Hälsingetoppen. Näst sista Hälsingetoppen innan vi ställer om klockan. Sen så får i se… Men musiken lär leva ändå. Eller hur?
Ät musik! Sov musik! Lev musik! Stöd de lokala artisterna.
Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.
Nya hjältar
Alla som räcker upp en hand är hjälte.
Marcus Persson brukar vara den vanligast jämförelsen. Han växte ju upp i Edsbyn. Minecraft skapade han sen ni vet. Tjänade massor med pengar när han sålde. Hans person slängs ofta i mitt ansikte. “Men Marcus Persson…” liksom. Ja och så jag då. Som inte lyckats lika bra som Marcus Persson. Tycker man. Fast själv känner jag mig ganska nöjd. Åtminstone innan jag får Marcus Persson kastad i ansiktet.
Sen är det han Torvalds. Samma sak där. “Se där en som gjort något av värde…“, sen flinar man lite menande sisådär. Som om jag skulle vara avundsjuk på Thorvalds framgångar.. Nej, det är jag inte. Använder hans grejer dagligen. Gillar dem. Räcker för mig.
Andra säger Svenske Daniel. Han som så trevligt tog kungen i hand och fick finfint pris häromsistens. “Se där, där har du en riktig utvecklare…” “Miljarder använder hans grejer…” “Hur är det med dina…” Flin. Jodå svarar jag. Några hundra är det väl. Någon på varje kontinent. Ja dom säger till och med att de gillar grejerna. de flesta som orkar gå efter den inte helt raka vägen utan nedförsbackar.
Ja sådär kan man fortsätta. Det finns stjärnor, ja och sen folk som inte är stjärnor. Ja jag alltså. Finns nog några till också tror jag. När den som jämför en med en stjärna drar igång faller man platt ner och begravs i stjärnstoftet (läs gyttjan eller gruset).
De flesta häromkring drar till med Marcus. Mest pengar och någon slags liten lokal förankring. Man skall vara avundsjuk, eller kanske är det de som drar till med honom som är det. Har inte undersökt det där närmare. Låter det rinna va mig,
Hursomhelst. Stjärnor finns det på Svensktoppen också. Som säljer jättemånga skivor. Stjärnor finns det i program som Robinsson, Bonde söker fru, På spåret, i influenservärlden, ja lite överallt inom de flesta/alla områden. Men inte vet jag hur det är med er andra ,men för min del känner jag ingen större respekt för de flesta av de där för att de är just stjärnor.
Vissa, och ja, Daniel, ja Torvalds, ja Marcus, kan man imponeras av för deras prestationer. Absolut. Men hur mäter man den? Är popularitet måttet. Eller finns det andra mått? Jämför Svensktoppen. Eller Bonde söker fru…
Nåja…
Människor har ett stort behov av att se upp till någon. Ersättning för en pappa som inte längre finns till kanske. Eller en mamma. Eller tomten. Eller någon annan som man inte längre kan se upp till för man råkat växa upp. Det är liksom tryggt att ha någon man kan följa och hålla i handen och som man helt säkert kan lita på åsikterna ifrån, eftersom man själv har bestämt att man kan det.
Topplistorna är de sista som kommer att dö ut och de första som återuppstår. Tro mig.
Och vet ni vad, stjärnorna är väl också bara människor. Nåja… nästan…
Det blåser kallt från norr. Sydliga vindar tänker jag såklart men har lärt mig att det heter nordliga vindar. Det är bara bilar och folk och annat som rör sig som rör sig i den riktning de verkligen rör sig åt. Gäller inte vind.
Fast inget uteväder precis. Så stannar inne. Kör mina två kilowatt här på kontoret. Är det inte för kallt ute så fungerar det för det rum jag sitter i. Men nu skall det alltså bli kallare. Hulk på igen då, vilket man alltså inte trodde skulle ske. Men det är som det är.
Som alla läsare av bloggen säkert fattat vid det här laget så är värme ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Men har man frusit så mycket som jag har så blir det så.
Det skall väl ordna sig det där också.
