“Bodil var en passionerad och stundtals en ganska olycklig människa, vilket de flesta intelligenta människor är.”
Författaren Agneta Pleijel
Och så Plura med sin låt Ja det är den låten jag lyssnar på och kommer ihåg och saknar ett ansikte och en röst.
Sätter på min tredje kopp kaffe för dagen. Får säkerligen ångra det. Men det kan inte hjälpas. Det smakar gott och smakar det gott stoppar jag i eller häller i mig. Karaktär är inte en av mina starka sidor.
Solnedgången säger att det skall flyta blod. Inte mer ovanligt än vilken annan dag som helst på den här planeten då. Vi dödar så lättvindigt tycker jag. Skriver “lättvindligt” först. Har alltid trott att ordet uttalas och skrivs så. Man lär sig som 60-åring också. Om man vill. Hursomhelst. En solnedgång. Undrar hur många solnedgångsbilder det har tagits idag. Många tror jag. Min blir +1. Eller bild++ som vi C++’are skriver.
Har sett Ljusdal idag alltså. Är aldrig eller väldigt sällan upplyftande. Fast det är väl inte mer fel på Ljusdal än vilken annan centralort som helst. Japp det gäller torg i storstan också. De är ofta förbannat tråkiga. Tänk Roslagsnäsby. Inte fasiken är de så mycket mer upplyftande. Det är ganska lika. Nej jag gillar inte tjafset mellan storstad och landsbygd. “08’or” vs, “bönder”. Det finns fördelar med båda. Japp och båda skall överleva. Tamefan.
Täppas går vilse och hittar inte hem. Men ringer på hjälp och blir hämtad med bil när man väl lyckas klura ut var han är. Jobbigt. Som en gammal byracka är han. Men Täppas är lika glad för det. Han låter sig inte nedslås. Stockholm och landet i honom också.
Jodå kaffet smakar bra. Men skall väl ut vad det lider. Turligt nog har jag toaletten två meter ifrån där jag sitter. Det löser sig alltså sannolikt.
Det skall bajsas i provrör i två dar. Undrar om dom som skall kolla in det där i rören ser kaffekonsumtionen? Men de letar blod. Blod i bajset är tecken på cancer i tjocktarmen. Hittas en tumör tidigt överlever en del. Hittas den sent överlever nästan ingen. Tufft. En av de dödligaste formerna av cancer. Så man testar screening. Jag blir på ren slump en av ett gäng som testas. Ja det får man tacka för. Hellre ett prov för mycket än ett för lite. Tycker jag.
Fast ett taskigt jobb att vara mottagare av de där proverna. Kan man tycka.
Men livet är gott såklart. Det går inte att säga annat. Jag är tacksam för allt, varje dag, varje minut, varje sekund. Har aldrig känt på något annat sätt. Det behövs varken den flottaste bilen eller det innehållsrikaste bankkontor för att känna sådär. Alltså.
Kortmeningarna håller i sig dessutom. Gillar den rytmen. Måste kännas konstigt för den som inte har rytm i sig. Som inte fattar vad jag är ute efter. Som vill tvinga in min röst in i sin egen, som går i en annan rytm. Det går såklart inte. Man får ge efter. Om man skall kunna ta in. Inte vara så stel och rigid. Seså. Släpp loss. Hakuna matata.
Ja Afrika. Boken jag läser är underbar. HELT UNDERBAR!!! Hoppas jag får en möjlighet åka dit en dag. Träffa människorna. Olika såklart. Det är en hiskelig massa länder. Men skratten och färgerna och dofterna vill jag uppleva. En mer genuin livsstil hos många också. Kontraster mot vår kamp. Japp måste åka dit en dag. Inte glömma att ta med gitarren.
Den tredje kaffekoppen för dagen är urdrucken. Dags att göra något annat än att sitta här och skiva kortmeningar. Detta enorma slöseri med tid. En blogg. En massa text. Idag. Men finns texten kvar om tvåhundra år, tre hundra år, eller femhundra år så blir alla de här orden något annat. Då får mina tankar idag ett annat värde och en annan tyngd. Japp. Fast det mest är svammel. Jo för det är ju så att det som anses utan värde i sin samtid det försvinner det mesta och blir därför ovanligt där borta i framtiden. Värt något. Men att bli kvar och bevarad i den flodvåg av text som mina likar och jag kastar ut över en motvillig värld är väl inte allt för sannolikt. Men kanske bäst det ändå, likt Buddhistisk sandkonst är mina ord, skrivna och sen borta som om de aldrig funnits.
