Slutet

Torsdag kväll. En vecka har liksom gått. Jo, det är en fredag kvar också säger du. Men här har K ledigt på fredagar. Veckan sätts alltså efter hennes agenda. Den slutar på torsdagen. Punkt. Jo, vissa av oss försöker smyglåtsasarbeta ändå på fredagarna. Men ofta utan den där riktiga framgången.

Imorgon hälsocentral och CRP. Bara varannan vecka nu. Men några månader till för säkerhets skull. Man hoppas på <5 såklart.

Nya glasögon är på väg. De är visserligen de billigaste jag lyckas få tag på, men med ny styrka. Inledande grå starr möts tydligen med starkare glasögon. Jag läser om en kvinna som under ett drygt år går från -2 til -17, med flera glasögonbyten under den tiden för att kunna jobba, innan hon opereras eftersom starkare glasögon inte går att uppbringa. Man förvånas. Gapar. För mig har mycket av synen försvunnit sedan midsommar. Kan t.ex. inte läsa text på tv, känna igen ansikten om de är någon meter ifrån mig osv. Men det är inget konstigt med det enligt optiker och ögonläkare. “Det är bara lite grå starr”. Att det händer så snabbt oroar bara mig. Jag som är enögd redan innan.

Fan, nu pratar jag krämpor igen. Tänkte hålla mig från det…

Höstkänning är det hur som helst. Riktigt ordentligt till och med. Man VILL stanna inne. Gör det. Men för de arbetsamma är det en bra tid. Japp, för låtsasarbetande också. Såklart.

Nä nu så, nu får det vara för idag. Tyar inte mer helt enkelt. Ny dag imorgon. Hoppas man.

Att ångra sig

Ångrar du dig inte?” frågar de ofta. Människorna. Oftast när konkursen 1992 kommer upp. Den som är livsavgörande. Som “förstör ett liv”. Det sista påståendet kommer inte från mig. Såklart. Liv är upp och ner. Var man än befinner sig. Vem man än är. Det spelar ingen roll hur många dollars man har heller. Liv må se olika ut på ytan men där inne, i den som lever liv, är de förvånansvärt lika varandra. Tro mig.

Men svaret på frågan då. “Ångrar du dig inte?”. Ja den som ställer frågan väntar såklart inte på svaret. Det finns så mycket annat att göra idag än att stå och vänta på svar. Men hade de väntat två sekunder, velat höra svaret, så hade det varit såhär.

Det är klart jag ångrar saker. Men inte saker jag gjort utan saker jag INTE gjort.

Men det är alltså ingen som vill höra det svaret. Den som frågar är långt borta nu och inne i annat. Sitt liv. Ja och det med rätta såklart. Själv går jag vidare med mitt liv. Gör så gott jag kan. Eftersom jag, liksom alla andra, inte kan leva det på annat sätt än som jag lever det. Med bra beslut, med dåliga beslut, och med lite ånger över de gånger man sa nej men kanske borde ha sagt ja.

Lyssna på bäcken här.