Annars finfin dag. Lite gott från Wilmars till kaffet. +++ på det. Stället står sig bra fortfarande. Semlorna blir väl det ultimata testet.
Försöker installera lite grejer. Har kompilerat en sak för en gammal Raspberry Pi sen nio i morse. Behövs för att komma vidare. Engrejsmänniska som jag är så blir det mest plocka bland saker och grejer under tiden det kompileras. Kör tester nu i alla fall så det finns hopp.
MEN…
LÄNGTAR efter att få sätta tänderna i hårdvara igen. STOR längtan där. Det där har dinglat i ett snöre framför mig ett tag, som en morot framför en åsna, driver på, men som klockan, man går och går och kommer liksom inte närmare dörren.
Kompileringen är klar…
Dags att jobba.
Om nu det jag gör kan kallas “jobba“?
Börjar dagen med att fixa uppkoppling till en reklam tv på vår lokala livsmedelsbutik. Inte ett jobb jag vill göra. ABSOLUT inte men känner mig tvungen. Suckar. Har någon gammal dokumentation över jobb jag gjorde där senast för något år sedan och kan fixa det där. Spar nog den dokumentationen.
Hemma igen ringer elektrikern. Nåja, jag fick stöta på lite lätt först. Men han kommer ner för sina branta backar på studs. Japp, Skall hjälpa till att fixa den el som behövs för värmepumpen. Lämnar en rulle kabel som pant på det. Rätt vad det är så står han väl här igen och tattar kabel. Vi (läs han) tittar också lite på ett problem som jag har haft här länge. Ström i vattenledningarna. Ström som också går där när man slår av huvudströmmen. Blir stärkt av den gode elektriskt kunnige i att det handlar om ett problem hos elbolaget så ringer dem efter att han har åkt.
Sen går den sena eftermiddagen på att övertyga Ellevio om att det verkligen är strömmar som går i vattenrören. Telefonsamtal efter telefonsamtal, från dem inte av mig. Små uppgifter för mig att utföra. Vid femtiden är man övertygade. Eftersom det här har funnits länge så känner jag ingen brådska men på kvällen dyker en reparatör upp. De är snabba på det där viset Ellevio. Alltid. Efter nån timme konstateras strömmarna och att det antagligen handlar om att vårt hus är den bästa jordpunkten i grannskapet. Elektricitet är lat. Tar den snabbaste vägen. Jo, har läst om det där. Vagabonderande strömmar. En lösning kunde vara att byta ut en bit av vattenröret mot plast. Ellevio skulle fundera. Jag hoppas de kan byta vattenledning hela vägen till tomtgränsen. Ja, hoppas kan man ju alltid… Nyttigt är det tydligen inte med vagabonderande strömmar. Skapar magnetfält som kan ge allehanda elaka sjukdomar till dem som utsätts för dem. Nåja…
Slutsumman blir hur som helst att dagen är borta alltså. Mellantiderna idag använder jag till att skruva ihop två kraftaggregat och sortera lite skruv och kabel. Sådant där man kan göra utan att tänka alltför djupa tankar. Så helt bortkastad blir inte dagen ändå. Och framförallt, två stenar ramlar från mitt bröst. Hittills tre sådana fall till marken denna vecka. En till och jag svävar iväg bortåt andra trakter okontrollerat men som väldigt glad.
Torsdag imorgon. Det är nästa ingen ide att köra igång med något. Veckan känns som om den redan är slut. Ja och slut är jag också. Såhär mycket människor på en och samma dag… Ja, man är helt enkelt inte van vid det.
Försöker jobba lite ändå.
Redan tisdag. En måndag som gick bort. Känns som veckan redan är förstörd. Hoppet står till morgondagen. Kanske går det att få något vettigt gjort då.
Den lokala affären ringer idag och vill att jag skall titta på en kabel. Jag har verkligen inte tid med sådant. Jag vill verkligen inte hålla på sådant. Har nog med det jag har här. Men det är svårt att säga nej. Jag är för snäll. Dum också säkert, för det är inget man kan ta betalt för heller på något rimligt sätt.
