Day: 9 January 2017

Jag har i princip hållit koncentrationen på plats från morgon till kväll idag. Gjort det jag förutsatt mig. Det märks nu. Det är svårt att dyka ner i det nya.  Det jag borde fixa ikväll. Tom. “Jollar” (Ovanåkersmål) runt lite istället. Försöker hitta ingångar. Till den där elefanten. Den man tar en tugga i taget av.

Men jag blir inte så stressad av det där nu för tiden. Det löser dig. Det finns mängder med sådana där saker som man inte behöver vara ett dugg inspirerad för att göra. Men det blir inte sånt ikväll heller. Känns som det inte är någon ide att börja. Se där min sanna akilleshäl, min sämsta sida, att behöva “öppna landskap” i form av tid framför mig för att köra igång med något. Ligger det något däremellan som stör är det kört. En dålig egenskap. En grekisk häl.

K får blommor idag. Sorgeblommor. Det är så mycket smartare att ge blommor till de levande än till de döda. De som kan lukta på dem, njuta av dem, tröstas av dem.

Börjar fundera på semlor. Det var ju ett tag sedan man åt en. Det rinner liksom till i munnen om man tänker på dem. Man kanske skulle inhandla en eller två eller nått. Fast man inte borde såklart. Det godaste jag vet är det i alla fall. Det är ett som är säkert. Whisky kommer som god tvåa. Japp GOD tvåa.

Just nu är det staden som drar i mig. Skulle behöva se mängder av bilar, inandas oförbrända avgaser och trängas med folk. Ja gärna le åt en sur snubbe som surt påpekar att jag står på fel sida i tunnelbanan också, där, där jag står och har ställt mig  enbart för att jävlas. Eller se teater. Lyssna på konsert. Opera. En bra restaurang.

Men staden känns långt borta. För nog har vi haft skoj också i staden. Ja i Stockholm också. En gång hamnade vi på premiären. Hur vi hamnade där har jag ingen aning om. Två biljetter fanns kvar. Jag köpte dem på nätet. Det fanns inget annat att gå på den kvällen. Så det fick duga. Det var liksom bara kändisar var man än tittade. En konstig känsla. Vi vågade inte ta av champagnen, den som antagligen var gratis. För tänk om det inte var det…  På toan bara TV folk. “Tjena” liksom. Jag försökte se ut som om jag hörde hemma där. Lurade antagligen ingen alls. Men vad spelade det för roll. Jag har aldrig känt mig underlägsen en enda annan person. Inte där heller. Fast Tomas Ledin hade fler i sitt hov såklart än vad jag har. Det måste jag ge honom. Han tittade förundrat på mig när jag hejade. Men hejade inte tillbaks. Dåligt hyffs. Liksom. Alla andra hejade tillbaks. Blev liksom en sport. Att få så många som möjligt att heja tillbaks. Istället för att ta selfies alltså. K skämdes. Hon skäms nästan jämt för mig stackarn.

Jag skäms inte för någon annan.

Blev lite stött på att kändispressen inte tog en bild på oss. Såklart. Men de känner väl inte igen en stjärna när de ser en. Kan tänka. Inte ens två. Vi får testa med tre nästa gång.

Kul var det. Tyckte jag. I alla fall.

Men stad alltså. Hej! Snart kommer jag. Kanske vi. Eller något.

En kväll gick jag genom Stockholm med en sådan där jättestor check ni vet, fotograferingscheck, under armen. Tiotusen spänn. Var rätt glad. Men vad gör man ensam i Stockholm som glad en vardagskväll. Jag funderade på det. Man borde ha svingat en bägare på lokal i bästa vänners lag. Segersvingat. Men inga bästa vänners lag syntes till. Fanns de ens så fanns de förr och långt därifrån.  Så det fick bli en en och en halvliters Coca Cola och en chipspåse på hotellrummet istället. Jättekul. En gammal film till det. Inte kul den heller.

Så-det-så.

Men det var då det. Nu är nu. Inga checkar i sikte. Känns otidsenligt dessutom. På något vis. Överlever kanske ändå. I bästa fall.

Har några sidor kvar fortfarande i min “braiga” bok. Flexar nog ut idag igen alltså. En timme före fabriksvisslan. En timme före spöktimmen. En timme för tidigt. Sitter man i ett gammalt skolhus så finns det såklart gamla skollärare som vill undervisa eviga kvarsittare sådär efter tolv. Konstigt vore det väl annars. Ocoola gubbar blir alltså oönskade vid den tiden. Därav visslan. Varningen. Sitter man kvar blir man utburen. Av mörka krafter. Liksom. Om man nu tror på sådant.

Så godnatt härifrån. Helt enkelt. En dag i ett liv är till ända.

Mat + vila. Sen låtsas vi lite igen.

Gråväder. Kan inte säga att det gör mig något. Bra låtsasjobbarväder. -7 ute. Ungefär. Japp -6.75 men ni vet hur det är,  alla fall om ni läst texter här tidigare, det är svårt att nå mer än ungefär. Det spelar ingen roll hur många siffror man skriver ut. Ungefär blir det. Jag fyller pellets för att uppehålla skillnaden mellan inne och ute. Sisådär trettio grader idag alltså. Lagom. Ohalka.