Dom som lever får se helt enkelt.
Stavas “besviken”
Klockan är en bit före åtta. Min låtsasarbetsdag har börjat. En tur till centralorten är det enda som står på listan av verkliga uppgifter. Annars är allt annat på låtsas och utan värde. I alla fall för alla andra än för mig. Själv fortsätter jag envist att tro att jag kan förändra världen. Ja och försöker göra det genom att knappa på.
Det doftar kaffe. Jag har börjar vänja mig vid att ta den där morgonkoppen också. Inte bra alls. Det var bättre förr, med te på morgon, kaffe till lunch. Jodå drack te på kvällarna förr också men av ren självbevarelsedrift har jag skippat det. Det blir åtminstone två turer mindre per natt i form av toalettbesök.
Sover ryckigt. Hela veckan har varit sådan. Gissar att det är all denna väntan. JAG HATAR ATT VÄNTA när jag inte kan handla. När det bara är väntan som är min lott. Jag är ingen som sitter i publiken helt enkelt. Japp +9 månader nu av väntan på olika besked i skuldsaneringsprocessen. Omöjligt för en sådan som mig att förstå varför det skall behöva ta så lång tid. Men statligt är väl sådär. Långbänkar. Man minns ju lumpen. Elva månader. Man hade lärt sig alltihop på två veckor. Hatade det också. För det mesta. När jag inte var sjösjuk. Ge mig ett “JA” så att jag kan gå vidare. Annars ge mig ett “NEJ” så att jag kan gå vidare. Det här “…….” orkar jag snart inte med.
Ett nytt ljus i ljusstaken. Kontrollerad eld. Man brukade skrika att “elden är lös” förr när det brann. Ligger mycket i det där. Man håller det livsfarliga tyglat. Kanske just därför som den blir en vän här på skrivbordet också. Där nere i värmesystemet blir det ju mer märkbart vilken uppgift eldandet har. Inte så här. En vän alltså. Det har dock inte gått så långt ännu att jag sitter och resonerar med ljuset. Men det kommer säker det där också vad det lider. Men varför jag blir lugnad i sinnet av det där tända ljuset fattar jag inte. Varför det liksom. Det borde snarare vara tvärtom med en öppen eld här på skrivbordet, en som skulle kunna vara döden. Men lugn blir jag. Åtminstone lugnare.
Stefan Sundström har Hans Lidman som gäst på sin middag. Ja Hans är såklart död. Det skulle kunna vara makabert eller åtminstone övernaturligt. Men det är magasinprogram på TV, Godkväll, och man kan bjuda in fiktiva gäster till en middag. Jag blir förvånad. Men glad. Ja och jag tror fan i mig att Stefan är genuin Att han är sådär på riktigt. Ja och det gillar jag.
Vilka gäster skulle man själv välja. Marie Curie är den självklara första gästen. Såklart. Om, Pierre hennes man blir avundsjuk/svartsjuk så är han bjuden också. Sen Lars Winnerbäck tror jag. Om han har en glad dag. Notch går bort eftersom han inte bjudit mig till stora villan ännu. Någon måtta får det allt vara. Men sen då? Vilka skulle man välja. Inga tråkiga datamänniskor i alla fall. Någon författare däremot. Mankell kanske. Sympatisk. Eller Hemingway. Spännande. Sen Ulf Lundell kanske. Så man får någon med som är förbannad. Ja och så Lim-Johan. Jag tror att det nog blev han och jag som satt och pratade sen hela natten. Efter att han fått svara på vad han tycker om priserna på sina tavlor. Sen min farfarsfarfar som flyttade upp till Hässjaberg som nybyggare. Eller döttrarna till honom, två av dem, de som stack till Amerika i mitten av artonhundratalet.
Börjar man tänka efter så blir det mångas historier man skulle vilja höra. Mest intressanta ter sig vanligt folks historier. De upphöjdas historier är så ofta redan berättade och därmed söndertuggade. Fast Winnerbäck verkar sympatisk. Fast vad vet man. I verkligheten kanske bara en skit.
Kaffet är för starkt. Mörkrostat. Jag ovan att brygga mörkrost. Men det gå i. Piggar upp.
Nu låter i den här dagen ta sin början.