Category: Betraktelser & Berättelse

För varmt inne men förbannat skönt. Ute blåser det som attans men termometern kastade sig nyss upp över nollan och nu smälter snön där ute bort i vinden till undertecknads applåder. Det är kung Bores fight med det som är kvar av hösten som pågår där i natten. En strid som böljar fram och tillbaka och som alla vet bara kan sluta på ett enda sätt när majestätet Bore mobiliserat alla sina nordliga arméer och tågar söderut med full kraft. Det är andra som är där ute och tar upp kampen. Själv gömmer jag mig fegt här inne i ett alltså för varmt – men likväl skönt – kontor. De modiga fightas till siste man och till den sista ofrysta bloddroppen. Jag och andra fega hejar på och applåderar deras segrar men vi vet ju vem som vinner till slut så fega som vi är tystnar vi efterhand som fienden tar landet i besittning. Sen tiger vi den feges tystnad till våren när vår sida åter igen har vuxit sig stark och då skriker också vi ut i vårliga vrål som höga nordliga bärsärkande vikingar och kastar oss in i striderna för att det skall bli en sommar då igen till alla levande varelsers ljuva fröjd.

Greps av en otrolig Stockholmslängtan igår. Det behövs bara bilder på en av stadens gator den här tiden på året för att det skall börja suga till i mig av svårsläckt längtan efter storstadspuls. Varför den kommer över mig på hösten är lätt att förstå. Teater, musik, krogar, museer och Akkurat. Eller bara att få vandra efter gator, se människor och titta i skyltfönster. Fika på ett litet café och vandra vidare, hitta den och förundras över att det kan finnas en butik med ett så nischat och specialiserat utbud.

För konstigt nog är Stockholm också hemma på något sätt. Det är den andra sidan av mitt jag. Där finns och trivs mitt “jobbjag” medan mitt  “fritidsjag” gärna finns i djupa skogar så långt från människorna som det bara går. Schizofreni kanske, men jag har alltid längtat dit och längtat därifrån. Behöver både stadens puls och lugnet, hela det spann som detta representerar. Där någonstans i hela det utbudet finns också den innersta “jag” hos mig. Visst en klåpare. En som skriver texter som inte många läser, musik som inte många lyssnar på, dataprogram som inte många kör, uppfinningar som ingen köper. Men vad gör det! Vad gör det så länge jag mår bra av att göra de där sakerna. De finns likafullt och är det som gör mig till just mig. Har värde och mening för mig och borde väl egentligen inte störa någon annan. Varken i staden eller på landet. Jag vågar visa vad jag gör och står för det trotts skratten och förlöjligandet som följer mig i spåren. Just det där är enklare i den anonyma storstaden där man vid behov kan gömma sig. På landet får man stå till svars för varje ord i sina dikter, de som vägs på guldvåg av de som gärna vill hitta vägar in för den förgörande kniven. Den vars stick gör så ont, så ont, så förbannat jävla ont. Men man klär sig i rustning såklart. Måste det för att klara av att fortsätta resan och ibland far man in till staden och är en av alla andra i pulsen som tickar fram som hos ett hjärta och som också den har en sjunde våg som havet. Det pulsslag man väntar på en fredagskväll, med lagom mycket alkohol i kroppen och som fyller en med kraft för att klara ensamheten under långa vinternätter där nästan ingen bor.

Vi vaknar på morgonen och det är kallt i huset. Pelletsbrännaren har stannat. Det händer ibland. Inte ofta men alltid när det får mest effekt och folket i huset har en jäktig morgon ändå. Själv startar jag den sköna värmealstraren igen och smyger ner till kontoret och låter de andra rusa omkring där uppe. Men det lugnar sig efter ett tag. Tvätt får ske på gamla beprövade sätt med uppvärmt vatten och handfat. Själv kan jag ju vänta ut uppvärmningen av hus och vatten igen, det kan inte son och hustru som måste iväg till sitt. Man har det bra…

Mycket att göra idag. Kodar om en av mina produkter och det är en hel del att fixa. Just det här att tillverka saker innebär så oändligt mycket mer jobb än vad man tror innan man gjort det. Det finns hundratals detaljer som skall fixas och nästan lika många regler som skall uppfyllas. Men tillfredsställelsen är enorm såklart. Att någon vill använda en sak som jag konstruerat. Att någon hittar på nya användningsområden osv. Det är jäkligt skoj och ger en enorm tillfredsställelse.

Åtta grader kallt ute och solsken. Solen har liksom segrat över det kompakta  novembermörkret. Tror på den här dan. Jag är född optimist.