Man kan läsa en bok av Patti Smith  för att verka coolare än vad man är. Man kan också läsa samma bok för att man är intresserad av Patti eller en människa. Man kan bli förvånad över hur många som läser en bok av Patti av den första anledningen. Ja, eller som ser på ett vetenskapsprogram av den anledningen. Fast just anledningen till att man gör saker spelar såklart ingen roll. Sätter man sig på en hög häst och tycker att den ena anledningen är bättre än den andra (ofta synnerligen oklart varför) så har man ju fallit rakt ner i den största gropen. Den grävd av en själv. Det är bra att folk gör saker. Kanske när folk inte gör saker också, men det senare har jag personligen svårare för.

Fast nu för tiden så är det väl mest elände som lockar. Går det dåligt för någon man känner så lockar det mer än om det går bra. Jodå, det märks väldigt tydligt på en blogg som den här också. Man behöver bara sätta en rubrik som tyder på att  något håller på att gå åt helvete, eller redan har gjort det, så får man dubbelt så många läsningar.

Det är något med den mänskliga naturen det där.

Ljuset brinner bredvid mig här på skrivbordet. Nej jag konsultar inte. Men nog har jag gjort det i mina dar. Långa timmar. Ofta för att köpa tid för att kunna göra det jag vill göra men såklart ännu oftare för att se till att det finns mat på bordet. Men jag är och har aldrig varit en konsultmänniska. Visst intresserar problemen mig också. Sätter du mig framför ett problem så vill jag lösa det. Jag är ingenjör. Men som konsult skall man helst inte vilja förbättra. Inte lösa för bra heller. Det handlar om att få fler konsulttimmar. Inte om att göra ett bra jobb. Lagom räcker. Jag har aldrig och kommer aldrig någonsin att vara “lagom”. Är mer som “Luddde” och “Brandmannen  i Bollnäs” än som Steve Jobs och Bill Gates. Japp och stolt över det. Precis som Ludde och Brandmannen var/är stolta. Det man känner inuti behöver inte vara detsamma som samhället känner.

Kaffedoften sprider sig här på låtsaskontoret. Alltså det är något speciellt med den. Kan man tröttna på dofter? Kan man hindra minnena de väcker inuti ens huvud?

Försov mig gjorde jag idag. Läste nog för länge igår. Japp, trotts att jag flexade ut en timme tidigare. Men boken är bra. Värd att sova över för.

Det skall byggas vindkraftspark här. En stor. Argumenten är detsamma som när man byggde kraftverksdammarna längre norrut. Det är Jesus som kommer till bygden. “Nu kommer den att blomstra”. De som bodde vi kraftverksdammarna skriver böcker om de samhällen som uppstod under den där glansåren. Två, fem, sju år. Kåkstäder. Ny skola. Men allt är borta när bygget är klart. Dammbyggesrallarna drog vidare till nästa damm. Fotografierna i de där böckerna visar rivna husgrunder och igenväxta marker. Ingen enda lokal människa är en krona rikare. Den stora dammen och forsens tystnad är monumentet över kortsiktighetens krumsprång.

Nog blåser det mer i trakten av Roslagen än det gör här allt och nog finns väl själva kunderna där som behöver strömmen. Men inte byggs det några vindkraftverk där heller. Icke. Man kan fundera på varför? Ja om man nu är lagd åt det hållet.

Laxen försvann i Voxnan. Dammar och flottningsrensningar jagade bort den. Förbannat svårt att återställa. Vem vill/skall betala för det?

Men någonstans skall ju vindsnurrorna stå. “Så varför inte ute i skogen?” Säger man. Investeringspengarna kommer utifrån. Vinsterna försvinner ut. Varför finns det inte ett enda exempel där en lokal investerare byggt en vindkraftspark. En i bygden. Eller en grupp av människor i bygden. En by gemensamt. Så att pengarna stannat. Kapitalbrist. Glesbygdspolitik kokar hela tiden ner till bristen på kapital. De pengarna skulle nämligen aldrig funnits, fast projektet är detsamma och riskerna är detsamma. Japp, det gäller alla andra projekt också. Folk är inte dummare här än kring Stureplan. Det handlar nämligen inte om vilka skor man har på sig om man är det eller inte! Ja och jag har träffat fler dumbommar i figursydda skor än i graningestövlar. Ja om man nu skall ge någon tilltro till empiriska studier.

Men folket här strör såklart palmblad över vägarna nu. Äntligen kommer han Jesus. Som de väntat. Jag spottar. En snorloska. Rakt på vägen framför den upphöjdes åsna. Det är ingen skillnad mot 70/80 talets sömmerskeföretag det där. Gratis dumstrutar till dem som bugar och bockar.

Fast jag håller mig ifrån allt dylikt. Hela byapolitiken. Det uppstår alltid ett gäng rätt otrevliga maktgalna småpåvar i lokal politik. Ju närmare man har dem dessto mer patetiska blir de. Jag har själv suttit som ordförande i det lokala byarådet. Det ultimata beviset för det patetiska. Men jag lärde mig den gången. Låter dem hållas de som vill finnas i det där idag. Småungarna. Maktgalningarna.

Solen har brutit igenom molnen där ute. Nyttan med att skriva lite text. Det kan vara magiskt ibland. Som idag alltså. Oklart om det finns en koppling. Men jag skall ta mig för med lite annat. För att hålla igång, ja och för att förändra världen. Jo för det siktar jag fortfarande på. Det har jag nämligen alltid gjort. Ja och Ludde lyckades ju, så varför inte jag?