Inga klara besked om borrning av bergvärme ännu. Snart fem månader sedan beställning. Andra bergvärmebeställare jag pratar med förfasar sig. Men värst är ändå ovissheten. Man befinner sig i något slags väntläge där massor av annat får ligga i träda. Det här är ändå den största privata investering vi någonsin gjort. Vill man ha kontroll så är det såklart just då.
Hur som helst blir det att köra igång Hulken på fredag. Elementen vi kör nu kräver att det är några grader varmt på dagarna och inte allt för kallt på kvällarna. Dom och vedspisarna gör att man klarar sig skapligt. Tror vi har pellets så det räcker i maximalt två veckor. Sen måste jag börja åka till Ljusdal och hämta veckovis. Då blir det riktig kattskit av alltsammans. Dyrt också. Tidtjuv dessutom.
Men avloppet fungerar. Inte visste jag att man kunde känna sig så glad över en sådan sak. Två stopp på trettio år är väl inte allt för illa ändå så klaga allt för mycket går inte för sig. Förra gången stoppade det i huset. Det klarade jag själv genom att låna en högtrycksspruta. Nu ute. Tjugo meter från huset. Det klarar man inte med amatörgrejer. Båda gångerna samma eufori när proppen går och skiten väller fram. Perspektiv igen. Skit är inte alltid skit.
Ligger och funderar en natt här för leden. I skolan tillhörde jag de där som valdes sist på idrotten. Vi var samma personer varje gång. Klumpen. Två populära personer valde till två grupper och vi liksom hamnade i en av de där grupperna när valen var gjorda som en slags barlast. Kanske borde man ha brytt sig mer om det där. Att man inte hade ett värde. Men jag brydde mig aldrig då och jag bryr mig inte nu. För i det mesta är det väl samma sak idag. Några populära personer väljer ut folk omkring sig som skall utföra stordåden. Oftast handlar valen om annat än meriter än de som krävs för att få något gjort. Det händer inte så mycket i slutänden. Man ser det där i arbetslivet. Inom musiken. Konsterna. I allt. Och kanske skulle man bry sig. Kanske. Men man orkar inte. Låter högstadiets inte-växa-upp-arme leva vidare och man går lugnt och stilla vid sidan om och skiter i det hela.
Jag föddes annorlunda och lite utanför och kommer att dö annorlunda och lite utanför. Jag har kanske inte hyllats för den jag är, men aldrig mobbats heller. Kanske just för att jag inte brytt mig. Det är liksom ingen ide att ge sig på någon som det inte tar på. Kanske tänkte man så. Jag har ingen aning. Egentligen borde jag väl ha varit ett enklare offer än många andra som faktiskt råkade illa ut. Men blev inte det.
De som mobbats verkar de flesta ha drabbats av någon slags revanschlust. De skaffar sig positioner och lyser som solar i samhällskroppen. Så kanske är det ändå elände och mobbing man skulle önskat. För jag ha ringen som helst revanschlust. Men så är jag också en feg flyende man istället för en stark konfronterande uppumpad biff. Orkar liksom inte med de där bråken och slagsmålen. Finns så mycket annat man kan göra (läs använda energin till) istället.
Nåja…
Man sitter här, sjutti om några år, om man lever, eller fan, det är snart bra ett år kvar. Dags för livskris. Sjuttio år går liksom inte komma undan. Det lyser “GAMMAL” om det. Man kan försöka med vilka undanflykter som helst på 40-talisters vis. Fakta kvarstår. Gammal är man om man är sjuttio. Jo som äldre än sextio också såklart. Men det tar liksom tio år att fatta det. Man har ju blivit segare i skallen.
Men glädjen är den samma. Magkänslan när jag kommer ner till kontoret är densamma. Jag har lika roligt nu som för trettio år sedan. Tycker det är lika roligt att lära mig något nytt. Japp, långsammare. Så är det. Men också envisare. Mer uthållig. Har mer skit-på-dig-kapital i hjärnbarken. På det hela taget är livet bättre än när man var trettio. Tänka sig, det trodde man inte då. För det var ändå rätt bra då med.
Jaha…