Categories
Betraktelser & Berättelse

En helt vanlig måndag

Måndag. Vanlig måndag. Hurra! Hurra! Hurra!

Hur man nu kan säga så när man haft det så skönt ett tag som man bara kan ha det, Men utan vardag så finns inte det där sköna. Motsatserna behövs och jag har aldrig klagat på vardagar. Inte ledighet heller förresten. På nyårsaftonskvällen sitter jag, K och yngste sonen och bara pratar i fyra timmar fram till tolvslaget. Utan TV. Bara vanligt prat om ditten och datten. Tillsamman. Det sista det viktiga.

Vi lämnar snart apans år, mitt tecken, och går in i tuppens år. Nåja, Kinesiskt nyår infaller först den 28 Januari. Jag tror på tuppens år. Mer faktiskt än jag trott på något nytt år tidigare. Hoppet har vaknat. Det var länge sedan.

Det förra årets mest beständiga minne är två fall där jag får insikt i att det finns problem med läsförståelsen i samhället idag. Folk (ja jag vet det är ett löjligt (lite nedlåtane nästan)vitt begrepp) förstår helt enkelt inte vad det står i en text som har mer än ett stycke. Eller vill inte förstå. Det läses rubriker och bara rubriker. Inget kan oroa mig mer i tiden. Hur lättstyrd blir man inte då? Och som en följd av det där kan man såklart fundera i vad det finns för mening med att skriva en blogg. Antagligen inte.

Men skitsamma. Jag skriver för min egen del i första hand. Det här är självterapi. Ett sätt att pysa ut övertryck. Så känns det i alla fall. Japp och det hjälper.

Inbillar jag mig i alla fall.

Mailboxen innehåller såklart åtskilliga hundra mail en sådan här “efter slöhet” måndag. Spamboxen ännu fler. Man får arbeta sig igenom dem bit för bit. Det år ta en förmiddag eller en dag. Den tid det måste. Först mail. Sen allt annat. Så ser vardagarna ut. Så ser de flesta helgdagar ut. Mailboxen är min hyperloop in och ut i världen. Skulle jag ens överleva utan allt det där?

Har halsbränna! Självförvållad gånger åtta. Nej det är inte synd om mig. Inte ens för den sakens skull.

Måste komma igång med att promenera igen. För att det är skönt. För att jag faktiskt mår förbannat bra av en timmes promenerande varje dag. Har sagt “nästa vecka” länge nog nu…

VSCP får en donation på EUR 50. Det hjälpe lite. Man skattar för de där donationerna som inkomst i Sverige. Just i det fallet är det väl en jävla tur då att utgifterna är 100 gånger större för att få projektet att rulla. Projektet har aldrig fått en donation från Sverige. Går det säga något om Sverige utifrån det? Kanske inte.

Det är gott att leva. Vill bara klargöra det.

Idag och de flesta andra dagar.

Till och med när julbluesen drabbar mig är det så. Gott att leva alltså. Jodå, den var där i år också.

Ute ha det snöat en decimeter i natt. Men plogen har varit här. Kör upp mer på gården  än jag är värd. Det blir lätt att skotta det sista för en gammal gubbe med axelprotes som mig. Är jag värd det där? Vem skall jag tacka? Snällt är det i alla fall och jag ser att den där snällheten finns i världen ändå. Det är inte så ofta den manifesterar sig. Men ibland så. Mig ger det hopp. Det är de få som står för hoppet. Mängder som står för det motsatta.

Men nu så. Låt den här vecka börja. Starta. Flöda på. Visst. Jag låtsasarbetar bara. Visst. Det kanske inte har något värde det jag gör. Visst. Jag sitter här ute i ingenstans och förspiller min tid. Men allt det där är såklart bara andras syn på det som andra sällan förstår. Frågar du mig om värdet så är såklart mitt svar ett annat. Orkar du titta efter, orkar du lyssna, orkar du känna efter, så kommer du att upptäcka att mycket av det som bara normalt far förbi dina sinnen utan att fästa i själva verket är fantastiska underverk. Det är därför man jobbar vidare med det man tror på. För själv ser man ju det där underbara. Ja och i min ålder har man lärt sig att det är inte andra som bestämmer vad som är underbart. Det beslutet har man helt i sig egen hand. Ja och det är inte speciellt svårt heller att våga tycka att något är vacker, skönt och härligt som resten av mänskligheten tycker bara är skräp. Man behöver bara våga lyssna på sig själv, lite, lite grann.