Jag har i princip hållit koncentrationen på plats från morgon till kväll idag. Gjort det jag förutsatt mig. Det märks nu. Det är svårt att dyka ner i det nya. Det jag borde fixa ikväll. Tom. “Jollar” (Ovanåkersmål) runt lite istället. Försöker hitta ingångar. Till den där elefanten. Den man tar en tugga i taget av.
Men jag blir inte så stressad av det där nu för tiden. Det löser dig. Det finns mängder med sådana där saker som man inte behöver vara ett dugg inspirerad för att göra. Men det blir inte sånt ikväll heller. Känns som det inte är någon ide att börja. Se där min sanna akilleshäl, min sämsta sida, att behöva “öppna landskap” i form av tid framför mig för att köra igång med något. Ligger det något däremellan som stör är det kört. En dålig egenskap. En grekisk häl.
K får blommor idag. Sorgeblommor. Det är så mycket smartare att ge blommor till de levande än till de döda. De som kan lukta på dem, njuta av dem, tröstas av dem.
Börjar fundera på semlor. Det var ju ett tag sedan man åt en. Det rinner liksom till i munnen om man tänker på dem. Man kanske skulle inhandla en eller två eller nått. Fast man inte borde såklart. Det godaste jag vet är det i alla fall. Det är ett som är säkert. Whisky kommer som god tvåa. Japp GOD tvåa.
Just nu är det staden som drar i mig. Skulle behöva se mängder av bilar, inandas oförbrända avgaser och trängas med folk. Ja gärna le åt en sur snubbe som surt påpekar att jag står på fel sida i tunnelbanan också, där, där jag står och har ställt mig enbart för att jävlas. Eller se teater. Lyssna på konsert. Opera. En bra restaurang.
Men staden känns långt borta. För nog har vi haft skoj också i staden. Ja i Stockholm också. En gång hamnade vi på premiären. Hur vi hamnade där har jag ingen aning om. Två biljetter fanns kvar. Jag köpte dem på nätet. Det fanns inget annat att gå på den kvällen. Så det fick duga. Det var liksom bara kändisar var man än tittade. En konstig känsla. Vi vågade inte ta av champagnen, den som antagligen var gratis. För tänk om det inte var det… På toan bara TV folk. “Tjena” liksom. Jag försökte se ut som om jag hörde hemma där. Lurade antagligen ingen alls. Men vad spelade det för roll. Jag har aldrig känt mig underlägsen en enda annan person. Inte där heller. Fast Tomas Ledin hade fler i sitt hov såklart än vad jag har. Det måste jag ge honom. Han tittade förundrat på mig när jag hejade. Men hejade inte tillbaks. Dåligt hyffs. Liksom. Alla andra hejade tillbaks. Blev liksom en sport. Att få så många som möjligt att heja tillbaks. Istället för att ta selfies alltså. K skämdes. Hon skäms nästan jämt för mig stackarn.
Jag skäms inte för någon annan.
Blev lite stött på att kändispressen inte tog en bild på oss. Såklart. Men de känner väl inte igen en stjärna när de ser en. Kan tänka. Inte ens två. Vi får testa med tre nästa gång.
Kul var det. Tyckte jag. I alla fall.
Men stad alltså. Hej! Snart kommer jag. Kanske vi. Eller något.
En kväll gick jag genom Stockholm med en sådan där jättestor check ni vet, fotograferingscheck, under armen. Tiotusen spänn. Var rätt glad. Men vad gör man ensam i Stockholm som glad en vardagskväll. Jag funderade på det. Man borde ha svingat en bägare på lokal i bästa vänners lag. Segersvingat. Men inga bästa vänners lag syntes till. Fanns de ens så fanns de förr och långt därifrån. Så det fick bli en en och en halvliters Coca Cola och en chipspåse på hotellrummet istället. Jättekul. En gammal film till det. Inte kul den heller.
Så-det-så.
Men det var då det. Nu är nu. Inga checkar i sikte. Känns otidsenligt dessutom. På något vis. Överlever kanske ändå. I bästa fall.
Har några sidor kvar fortfarande i min “braiga” bok. Flexar nog ut idag igen alltså. En timme före fabriksvisslan. En timme före spöktimmen. En timme för tidigt. Sitter man i ett gammalt skolhus så finns det såklart gamla skollärare som vill undervisa eviga kvarsittare sådär efter tolv. Konstigt vore det väl annars. Ocoola gubbar blir alltså oönskade vid den tiden. Därav visslan. Varningen. Sitter man kvar blir man utburen. Av mörka krafter. Liksom. Om man nu tror på sådant.
Så godnatt härifrån. Helt enkelt. En dag i ett liv är till ända.