Former Microsoft chief Steve Ballmer once considered Linux users a bunch of communist thieves and saw open source itself as a cancer on Microsoft’s intellectual property. But no more.
Source: Ballmer: I may have called Linux a cancer but now I love it | ZDNet
Det firas väl i princip inte. Ja principer har liksom inget med det att gör alls. Dagen noteras. Inte mer. Den är varken stor eller liten, möjligen ett tecken på envishet.
VSCP fyller arton år idag. Den senaste releasen laddas ner tre gånger under den vecka den släpptes. “Bara” kanske. Eller “hurra”. Det är inte heller svårt att gissa vilka nedladdarna var. Men sådant där går upp och ner. Har gjort det några gånger. Svänger. Berg och dalbanefärdas. Ingen skillnad här på min sida egentligen. Men det är såklart tuffare att jobba när vinden blåser mot en än när den blåser med en. Det går det aldrig att komma ifrån. Tungtrampandet.
Fast det mesta handlar såklart inte om andra egentligen. Det mesta handlar om själva iden. Att tro på något och vilja se det bli verklighet. Att ge sig fan på att det skall bli verklighet. Ovationerna , användarna, hurraropen är ändå mest luft. De flesta som står där och hurrar vet ändå inte varför de hurrar. De flesta lyfter ändå bara på hatten och tycker “bra” för att “ledaren” gör det. För osäkra för att på egen hand söka och hitta sin väg. OK såklart. Mänskligt.
En kodardag har sexton arbetstimmar. Ungefär. Sisådär. En vecka har sju dagar. Bort med en obligatorisk fredagskvällsledighet. Bort med år ute på jobb där bara kvällar och helger har använts åt projektet. En kväll efter jobb är sex eller sju timmar. Helger några timmar till. Semester och ledigheter. Det blir några timmar varje år. Ja sen tänker man att man gör det där i arton år. Då blir det timmar. Eller många om man vill se det så.
Mitt livsprojekt skrev någon i ett uppskattande mail en gång. Ja och så har det väl blivit. Inget har jag hållit på mer och längre med. Men om sanningen skall fram har jag hela tiden bara väntat på alternativet. Det som gör det som VSCP gör. Alltså säkerställer leveransen av ett mätvärde från sensor till presentation. Så att allt det där emellan blir utbytbart. Att en applikation för att presentera mätvärden kan användas för alla enheter, alla tekniker, alla överföringsformer. Eller att en användargränssnittsknapp, den man slår på något med, inte bryr sig om vad den logiskt slår på. Det är lite korkat att det inte är så. Att det inte hänt på arton år. Kan man tycka. Ja, eller inte tycka. Såklart. Liksom.
Men vi tuggar på. Hösten blir Bluetooth mesh wifi och Ethernet. Nytänder i det. Orkar man arton år till så gör man det. Orkar man inte det så gör man inte det. Men sluta!? Nej inte än. Det finns fortfarande saker att bevisa. För mig själv åtminstone. Känner tacksamhet för VSCP-vänner runt om i världen och för att om och om igen få känna glädjen när 80-tals vision blir till realitet. Nu hugger vi tag i år nitton.
Hälta är en utmaning inom hästsporten, något som sällan upptäcks i tid och blir kostsamt för hästägare. Sandra Pantzare från Gnarp har tillsammans med Elin Wollert, tagit fram en teknik som i framtiden ska kunna läsa av hästens rörelsemönster genom en sensorsula som sätts mellan hoven och skon. Något som tidigare bara varit en dröm inom hästvärlden.
Source: De utvecklar framtidens teknik – hästsko med sensorer ska varna vid hälta
Fri artikel här https://www.nyteknik.se/innovation/sensorer-ska-forebygga-skador-for-hastar-6930941
Jodå, det byggs. På det som skall bli något. Vad är osäkert. Men “något” kan vara nog ibland som definition på glädjemakeri. Kanske inte för den som tror att pengar kan köpa allt dock. Nej, Och aldrig där, där o-naiv är ett motto för levt liv av värde.
