Jag har “Mellan rött och svart” av Jan Guillou liggande bredvid sängen där uppe. Den senaste i hans nittonhundratalsskildring/släktkrönika eller vad man nu skall kalla den. Vi köper sällan böcker inbundna utan väntar oftast tills de ges ut som pocket, men just den här serien gillar jag mycket och har därför lagt ut den där extrapengen som krävs för att få den tidigt.
Jan Guillou är en ypperlig historieberättare vilket är kriterie ett för att jag skall läsa en bok över huvud taget. Det är hela essensen med att läsa för mig. Japp, jag kan fatta att andra kan läsa av andra anledningar. Helt ok för mig. Historien är ändå det viktiga för mig.
Flyter det sedan på i texten som om man lägger en varm smörkniv i smör då är mitt andra kriterie uppfyllt. Också här excellerar Jan Guillou.
Lär jag mig något av texten som jag kan ha användning för senare, hur det är att vara kvinna, hur världen upplevs om man är snygg, som austronaut eller får historiska skeenden presenterade för mig så att man tar in dem, känner dem så höjer det läsupplevelsen till nya nivåer. Ett typexempel kan vara att se andra världskriget genom en nazists ögon eller som i en tidigare bok i Guillou’s serie fatta att Engelsmännen verkligen inte var bättre än varesig Tyskar eller Belgare eller andra i Afrika under kolonialtiden.
Han är definitivt en av mina favoritförfattare. Med en produktion av 40 böcker sedan debuten 1971 också en som jag läst mycket av. Sitter på Nesser, Mankell nivå för mig.
Men recensenterna håller såklart inte med mig. De har de aldrig gjort. Läser Torbjörn Forslids recension av boken i Svenska Dagbladet idag, och för att komma från någon som är Professor i litteratur på Lunds Universitet så är det lika förutsägbart som alla recensioner av Guillous böcker brukar vara. Han liksom alla andra upprepar bara sina mantran. Naturligtvis OK. Jag har min åsikt och de har sin åsikt. MEN, vad skillnaden mellan Nesser, Mankell är, som de också slentrianmässigt höjer upp, fattar jag inte alls. Jag får en känsla av att allt det här helt enkelt handlar om brist på integritet. Har någon bestämt att den här författaren är inget att ha så följer alla andra bara efter och vågar helt enkelt inte ha en avvikande åsikt. I ett fungerande samhällsklimat så borde det finnas röster som är för och emot men det gör finns det aldrig i Sverige (Världen?). Det finns något skadeskjutet i det här och även om man kanske kan visa viss förståelse för de finkulturella som ju bara är det för att vara just FINkulturella så blir det svårare att acceptera det i akademiska sammanhang där diskussionen och att väga för och emot är den yttersta måttstocken. Där där varje förutfattad mening är et brott mot vetenskapliga principer.
Ja, ja, jag är bara en enkel man som tycker om och läser det jag vill.