Vi har inte så högt renoveringstempo i vårt hus. Det borde definitivt vara högre. Såklart skulle vi vilja höja upp den där renoveringshastigheten och anlita hantverkare och annat löst folk för att få till det hela ,men nu räcker inte pengarna till mer än det vi gör nu för tillfället om vi nu inte skall låna pengar till det och det vill vi inte.

Projektet nu är biblioteket. Ett kul projekt, ett helt rum bara med bokhyllor och en läshörna. Jobbet visar sig dessutom gå betydligt snabbare än vad vi är vana vid och kanske, kanske om vi har lite tur så skall vi ha vårt bibliotek klart till jul så att man kan ta en whisky där inne med en god bok framför brasan när snöstormen viner utanför knuten under julnätterna.

Det är roligt att renovera. I alla fall bygg biten. Riva skulle jag kunna vara utan, eller för den delen att bara laga sådant som är trasigt. Där ligger de stora insatserna normalt. Att hålla de där grejerna igång som faller sönder efter hand. Men även där finner jag en viss glädje i att fixa det mesta själv. Kanske inte alltid lika snyggt som när en hantverkare gör det men fungerande. Spackel är min bäste vän kan man nog lugnt konstatera.

Så man känner sig ganska nöjd nu. Dessutom är det roligt att jobba tillsammans med frugan. Lite naturlig samvaro liksom och vi jobbar bra ihop på olika projekt och har det rätt roligt faktiskt. Men fysiskt känner det på mer än vad man kan tro. Man får ont i delar av kroppen man inte riktigt visste kunde göra ont. Men det känns bara gott det också liksom. Lite som efter en löprunda förr i forntiden.

Men nu är det dags för arbetsvecka. Min börjar nämligen med kvällsskift på Söndagskvällarna. En bra tid att arbeta på och som man ofta får mycket gjort under.

Jodå man lever. En dag i taget. Mer begär jag inte. Tror det är bra för då blir det mer kvar åt andra som behöver mer. Vi påbörjade renoveringen av ett till rum idag. Det som vi redan kallar biblioteket. Många bokhyllor och två fåtöljer framför den andra öppna spisen skall det bli. Hyllor och fåtöljer har legat ouppackade i två år så det är hög tid att ta tag i projektet som av olika anledningar inte blivit av. Livet har som vanligt kommit emellan som det ofta gör. Kastar en hit och dit och ibland rakt ner i backen med en smäll. Just nu åker vi fram i öppen sportbil med ljuma vindar i håret mit liv och jag. Det skall vara både ock och jag väntar mig inte att det skall vara i evighet. Det är bara skönt just nu.

Jag kan alltså inte klaga. Kan sällan det. Det finns bra människor runt omkring mig och jag har ungar som växt upp och lever sina liv bäst dom kan. Gör mig ofta stolt för att de lever sina liv just på sitt vis. Jag har aldrig begärt annat och blir glad över klippta navelsträngar. Jag tror vi har en hel del kärlek kvar till varandra frugan och jag också faktiskt trotts trettioplus år. Det skall man också vara tacksam för annars är man en idiot.

Ingen snö ännu. Det sägs att det skall komma “en dämp” imorgon. Mörkret håller oss i ett järngrepp alltså. Men det fungerar det också. Jag blir lugn i sinnet av det här. Gillar det. Hösten är min tid helt enkelt. Det kan inte hjälpas att det är så fast jag kan älska våren och sommaren och ibland motvilligt vintern.. Det är när hösten kommer som saker blir gjorda.

Borde väl sitta i studion hela helgerna nu. Skulle plocka fram fyra låtar till innan skivan är fulltecknad eller i alla fall den obligatoriska jullåten. Men det får bli som det vill och blir. Jullåten skall jag väl i alla fall få till. Föresatsen har alltid varit att ge ut en skiva per år och egentligen har jag väl gjort det i år då med “hyllningsplattan” till Lill-Babs redan men den var ju mer i EP format. Vi får ta det nästa år kanske istället.

Men frihet gäller just nu. Det ser ut som om det finns chans att vi skall överleva vintern. Det är bra. Saker verkar tugga på åt rätt håll helt enkelt. Jag förväntar mig inte att de skall göra de med lätthet. Men går det enkelt en liten bit så glädjer det mig och ger mig kraft att ta mig upp för backarna. Det känns till och med som om jag fixar ett par bakslag till faktiskt just nu. Det är också bra. På dom jävlarna bara liksom. Det är höstens kraft. När snön ramlar ner avtar den. Då är det jag som behöver uppmuntran. Då när andra är upptagna av sig. Men tänk inte på det. Framåt, alltid framåt.

