Month: February 2017

K och jag tillsammans i 36 år, idag, det ni. Naturligtvis firar vi det med semlor.

Längst där uppe på kullen ligger det gula huset som är vårt. Betalt två gånger för säkerhets skull. Man skall betala ordentligt för det man tycker om. Byggt 1917. Ungefär. Inget är riktigt säkert. Kommunarkivet i Los brann upp och därmed ritningar och information om den saken. Men troligen då alltså. Om inskriptioner på skorsten stämmer.  Två skolsalar och lärarbostäder på övre våningen. Länge ett kontor längst upp, Senare “bodde en stackare där”. Mer vet inte vi. Vem var han “stackaren”? Varför bodde han där i det lilla vindsrummet? Ja det skulle jag gärna vilja veta.

En jävla massa kvadrat såklart. Femhundra eller så om man skall räkna ihop alltsammans. Men rent praktiskt drygt tvåhundra kvadrat kontor och hundratjugo kvadrat lägenhet och en källare med en Hulk och en vind som det (kanske) spökar på tillagt till det. Ja låtsaskontor eller kanske snarare inget kontor alls alltså nu för tiden där nere. Det står där väl mest och väntar på bättre tider kan man väl säga.

Hade jag råd så skulle jag bygga åtminstone ett torn till det här huset. Ja kanske två. Det skulle liksom passa sig. Där kunde man hissa Jolly Roger omväxlande med Svensk flagg. Jo ett litet fikarum i toppen såklart.  Där man kund sitta och studera stjärnhimlen mörka kvällar eller bara skåda kommersen nere vid affären en lördag.

Håll med om att det vore fränt.

Pelletsförråd kunde tornet fungera som också såklart. Eller så samlade man dusch, tvätt och bad vatten där för sommarens bevattningsbehov. Man kan ha ett torn till mycket. Det är helt klart. Kanske borde det vara fyra torn. Måste nog börja köpa trisslotter om jag skall kunna realisera det.

Snöig promenad idag. Men inte värre än att man tar sig fram. Redaktör Gunnar går åt motsatt håll. Hej hej. Han är av tuffare virke än vad jag är av. Går Furubergsbacken uppför, den jag snubblar nedför. Jag spar nämligen mitt krut till Brattbacken hem. Kort men intensiv den backen.

Nu hemma sen ganska många timmar. Betalt räkningar. Aldrig en upplyftande syssla. Men skönt att få iväg och skönt att kunna få iväg dem är det. Mer blir det väl inte av den här dagen. Det är så med vissa dagar.

En “jävligt bra bok” får mig att stanna kvar i soffan förmiddag och större delen av eftermiddagen. Den måste läsas klart. Japp det finns annat att göra. Min vecka har egentligen startat. Men jag läser och läser och lär mig och njuter och läser klart. Ja det kan inte hjälpas att en söndag (och en lördag) – som kunde användas till storverk – far åt helvete. Ibland blir det så. Kan inte bli på annat sätt. JAPP – boken var värd det. Utan ett endaste litet uns av tvekan kan jag konstatera det.

Jo jag skriver om mina lästa böcker här på bloggen. Det har jag gjort några år.  Det är väl dom sidorna som refereras tillbaks mest till bloggen utifrån. Adlibris, Bokia. Japp man borde få referensex. alltså. Men de snåla jävlarna (ja och då menar jag bokförlagen) skickar dem till “Bokhoran”, “Bokstintan”, “Bokkalle” och allt vad de heter istället. De säljer sig så gärna. God ord mot gratis bok. Japp här – i min sura och tvära blogg –  kommer sanningen fram såklart. Är det en skitbok som kommit till mig gratis så kan ni ge er fan på att jag kommer kalla den skit även om jag inte får fler böcker gratis efter att skrivit att det var skit. Det kallas integritet tror jag. Fast nu får jag ju inga böcker gratis så vi behöver inte testa det där i verkligheten. Kanske lika bra det.

Nej jag är inte ledsen för det.

Mars snart. Vasaloppssöndag nästa söndag. Det går framåt.  “Man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken” men nog fan är det nära nu. Klarar man sig en vecka till så har man fixat sin 61’a vinter. Ja om man räknar en 0’te. Heter det så? “Nollte”. Ja första. Fast det kanske blir sextio stycken ändå förresten. Om man tänker efter. Många vintrar blir det hur som helst. Snart en till besegrad. Jodå, nog sitter vi där i soffan under våra tecken vid starten på söndag K och jag. Heja, heja liksom. Sen brukar jag iof somna en stund och vakna lagom till målgången någonstans. Oftast skall sägas. Inte alltid. Såååå kul är det inte.

Farsan brukade skoja om sin brorsa Kalle som gick långa promenader och sen köpte sig en korv i Huberts korvkiosk innan han gick hem. Kalle blev 98, farsan 70. Jag antar att någon kan säga “skrattar bäst som skrattar sist”. Eller något.  Men kanske var det  bara tur. En brusten kroppspulsåder får väl ändå hänföras till oturskontot ändå. Ja i alla fall att den inte upptäcktes i tid i farsans fall. Fast liksom Kalle tror jag på de där promenaderna. Fast inte på nittioåtta år.

Sju tomahawk helikoptrar och ett vinterförband skall träna vid Örnberget här uppe på Onsdag. Krig alltså. Nästan på riktigt. Mitt i mina promenadområden. Va fan liksom. Man kan bli skrämd av mindre händelser. Hoppas Putin inte är med på motståndarsidan. Man får hålla i huset förresten.

