Jag bor i Los. På femtiotalet fanns det drygt tvåtusen personer bofasta här. Nu är vi ungefär 500 och med en mycket sned åldersfördelning. De femtonhundra som försvann drog till de större orterna där möjligheterna fanns. Inte så konstigt. Bara förståeligt. Samma sak sker idag och i en högre takt. Kvinnorna här jobbar på äldreboendet. Männen i skogen eller också far de långt bort och jobbar under veckorna. Vi har några få företag, varav mitt är ett.
En kiosk och två affärer har blivit en kiosk och en affär. Inte illa. Vi kar skola upp till nian, fritids, dagis, distrikssköterskemottagning med läkare en gång i veckan, ambulans dagtid. Sannolikt är vi nettobidragstagare redan idag. Ljusdals kommun som vi tillhör och staten håller oss flytande. Inte vi själva.
Den sneda åldersfördelningen och att vi inte har försörjning att erbjuda kommer att ta ut sin rätt under de kommande tjugo åren. Allt ligger redan på marginalerna idag och det finns inte så mycket att komma tillbaks till för unga som – med rätta och precis som ickedysfunktionella unga skall – drar härifrån. Samtidigt kommer matförsäljningen flytta över till internet med lådutkörning. Det kommer att slå stenhårt mot affärer också på orter större än Los. Bättre priser, större sortiment och miljövänlig leverans direkt till dörren där en transporterar ut varor i stället för att flera hämtar. Bra men knappast för lokala butiker.
Man kan lösa landsbygdens problem på två sätt. Antingen öser man ut bidrag så att folk kan hålla olönsamma enheter igång eller också skapar man arbetstillfällen och gör verksamheter lönsamma. Arbetstillfällen kommer från företag. Företag som växer. Som jag ser det vore det självklart att satsa på de senare och göra det nu. Inte med bidrag och stöd utan låt istället företagare i stödområdena få skattefrihet upp till en viss nivå för att de verkar i de här områdena. Kommer man över den nivån skattar man som vanligt igen. Det gör man gladeligen som företagare tro mig. Men innan man når dit så kan man i lugn och ro bygga upp ett företag och kapitalisera det och kanske anställa. Sannolikt handlar det om väldigt små summor för en sådan reform dessutom men jag tror att vi som effekt av den också skulle få se en inflyttning av kreativa människor till landsbygden. Människor som höll maskineriet igång.
Det är svårt att få kapital till företag idag. Vi har oftast inte t.ex. huspriser som gör det möjligt att låna kapital på. Olika stödformer riktar in sig på smala grupper eller också ligger man år efter i bedömningarna ungefär som jag fick höra när jag flyttade hit 1986 “datorer tror vi inte på men man har skaffat en fax på kommunen och det är framtiden…” Sanningen är att det bara är den som driver företagen som kan veta om det fungerar eller inte. Det är han/hon som är den mest insatte och vet hur mycket man är beredd att jobba. Det hänger alltid på de enskilda människorna. Vi måste få igång oss själva i glesbygd så att vi kan försörja oss själva och andra och därmed ha ett fungerande samhälle utifrån det. Då är också butikerna och annan samhällsservice säkrad. Det finns ingen annan väg.