Bara en hög med sladdar är de såklart för de allra flesta på den här bilden. Ja, några lådor och kretskort också, men mest sladdar. Inget att fördjupa sig mer i. Ge mig nästa bild, helst på en lättklädd kändis säger en majoritet av er. Även de som kallar sig mina vänner.  Det flesta har inte ens orkat klicka på länken som tar dem hit och den större delen av er som orkat göra det läser rubriken, ser sladdarna och går vidare till nästa intryck. Vad betyder en bunt sladdar?

För mig är det här drömmar. Realiserade sådana. Något jag kämpat hårt för att få till.  Japp, i princip samma drömmar som du sitter och pratar om med kamraterna vid lunchbordet. Ja du vet det där huset i Provence eller det lilla cafet där vid kusten. Det du drömmer om men ännu inte har vågat genomföra. De flesta kommer att bemöta dina drömmar på samma sätt som min dröm här såklart. De går in i ena örat och ut i det andra. De flesta kommer önska att det går åt helvete faktiskt den dag du köper det lilla cafet eller drar iväg till Provence.

Man måste offra saker för att genomföra drömmar. Ibland för mycket. Lita på sig själv på ett onaturligt sätt – för lyssnar du för mycket runt omkring dig så ger du upp. Det är inte stöd du finner där ute. Det där som ser så enkelt ut utifrån är egentligen bara hårt målmedvetet arbete där du går en väg framåt med tvekan om huruvida du verkligen har valt rätt väg som din ständige följeslagare. Bara de som gör samma resa förstår. Fattar precis vad det handlar om.

När du presenterar din dröm för någon annan tar du deras tid. Du känner det i varje del av din kropp. Du ödslar tid för någon annan som egentligen inte är ett dugg intresserad. Nästan ingen tror på värdet i det du åstadkommit. Det finns andra framgångsrika realiserade, de upphöjdas drömmar som de redan känner till, så varför använda energi för att förstå vad det är som du försöker visa. Nästan alla kommer att välja den upptrampade vägen därför att andra, de upphöjda,  säger att det är där man skall gå. Därför att de själva inte har drömmar och aldrig kan förstå.

Men så lyckas du då en dag. Fattar det inte själv. Lyckades gjorde du ju när du realiserade din dröm. Det var ju det svåra. När du löste upp alla knutar mot alla odds och vågade. Men nu har du blivit huvudspår. De upphöjda pekar på dig. Alla som tyckte din dröm var idiotisk och ointressant  tycker nu att den är genial och underbar. Till och med dina åsikter om ämnen du inte har det minsta insikt i höjs nu upp och klassas som geniala. Kamraterna flockas omkring dig liksom tomheten. Den stora tomheten. Den du måste fly ifrån för att återigen leva din dröm. För kanske är det inte att lyckas i andras ögon som är det viktiga, målet, att få han/hon som tyckte din dröm bara är fånig när du visar den att tycka den är bra, att få henne/honom att inse och orka lägga tid på att förstå vad det överhuvud taget handlar om. Kanske spelar det ingen roll det där om du vet att det är rätt väg du går, även om du är den ende som vet det.

Nikola Tessla blev galen när han inte fick något erkännande för sina drömmar. Edison spelade ett fult spel mot honom och Marconi upphöjdes som radions upptäckare. Men växelström har vi idag i våra elnät, den som Edison och samtiden förkastade och radio är en oändligt viktig del och han beskrev väl egentligen Internet också. Han har fått upprättelse först på senare tid som radions uppfinnare. Hans värde är större än Edisons, eller i alla fall lika om man vill höja Edison. Men det har ännu inte nått historieböckerna. Men att andra förstår dina drömmar är en del i att kunna realisera dem. Det handlar om pengar och resurser inte om upphöjelse. Det förstod aldrig Nikola. Han sökte erkännande som en törstande i en öken söker vatten. Fick aldrig det medans han levde. Är det nåpon jag önskar skulle fått det så är det han.

Ibland vet man att man har rätt. Man får lita på den känslan. Jobba vidare med det där som “dom andra” ser som en hög med sladdar. För det är din dröm som är det viktiga, inte vad andra tycker om den. Där finns glädjen och allt det där man kan önska sig. Det är inte andras gillande det handlar om helt enkelt. Det handlar bara om att realisera drömmar, för “dröm” står för det som hela dit väsen vet är det rätta för dig men som samhällsmaskineriet försöker få dig att glömma. Lita på dina drömmar och vandra iväg efter den vägen de pekar ut åt dig. Där – oavsett vad alla andra säger – finns den verkliga “du”.  Den lycklige!