Han/hon/det/gud och jag har annars inte haft några ingående försök till diskussioner sedan sist. Då har jag ändå äldste sonen, matematikern, hemma. Japp matemtiken är han/hon/get/guds språk, så matematikerna måste väl ändå vara själva prästerna då.  Men äldste sonen pluggar för en världslig tenta som avgår under nästa vecka. Har inte tid med den gudomliga delen. Andra “präster” bedömer tentor, inte han/hon/det/gud. Men han närmar sig väl antar jag. men ju mer han närmar sig han/hon/det/gud i sina formler och komplexa beräkningar, ju mindre förstår jag såklart. Man är liksom evigt “lost” i det där. Som om man varit annat Boden i “lose” för fan. Bara det.

“Where do live?”

frågar Engelsmannen, ja och man måste ju svara

“I live in Los in Sweden”

men alla, ja och jag menar ALLA engelsktalande kommer att höra

“I live i lose in Sweden”

och när de hör det där så måste de skoja…

Så där någonstans tar en vänskap slut. För det mesta. Eller så börjar den. Om man är lagd åt det masochistiska hållet.

Men säger man

“I live in los Hälsingland, Sweden”

kan man klara sig såklart. Glömma ett komma.  “Los Hälsingland” är nu ändå inte helt olikt “Los Angeles”. Coola ställen liksom. Men Beverly hills ligger där och inte här. Hos oss har vi Kårbölevägen och Fågelsjövägen. Ja, som man kan åka härifrån på. Om man är smart.

Fast det finns Losbor som inte är så dumma i huvudet också. Ganska många faktiskt. Ja faktum är att en majoritet är både rätt smarta och riktigt trevliga. Ja inte så smarta att de fattar att bredband (läs fiber) är en förutsättning för en sådan här bys överlevnad. Men ändå. Alltså, ganska smarta. På sitt sätt. Ja i alla fall smartare än en femteklassare. Ibland. En del. Vissa.

Ja, jo, jag har knappat en del här under eftermiddagen och kvällen. Men alltså inte så mycket att jag med stolthet kan gå och lägga mig. Ändå funderar jag på att göra just det. Ta tag i saker imorgon istället. Låta låtsasarbetsveckan börja då istället för på anglosaxiskt vis idag. Man skall inte fastna. Man skall utvecklas. Sägs det. Och det är väl utveckling och att inte fastna på riktigt. Liksom.

Oscarsgala i natt. Tror jag. Semmeldagen på Tisdag. Japp besiktning på Tisdag. Det är ungefär som ett tandläkarbesök. Löning imorgon. Pank på tisdag. Japp, visst ja,  jag får ingen löning. Pank redan på måndag alltså. Eller redan idag om man skall vara noga. Men en människa lever inte av pengar allena. Tur för mig. På onsdag krig alltså. På torsdag händer säkert annat, men min almanacka saknar helt noteringar för både torsdag och fredag. Men det blir väl låtsasjobba av. Antar jag. Som vanligt. Alla vill förändra världen. Jag med. Fast min tid håller på att rinna ut. Fast jag har i alla fall levat. Inte alla får ens den ynnesten, eller tar den chansen. En del lever ett helt liv utan att leva. Som ett aktivt val. Stackars. Liksom.

Nu så. Kan man svamla såhär mycket utan att åka i fängelse. PO Tidholm tycker säkerligen inte det. Det vet jag. Det har han talat om för mig. Jag gillar raka puckar. Heder åt PO i det avseendet. All heder till gamle PO såklart. Han gör så gott han kan. Det är inte lätt att vara en publik person. Mycket enklare att vara en svamlande ocool gubbe. Jo jag har det klart för mig. Så pass förstår jag såklart. Behövs inte fler hjärnceller än de jag har för att fatta det sambandet. Det värsta med att skriva “PO Tidholm” är att hans spindlar ser att man skriver “PO Tidholm” och sen får han ett mail i sin dator där det står att min site skrivit något om “PO Tidholm”. Jag blir påkommen varje gång, ja och så får jag ett argt brev där PO talar om att jag svamlar och borde sluta med det. Och jag lovar såklart att sluta med det. Men så åker jag dit igen, som här. det är för jävligt. Sorry på förhand liksom. Egentligen vill jag ju bara säga att jag tror på Norrland. Kanske inte på Arbrå, men på Bollnäs, på Hudiksvall, på Söderhamn. De som erbjuder sina medborgare bredband. Ja och där medborgarna förstår att det är en bra grej.

Men slut nu. Jag har en annan bok som ligger där uppe och väntar på mig. Japp, den där biografin. Jonny Cash skulle man kunna tro att det var om men det är det då inte eftersom den handlar om den andre, han den svarte (och det är inte huden jag menar) med Halleluja. Juden. Basrösten. Kanada. Leonard Cohen. Japp. Är ni med. Dog nyss. Är saknad. Jo köpte boken för något år sedan. Men inte läst klart. Osäker på om jag kommer att göra det. Men skall försöka. Alltså. Därför att han i grund och botten är in intressant person. Har en hel del förbannat bra material.  Skrev bok också. Eventuellt böcker. Säker på att det finns en. Före musikkarriären. Osäker på om det finns fler. Antar att biografin ger svar.

Så där. Slut på en slösöndag. Koden inskickad och översprutad över Atlanten. Jodå det blev lite gjort också. Men kanske inte så mycket att jag med ett flin släcker lyset här på kontoret och ger mig för dagen. Men något i alla fall. Något som är bättre än inget. Sägs det. För den här dagen, räddningen, helt enkelt. Inget annat.