Sätter på min tredje kopp kaffe för dagen. Får säkerligen ångra det. Men det kan inte hjälpas. Det smakar gott och smakar det gott stoppar jag i eller häller i mig. Karaktär är inte en av mina starka sidor.
Solnedgången säger att det skall flyta blod. Inte mer ovanligt än vilken annan dag som helst på den här planeten då. Vi dödar så lättvindigt tycker jag. Skriver “lättvindligt” först. Har alltid trott att ordet uttalas och skrivs så. Man lär sig som 60-åring också. Om man vill. Hursomhelst. En solnedgång. Undrar hur många solnedgångsbilder det har tagits idag. Många tror jag. Min blir +1. Eller bild++ som vi C++’are skriver.
Har sett Ljusdal idag alltså. Är aldrig eller väldigt sällan upplyftande. Fast det är väl inte mer fel på Ljusdal än vilken annan centralort som helst. Japp det gäller torg i storstan också. De är ofta förbannat tråkiga. Tänk Roslagsnäsby. Inte fasiken är de så mycket mer upplyftande. Det är ganska lika. Nej jag gillar inte tjafset mellan storstad och landsbygd. “08’or” vs, “bönder”. Det finns fördelar med båda. Japp och båda skall överleva. Tamefan.
Täppas går vilse och hittar inte hem. Men ringer på hjälp och blir hämtad med bil när man väl lyckas klura ut var han är. Jobbigt. Som en gammal byracka är han. Men Täppas är lika glad för det. Han låter sig inte nedslås. Stockholm och landet i honom också.
Jodå kaffet smakar bra. Men skall väl ut vad det lider. Turligt nog har jag toaletten två meter ifrån där jag sitter. Det löser sig alltså sannolikt.
Det skall bajsas i provrör i två dar. Undrar om dom som skall kolla in det där i rören ser kaffekonsumtionen? Men de letar blod. Blod i bajset är tecken på cancer i tjocktarmen. Hittas en tumör tidigt överlever en del. Hittas den sent överlever nästan ingen. Tufft. En av de dödligaste formerna av cancer. Så man testar screening. Jag blir på ren slump en av ett gäng som testas. Ja det får man tacka för. Hellre ett prov för mycket än ett för lite. Tycker jag.
Fast ett taskigt jobb att vara mottagare av de där proverna. Kan man tycka.
Men livet är gott såklart. Det går inte att säga annat. Jag är tacksam för allt, varje dag, varje minut, varje sekund. Har aldrig känt på något annat sätt. Det behövs varken den flottaste bilen eller det innehållsrikaste bankkontor för att känna sådär. Alltså.
Kortmeningarna håller i sig dessutom. Gillar den rytmen. Måste kännas konstigt för den som inte har rytm i sig. Som inte fattar vad jag är ute efter. Som vill tvinga in min röst in i sin egen, som går i en annan rytm. Det går såklart inte. Man får ge efter. Om man skall kunna ta in. Inte vara så stel och rigid. Seså. Släpp loss. Hakuna matata.
Ja Afrika. Boken jag läser är underbar. HELT UNDERBAR!!! Hoppas jag får en möjlighet åka dit en dag. Träffa människorna. Olika såklart. Det är en hiskelig massa länder. Men skratten och färgerna och dofterna vill jag uppleva. En mer genuin livsstil hos många också. Kontraster mot vår kamp. Japp måste åka dit en dag. Inte glömma att ta med gitarren.
Den tredje kaffekoppen för dagen är urdrucken. Dags att göra något annat än att sitta här och skiva kortmeningar. Detta enorma slöseri med tid. En blogg. En massa text. Idag. Men finns texten kvar om tvåhundra år, tre hundra år, eller femhundra år så blir alla de här orden något annat. Då får mina tankar idag ett annat värde och en annan tyngd. Japp. Fast det mest är svammel. Jo för det är ju så att det som anses utan värde i sin samtid det försvinner det mesta och blir därför ovanligt där borta i framtiden. Värt något. Men att bli kvar och bevarad i den flodvåg av text som mina likar och jag kastar ut över en motvillig värld är väl inte allt för sannolikt. Men kanske bäst det ändå, likt Buddhistisk sandkonst är mina ord, skrivna och sen borta som om de aldrig funnits.
Dom som lever får se helt enkelt.