Ute snöar det. Det gör liksom ingenting. Jag sitter inne. Den kommer inte åt mig. Det pratas om en decimeter. Och halt. Men min enda tur ut (vad jag vet om) är att hämta hon K mot kvällen. Det skall väl gå. Varm snö och två decimeter brukar vara gränsen där. Sällan halkan. Storbacken, brattbacken, ni vet. Nu -9 grader. Det blir pudernö. Lättsnö. Fluffsnö. Snö för skidåkare att drömma om.
Det tar stopp sådär som det gör ibland idag. Jag ser berget som finns kvar att göra. Ser vem som skall göra det där. Ser min år. Ser vad jag kunde göra istället. Ja allt det där motiga. Ställer mig och tittar ut genom fönstret. Det är tomt i alla hus där det normalt finns grannar. Utflyttade. Ute i världen. Ja sådär som det är i en by på en kulle. Bara jag kvar som skådar ut på ett snöfall. Det finns liksom inget annat man kan göra åt det hela än att gå upp och laga sig lite mat. Potatissallad från julen. Gränsfall där. Men det får gå. Veganska bönbullar som blev kvar efter sonens jul. Ja och det fungerar. Jag blir mätt ännu en dag i livet. Gott rent utav.
Sen kaffe igen såklart. Men först två clementiner. Min andra kopp kaffe. Inte bra. Det fungerar aldrig. Men det får faktiskt bli som det blir. Längtar ut i världen. Skulle behöva miljöombyte. Får ju det snart. Det är begravning om två veckor. Fast det kunde vara roligare. Miljöombytet. Men det är som det är. Man får rycka upp sig. Försöka bortse från det där berget. Eller elefanten. Den man skall äta upp. Låtsas att man inte ser den. Äta en tugga i taget. Ja och gör man det tillräckligt länge så blir den uppäten till slut. Fungerar på valar. Elefanter alltså. Fungerar på berg. Klassisk programmerarteknik dessutom.
Kamrat Gediminas i Vilnius släpper Lima. Fast det är väl 8Devices. Fast man får passa sig för “kamrat” där. Trotts det är det ett faktum. Det kamratliga. Han blev kvar. Tur för landet. Att några duktiga ingenjörer är kvar också. Mängder drog. Massor. För pengarna. Såklart. Återvänder aldrig. Duktigt folk.
Bilden ovan är förresten vad man får fram om man söker på “berget”. En frälsare tydligen. Jag vet inte vem det är. Men han kör tydligen Folkvagn.
Ja det där berget ja. Sitter jag här och skriver så står det där det står. Inte bra om det nu måste flyttas närmare mig. Bit för bit. Mitt berg har bara skägglav. Inget skägg. Tur det. Den där frälsarberget med Folkvagnen kanske inte ville bli flyttad på. Men lättflyttad antar jag. En lagom bunt sedlar bara så. Mitt berg har mer integritet. Skall det flyttas så skall det ske med stil. Det är noga när det handlar om uråldriga berg.
Så jag borde väl ta en tugga helt enkelt. Men släppa ner spända axlar också. För mycket nu. På tok för mycket. Men ganska härdad också såklart. Det har varit mycket länge. Hoppet lever fortfarande. Som en liten fågel flyger det runt i rummen vi vistas i. Ibland önskar man nästan att man inte släppt ut det där hoppet. Om det händer något med den där lilla sköra fågeln nu, hur skall man kunna överleva det. Men som vanligt. Det är bara vi som bryr oss. Faller den död ned till marken får man ta nya tag. Ingen annan görd et åt en eller ens stöttar. Vi har gjort det så många gånger förr. Men fortfarande flyger den lilla fågeln i alla fall. Vacker och underbar är den.
Nu tar vi oss en tugga…
