Month: April 2026

Det är nästan så att jag vill stämpla “KLART” på projektet. Men vad tusan… Inte kan man väl det? Nu!? Men kanske måste man. Om man nu inte hittar något mer man borde få med. Söker…

Fast på förmiddagen tänkte jag att en BLE avisering (Blåtand/Bluetooth) skulle ju sitta snyggt. Man postar bara GUID och ip address. Lätt att hitta en ny enhet. Så det la jag till. Glad i hågen. Lite inställningar och annat också för konfigurationsinterfacet. Ja och det fungerade ju kanon. Tills jag skulle fortsätta med andra grejer och märkte att nu fungerade inte dom. Det visade sig att bara genom att aktivera (vill skriva “enabla” här) BLE så käkade enheten upp +100k från heapen. På tok för mycket. Det har jag verkligen inte råd med. Mycket funktionalitet som vill ha den där mängden ram för sig själv. Alltså fick man motvilligt plocka bort den där funktionen.

git reset –hard HEAD

Ja sen var förmiddagens kodande bara blott ett minne.

Intensiv vecka har det varit hur som helst. Och vore jag inte en sådan gammal gubbe som jag är så hade jag nog dygnat. Men efter elva kroknar jag ganska hårt numera. Sällan jag kör vidare efter halv tolv på kvällarna idag. Man behöver liksom tänka på morgondagen nu för tiden. Att man skall orka då också. Det tar längre tid att återhämta sig. Glad åt det där är bara de eviga kvarsittarna och deras lärare som kan ha lokalerna för sig själva efter att jag har lämnat kontoret redan innan spöktimmens klockor ringt in.

Får avbryta här för att jaga bort råbocken som har sitt revir just här på vår tomt. Han äter upp varenda växt som vågar sig upp nämligen. Har inget emot rådjur men just där är vi inte överens. schaaaaaaaas… säger jag och han tittar på mig som om jag var dum i huvudet. Efter en stunds resonerande så accepterar han mina argument och lommar iväg. Gissar att han har glömt hela vår diskussion imorgon redan innan solen har gått upp.

Elräkningar ramlar in. Min egen prognos missar slutsumman med tre spänn så överraskad blir jag inte. Men summorna avskräcker verkligen inte. Man vill nästan hurra. Ja och vara glad så länge det varar.

Dör folk gör det ju hela tiden. Men när de är 78 år och däromkring så blir jag stressad. Fan liksom. Det börjar bli bråttom tänker jag varenda gång. Speciellt när alla människor inte ens når just den åldern.

Fast känner ingen rädsla. Det är bara det där att inte få vara med. Tänk så mycket kul det finns kvar att göra. Kanske det skulle vara inskriptionen på den gravsten jag inte skall ha

Synd att man dog när det fanns så mycket kul kvar att göra…

nåja.

Man får försöka hålla i ett tag till. Fast kroppen värker. Känner +80-åringar som kör på som om inget har hänt. Föredömen!

Ljungström hyr in meriterad sångare till sina låtar. Han har en verklig hög med skitbra låtar som förtjänar det. Tror att han finner sin lycka där. STIM-pengarna hjälper till eftersom de hamnar ju på hans konto så han är upphovsman. De kommer att drösa in tror jag. Höga hus kan ju också ses som kullar. I ett sådant bor han. Ja och där kan han sitta och räkna sina pengar (och flina) efter släppet.

Varje gång jag jammlar med Ljungström inser jag att jag (oxå) måste sätta mig i studion endera dagen. Kul skall med roligt förgöras eller om det är tvärtom. Men hur ser man till att man har roligare än man har det när man redan upplever att det är roligt vareviga dag? Existentiella fråga det också.

Fast trött är jag. Veckorna kommer liksom ikapp mig på fredagarna. Orkar inte mer. Har använt allt. Antar att det är stor risk att mitt frånfälle kommer att ske just på en fredag. En sista utmattning sen är det över.

Kanske borde man fundera på att stödsova lite innan maten ikväll. Ta sig en liten tupplur. Annars känns det som det är stor risk att man inte kan tillgodogöra sig varesig en film eller ett serieavsnitt. Man sitter där och kämpar med ögonlock tunga som lastbilar. Jo, tror det får bli så. Kanske.

Fast innan dess skall jag nog koda en rad eller två eller kanske skriva några rader i någon manual.

Det måste väl vara för mer än fem år sedan jag fick den där OKi färgskrivaren från vår lokala ICA butik. Jag tänkte att fungerar den så kan man väl köra upp tonern som är kvar och skicka den vidare till återvinningen sen när den är slut.

Så idag när jag skulle skriva ut databladet för ett EEPROM så hände det. “Cyan slut“. Det är dags för tippen alltså. För så fint konstruerade är ju dagens skrivare att om en färg är slut så spelar det ingen roll om det är 70% kvar av de andra. Ingen vill väl skriva bara svart/vitt eller enfärgat tänkte nog konstruktörerna. Inte om man nu har en färgskrivare. Dumt tycker jag.

Toner är alldeles för dyr till den här. Ingen ide att gå den vägen. Den gamla svart/vita HP’n får alltså duga föröver. Måste väl köpa lite bläck till min A3 bläckstråle också så att jag fortfarande kan få ut scheman i färg. En lyx som man vant sig vid vid det här laget.

Nu skall jag bara orka bära iväg det tunga åbäcket.

