Bollnäs idag då på förmiddagen. Det skall köpas lite grejer som inte kan ligga på vänt till månadshandlingen. Jag pendlade dagligen nästan lika långt under ganska många år. Nitton mil varje dag. Svårt att fatta idag. Men då var det inga större problem. Man bara åkte på. Fast långa dagar blev det såklart. Har väl egentligen aldrig haft “normala” arbetsdagar.
Det är en skaplig lista som skall prickas av under den här turen. Men det går galant. Besöker bara ställe efter ställe och fixar det som måste göras. Bjuder mig själv på lite sushi innan jag kompletterar med färskvaror och sen åker jag hemåt, Alfta, Edsbyn, Voxna, Los.
Vinterdäcken är på fortfarande. Men ändå vill liksom bilen dra på lite extra. Man måste helt enkelt trycka ner pedalen. Bilar är som kor på det där viset. Vill dansa ut med energi och kraft när vägarna blir bara. Mest känns det där såklart precis när sommardäcken kommit på. Då är det nästan som ett studentspring och man får vara beredd med bromspedalen om bilen blir alltför yster.
Mellan Voxna och Los finns inga fartkameror. Sällan poliser heller. Där är det fritt fram om man vill stampa gasen i botten. Kurvigt är det dessutom. Man kan låtsas att man är rallyförare och ta kurvorna snävt med skrikande däck. Fast lite feg där jag såklart. Född fegis. Kör bil som vilken annan pensionär är som helst. Fast utan keps.
Sushi förresten. Flickan i kassan frågar om jag är pensionär. Var ju tvungen att erkänna. Fick rabatt. Tydligen är det synd om oss pensionärer. Det gives rabatt även vid klippning. Men där har jag ännu inte gett mig till känna. Men kanske är det dags nu då när jag är avslöjad.
Träffar folk gör jag inte. Det är bara den där professionella kontakten man får. Annars händer det att man möter både kompisar och släkt i butikerna. Men inte så idag. Tänker på dem som aldrig träffa någon. De som aldrig får ta det där samtalet om hur dagen har varit. Det är tamefan inte jul och andra helger som är det stora problemet för de ensamma. Det är de vanliga dagarna i vardagen.
Oftast har jag inga problem att ta ett snack med okända. Men vill gärna att de visar att det är öppna för samtal först. Men allt blir mycket trevligare när man pratar med varandra i väntrum och i andra situationer där det fungerar. Eller hur?
Men det är roligt att se människor. Sätter alltid fart på min fantasi. Jag undrar var de är på väg. Hur de är som personer. Vilka drömmar de har. Och eftersom jag inte kan veta något av det där så fantiserar jag gärna ihop en livshistoria åt dem. Ja, gillar människor. De flesta i alla fall. Fattar inte egentligen varför jag inte valde ett jobb där man arbetar med människor.
Ändå trivs jag och behöver det solitära så mycket. Hela mitt liv har varit så. Jag har spenderat mycket tid ensam. Men för det mesta efter eget val.
På vägen hem måste jag tralla in en liten slinga i mobilen. Det var länge sedan det hände nu. Blir MYCKET sugen på att sätta mig ett antal timmar i studion och göra något av det där. Eller “göra något av” i mitt fall vet jag inte vad det betyder. Den där delen av mitt liv som var blodigt allvar i de sena tonåren är bara rent och skärt nöje numera. Ambitionsnivån är noll. Det finns en speciell lycka i att nå dit som alla borde få känna. Antagligen är det bara känslan av att ge upp som man känner. Men man skall verkligen inte förringa den om man fortfarande älskar det man håller på med. Ultimat frihet och den starkaste rustningen man kan ha mot tyckande. Ger man upp ambitionerna blir man lite som stålmannen. Osårbar mot nästan allt. Elakheten undantaget. Är väl kanske kryptoniten. Men annars så.
Tisdag. Fan, dags att öka. Veckan är snart slut.