Den röda adressboken av Sofia Lundberg
Sjuttiofem procent av den här boken är så in i helvetes bra, bokiden är så genial att man önskat man kommit på den själv, jag verkligen älskar den här boken, vill höja den till skyarna som en av de bästa som skrivits på senare tid, ja hela baletten, priser och allt.
Nittiofem procent är en bra bok. Men nåja lite sockersött är det allt. Men ibland kan det vara lite gott med sötsaker. Man vill stopp i sig.
Sen är det de där sista fem procenten. De där jag tror jag läser en Allersnovell ur en gammal gulnad tidning på ett torrdass på landet. Ja jag bor ju där. Det blir FÖR sockersött helt enkelt. Marsipan indränkt i sirap. Man kräks nästan. Jo tamefan om man verkligen inte kräks under de sista två tre sidorna. Japp. Och då mina vänner ser jag mig ändå som en romantiker.
Så vad säger man om en sådan bok. Är den bra eller dålig? Läsvärd eller inte?
För det första undrar jag var förlaget (Pocketförlaget) och redaktören finns. Varför säger man inte “skriv om slutet”. Japp smärtsamt men det här kunde bli en bok som hamnat i topplistorna, blev en klassiker, men som nu inte gör det. “SKRIV OM SLUTET”. Kan man göra det fast den redan är släppt. Ja det vore ju ett nytt grepp. Nya läsare fick sig i alla fall en upplevelse. Men så blir det såklart inte. Men om man säger såhär då. Läs fram till sida 194. Ställ in den i bokhyllan sen. Fundera själv ut hur det slutar. Japp då fungerar det. Då är det en fantastisk bok.
Andra böcker jag läst finns här.