Vi rör oss mot september också här på kullen. Hotet om tuffare tider. Strumpor åker på. Drömmar om varmare länder tas fram och granskas igen. Förkastas. Ved beställs. Rökrör läggs på inköpslistor. Men pelletsleveranserna får vänta ett tag till. Däri ligger det hårda. Att få livet att gå ihop under några månader då kullens varelser försöker uthärda kalla vindar och snöstormars grep om strupar som vill ropa på hjälp men inte törs.
Helgen spenderar mestadels i soffan med god bok. Fast nog somnar jag och sover mer än jag läser. Förkylning i kroppen. Kanske. Är åtminstone snorig och har ont i halsen. Svepskäl. Lathet. Slöhet. Om det tas på allvar. Djupt i sömnen där på soffan hör jag dörrklockan. Dörren. Kontoret. Låtsaskontoret. Ingen utom posten och åkarna ringer på den där dörrklockan. Det här är en kulle i Los, dörrar är öppna. Jag försöker skaka liv i mig. Gå ner och öppna. Lyckas till slut. Stiger upp från dödsriket. Där nere står min namne Åke. En skicklig lärarkollega från tiden i Gävle. Han på högskolan nu. Han är ute och tittar på skoter till vintern. Motorcykelburen tar han sig västerut. Här skall handlas. Det skall prutas. Om objektet faller i smaken.
Det är något underligt med det där gänget i Gävle. Vi har en speciell kontakt allesammans. Hör av oss till varandra och besöker varandra fortfarande fast det nu börjar bli länge sedan vi jobbade ihop. Normalt blir det ju kanske i bästa fall en från en gammal arbetsplats som man fortsätter att hålla kontakten med. Här är det nästan alla. Underligt. Ja och till det får man lägga eleverna. De som fortfarande hör av sig. Hur många gamla lärare höll man själv kontakt med? Magiska år. Magiska tider. Magiska människor.
Åke far vidare. Såklart. Vi som är kvar sätter på mer kaffe. Tar en kaka till. Läser några sidor till där i boken. Somnar en stund igen. Ja ja, ja… livet bara går och det får det göra.
Jag har funnits i ett sammanhang där i Gävle då och där och när i spelade vår musik på sjuttiotalet. Två gånger i ett liv är kanske inte så dåligt ändå. Tänker jag. Men inbillar mig att alla andra finns i de där sammanhangen alltid.
Imorgon skall jag tanka bilen. Bränslelampan har lyst länge nog och försökt varna för annalkande stillestånd. Tror det får bli full tank. Känns normalt onödigt i en gammal bil som vår. Man vet liksom aldrig om man får en chans att köra upp den där bensinen. Sextio mil är mycket. Men ibland får man chansa. Leva lite farligt liksom. ;-/
Konstigt nog känner jag mig trött igen. Skiter alltså i det här. Ger mig. Hoppas på morgondagen.
Den eviga elden av Ken Follett
Jag tror på framtiden, därför läser jag gärna historiska böcker. Genom att läsa dem lär man sig något om de personer man sitter (bekvämt) på axlarna hos. De som är en förutsättning för att man finns här i nutiden. Finns i det som var deras framtid.
Nej, det gäller att inte stanna i det där. Så som landsbygdens folk, ja städernas folk med men i mindre omfattning, ofta gör. De som suger sig fast i det gamla kan aldrig bli en del av det nya. Men som avstamp (läs avfyringsplattform) duger det. I alla fall så länge som man minns att man lever nu, finns här, inte där, då.
Follett är en favoritförfattare. Hans tegelstenar är lättsmälta och innehåller alltid människor som man enkelt tar till sitt hjärta (och som man inte gör det) och som man lär sig massor av om historiska händelser. Under läsningen åker Google ofta upp för att få veta mer om en person eller händelse man läser om just där. Det är helt enkelt underbart ärlig läsning om man är det minsta vetgirig. Oftast rena historielektionerna men presenterade utan att man behöver anstränga sig det minsta för att får kunskapen levererad hela vägen in i hjärnbarken. Den här boken är inget undantag i det där avseendet. Njuter av varje kapitel.
Så LÄS!
Alla andra böcker jag läst finns här.