Jag drabbas av liten självupptagenhet. Jodå, jag skäms (lite) för det. Men bor man på en kulle mitt ute i ingenstans är det lätt hänt, om ändå kanske inte (helt) förlåtligt.

Det som triggar det hela är en video där Linux Torvalds berättar att han börjar sin bana på en Vic-20. Jag tänker att visst vore det roligt om våra vägar möttes där borta i början av 80-talet någon gång. När han lärde sig programmera, så skrev jag frekventa artiklar i tidningen “VIC Rapport” om programmering och senare även en artikelserie om assemblerprogrammering på 6502’an i “Allt om elektronik”. Nu skriver han iof att han mest läste Engelska tidningar, som alla oss andra, men 11 år… Kanske ändå. Svenska kan han ju och kunde.

Kul tänker man alltså. En fjäder i hatten. “Det var jag som lärde Linus Torvalds att programmera“. Nåja! Ni förstår själva. Man måste lugna ner sig. Nöjd om man varit en liten kugge.

AI tänker jag. AI kan leta reda på saker. Så jag söker lite på sambandet. Men VIC Rapport och Allt om Elektronik har fallit helt i glömska. Har de ens funnits? Det blir alltså ingen fjäder i hatten av det där alls.

Men i besvikelsen över att inte vara den som först lärde Linus Torvalds att programmera så tänker jag att åren där efter 1984. När vi byggde den första kontokortsterminalen, det första smarta modemet, den där trådlösa Videotext terminalen. Åren på System Innovation i Täby. Kunde inte de ge en fjäder i hatten istället. Men AI känner inte till något av det där heller. Suck.

Sen då. Mitt förtetag Dosilos. D Of Scandinavia AB. Vi var en av de största på programvara i norden i slutet av 80-talet. Men icke. AI har ingen som helst aning om det där. Det blir ingen fjäder i hatten här heller.

MEN nu jävlar. Eurosource och alla VBX’er till Microsoft Visual Basic då. Vi (ja jag) var väl de enda utanför USA som sålde och tillverkade sådana. Ja OCX också senare. Men om det känner AI inte till ett skit. Den hittar lite grejer på Sourceforge. Men mer avtryck än så gjorde inte de där grejerna som jag slet med dag och natt. Gold for Workgroups då? Men samma resultat där. Fanns något av det där ens? Troligen inte.

Men sen kommer jag på det 93/94. Vi är pionjärer i Ljusdals kommun med Internet. Jag initierar det där. Den andra kommunen efter Helsingborg med en sida uppe. Samtidigt en modempool för kommunens medborgare. Man kan koppla upp sig lokalt. Men inte ens om det vet AI något.

Alltså…

Där någonstans inser jag att de där grejerna man gjort och som man är lite stolt över. De är bara samma sandkonst som man håller på med idag. Man kommer alltså att lämna världen som man kom in i den. Utan att lämna ett enda spår av betydelse efter sig. Fast när jag tänker efter har det stundtals varit rätt skoj…

Det är så många spöken som börjar dyka upp i ens sinne nu här i min ålder. Det finns så många människor som man har interagerat med under sitt liv och nu här i denna tid kommer de allt oftare på besök .

De flesta lever, så egentligen är de väl inga riktiga spöken per definition. Bara ett fåtal har vandrat vidare och skulle kunna klassificeras som riktiga, om man nu ser det från det hållet. Fast här, upplevelsen, när de kommer vandrande in i ens huvud, är densamma. Alla är levande där. Minnen. En del som minnen som smärtar, andra som får en att le. Men alla, varenda en av de där spökena, har någon känsla att förmedla.

Man vill stänga av ibland. Därför att det gör ont. Andra gånger längtar man tillbaks, ja lika mycket som man verkligen inte gör det när andra, de mörkklädda, uppenbarar sig.

De vandrar in i huvudet och de vandrar ut ur huvudet. Det är absolut ingenting man kan göra åt. Åtminstone vet jag inte var kranen som släpper på eller stänger av sitter.

Känslan är att det kommer att bli värre. Om man lever kvar. Att fler och fler dyker upp. Att deras gestalter blir tydligare och tydligare. Blir nästan verklighet, eller rent utav absolut verkliga, en dag.

Det finns gånger när man känner att man skulle söka upp något av de där spökena. Sätta sig ner och dela minnen spöken emellan. Fast de gånger man gjort det… ja, man blir mest besviken. Spökena är bäst och mest intressanta när de håller sig borta från verkligheten och stannar där inuti huvudet. Verklighetens starka ljus är nog dödligt eller i alla fall mycket skadligt för minnenas hemsökta. De tål inte ljus helt enkelt. Bör stanna i skymningslandet.

Kanske är man själv ett spöke förresten. I någon annans huvud. Hemska tanke. Man kan bara hoppas att man i så fall efterlämnar en bra känsla när man vandrar gengångarens vandring genom någons hjärnvindlingar. Fast jag vet inte. En sådan som jag. Min typ är mest som en vindpust. Fanns en liten stund innan vi jagar vidare. Vem minns en sådan luftrörelse när andra vindar blåser hårt och ihållande.

Man får acceptera, leva med, låta gastarna ha sitt, försöka se till sig själv mitt i allt det där. Njuta av det goda, Lära sig av det onda. Vad annat kan en åldrande person som kanske finns på riktigt göra?