerikanska valet. Rapporteringen är som om det var val i Sverige. Är vi så jäkla intresserade va det där egentligen? Eller är det där intresset, liksom 5G spaltmeterna idag, en skapelse? Att USA är den goda makten och Kina och Ryssland och några till de onda. Sådär enkelt Hollywood upplagt. Ja eller tvärt om om man är lagd på åt det hållet. För enkelt för mig. Behöver regnbågen och gråzonerna i mitt liv. Har aldrig mött en företeelse eller en människa som varit antingen ond eller god. Grått/regnbågen är själva verkligheten. Kaos och jämvikt. Ja Kaos == Jämvikt rent utav. Min religion.

Här regnar det. Hade jag nu fått upp väderstationen så skulle jag kunnat skriva mer om det. Men har koll på en hel del andra parametrar. Men skall bespara er alla de siffrorna. Men regnar gör det. Trevligt när man sitter här inne på ett låtsaskontor och försöker avluta dagen lite tidigare än vanligt. Jag gillar regn. I lagom mängd.

Hittills den här veckan har jag inte träffat någon annan än familjen. Man kan nog lägga på fler veckor på det om man inte räknar med affärsbesök. Kanske sorgligt. Kanske inte. Men jag har varit solitären hela mitt liv. Ända från barnsben faktiskt. Kan inte minnas att jag någonsin har känt en direkt sorg över det heller. Alltså insett ensamheten och sen gråtit en skvätt. Nope, min hjärna har alltid levererat. Oftast inga nyttigheter förvisso. Men något och det hela tiden. Tillräckligt för att det inte skall bli tråkigt. Jag är oändligt tacksam för min hjärna och hur den fungerar. Den duger liksom. Alla kan ju inte vara genier. Eller också är det just det vi är. Allihop.

Det måste vara någon gång runt den här tiden som jag åkte till Uppsala. Jag praktiserade som kemist på vattenverket i Eskilstuna under sommaren och hyrde ett rum där under veckorna. En månad tidigare hade jag fått antagningsbeskedet till fysikerlinjen i Uppsala. Det största faktiskt. Jag känner den där känslan av att öppna det där brevet i magen fortfarande. Eufori. Att få egna barn är väl den närmaste jämförelsen. Men då var man så slut att man inte riktigt kunde ta in det. Men det där brevet. JIPPPPPPPPIE!!!! Tror att jag firade med ett paket tresmak glass. Fem spänn. Det finns ingen att dela glädjen med. Men upp till Uppsala var det. Lägenheten var tömd. Rummet i Eskilstuna tömd. Jag skulle bo på hotell innan jag får studentrummet. Tåg upp mot Uppsala. Halvvägs stannar tåget. Vi har krockat med en bil. En kille och en tjej omkommer. Påkörda vid en obevakad järnvägsövergång. Men världen rubbas inte ens. Underligt. Något borde man ha känt där. Hemskt såklart. Men mer borde fastnat. Men vi fortsätter med buss bara efter någon timme. Uppsala. En ny stad. Ett nytt liv. Kommer man att klara det där? Oro. Sen studentrum. Nya kamrater. Bra och roliga människor. Den första kursen. Analys. Den första tentan. Som man klarar. Jippie! Vill mer. Vill bli en ny Einstein. Är ju det nästan redan. JoJo… Vill förstå han/hon/det/gud och lagarna som styr universum. Blir faktiskt avundsjuk på alla som är där i den där situationen just nu. Vilka lyckostar.

Liksom.

Categories
Swedish

In memory

Backa-Jan. Den gode.

Categories
Swedish

Mini-vintergata upptäckt – ”förvånansvärt icke-kaotisk”

Tolv miljarder ljusår bort har astronomer identifierat vad som tycks vara en galax liknande Vintergatan.

Source: Mini-vintergata upptäckt – ”förvånansvärt icke-kaotisk”

En rökring.