En o-cool gubbe

Temperaturen är uppe på mer än plus. Andra byttan kaffe på väg. Jag är säker på att den kommer att smaka lika äckligt som vanligt. Men dricker upp, japp det gör jag. Ät upp, drick upp, sa alltid morsan. Så det gör man ju.

Tom Petty underhåller här på låtsaskontoret. Det gör han med den äran trotts att han är död. Inga lever vidare såsom musiker och andra konstnärer. Att skapa saker är mer effektivt än stora och dyra gravstenar i det avseendet. Det är bra att veta om man tycker att efterlivet är viktigt. En del tycker  ju (och lever för) det.

Kim Larsen dör i prostatacancer. Sjuttiotvå. Alla hjältar vandrar vidare. Åtminstone hälften av dem i prostatacancer. Japp, det finns flickor som är hjältar också. Ja och så kan man faktiskt dö av annat som man också. Serrö.

Äter kålpudding till lunch. Brunsås. Mandelpotatis. Man blir mätt. Löjligt gott. Inte en köttbit i sikte. Såklart.

Annars går det långsamt. Det är dock inte samma sak som att inget händer. Det där man ser är yta. Det som sker under den är det viktiga. Serrö.

Japp, kaffet smakar skit.

Det är måndag och jag har varit med ett tag. Första oktober drar sig ner under minusstrecket. Såklart. Men vi är inte ens i närheten av temperaturer för HULK-start. Fast kontoret är såklart inte varmt när jag äntrar det. Hur skulle det kunna vara det?

Men på med den där värmefläkten som hängt med i så många år, snart är vi uppe i medelhavstemperaturer och sköna rum. Dragspelarens strumpor, de han inte längre behöver, sitter på mina fötter, hjälper till att hålla ocoola gubbar på gott humör.

Fredag. Jag står i Falun, i en affär jag aldrig tidigare besökt, ser alla människorna. Förstår att här finns en del som man skulle kunnat gilla, ja som rent av gillade den man själv är. Kamrater. Ovänner. Livshöjare. Livssänkare. Låtsasarbetskamrater. Som vanligt fascinerar jag av alla dessa liv, historierna som döljer sig bakom dessa kroppar och ansikten i rörelse. De som förbereder sig för veckoslutet. De flesta verkar ha bråttom. Vill hem. Vill påbörja helgen. Eller kanske är det bara Falupulsen som ser ut såhär. Vardag.  Lite fart. Som i Stockholm. Man springer innan man har hunnit ta sig hela vägen under (eller över) Vasagatan när man äntrar stan med tåg. Hur skall jag veta? Falun är verkligen inte min hemmaplan. Jag är bara här på tillfälligt besök. Inte ens långt hemifrån. En som ingen känner i den här affären. Som kanske skulle skrika “Älska mig”, “Se mig” där vid fruktdiskarna om han bara vågade. En som inte hör till den här stan, den här affärens stamkunder, de här människorna. Inte dem heller.

Att komma bort från låtsakontoret en dag lyfter mig hur som helst. Det är därför vi ofta gör de där sprången. Iväg. Bort. Om så bara för en dag. Det kostar lite extra bensin i bilen men tankar åtskilliga litrar bensin till själen. Det är inte avståndet som avgör. Det är bytet av miljö. Vi har tjugo mil till Borlänge, Gävle, Sundsvall och Östersund. Därför får alla de här platserna besök då och då när de orter som finns på sju mils avstånd, eller tolv mils avstånd inte längre släcker törsten efter myller av människor.

I Borlänge samma dag. Vi äter pizza. In kommer två grabbar som är höga som hus. Personalen på pizzerian blir uppenbart oroade. Vi äter klart. Det är inte vår stad, vi känner ingen här. Fast sorgen. Jag har haft kamrater som funnits i det där. Döda nu. Såklart. Jag vet att det kunde lika gärna varit jag som var en av de där som måste fly från världen med hjälp av kemiska underverk. Fast att dra sig undan på samma sätt genom att gömma sig i programmeringen är antagligen inte mycket bättre. Flykt. Vi betalar alla goda pengar för att fly från oss själva. De värsta missbrukarna är de som inte ens förstår att de flyr och de återfinns ändock oftast i de finaste salongerna.

Kaffet smakar skit igen denna måndag. På den punkten är sig i alla fall allt sig likt. Man blir lugn av likformigheten. Dagar när det smakar bra eller åtminstone bättre, anar man misstänksamt att det är rackartyg på gång.  Är det en hjärtattack på väg? En stroke?

Man får försöka planera in ett däcksbyte. På med vinterdäcken. Nu när man får. Olja bör man väl byta en gång per år också. Ja och se till att man har vindrutetorkare. Glykol kanske. Och fungerar motorvärmaren? Det är liksom hög tid. En ny snöskyffel inhandlade vi i alla fall i fredags. Den är så blank och fin och ny att man nästan inte kommer att våga använda den när det är dags.

 

 

 

Jag är inne i mitt idag. Långt där inne. Den ende människan jag pratar med är K. Och det blir inte överdrivet mycket det heller. Ja och så prat med katterna. Men de är nu ändå bara nästan människor. Deras fokus är satt på mat, varmt och klappar. Varje något sånär tänkande varelse måste väl inse att de är något bra på spåret där.

Väntar mest på oktober. Men behöver inte vänta allt för länge. Redan på måndag är vi där. Det brukar betyda fjorton dagar till första snön. Tyvärr ser det ut som om det kan dimpa ner en del tidigare. Säger man snö i Jämtlandsfjällen på TV prognosen så kan man ge sig fan på att det faller lite här också. Det har väl med höjden att göra det där. Vi bor halvvägs upp på fjället per definition.

Man borde väl sticka till Portugal. Trettiotvå grader. Surfvågor i Sagres. Vi stack faktiskt dit i Oktober för några år sedan. Hyrbil. Hav. Vågor. Apelsinlundar.  Färd mot Gibraltar som vi avbröt för att det var för långt. Men vi fick se Sevillia och Cadiz och lite mer av Spanien ja och Algarve upplevde vi.  Blev lite kär i det där landet.Vem kan undvika det? Bevisade egentligen bara att lågbudget fungerar det också.

Hostar fortfarande som fan. Ja snorar med. Den segaste förkylningen hittills. Rekord är annars inte mitt gebit. Att sätta dem alltså Hursomhelst så är jag jag säker på att han/hon/det/gud som straffar mig för något hemskt som släkten gjorde för femhundraåttioår sedan. Blodssynden.

Antagligen glömde de bort att (läs kunde inte) ge prästen tionde för att de svalt. Eller någon annan dödssynd.

Sicket trams det är det där med religioner.

Var det inte dödligt för så många så skulle man skratta åt alltihop.

Fast frågan är ju om folk skall få hålla på med hur mycket tokigheter som helst? Ja om man inte egentligen gjorde en stor tjänst om man tvångsrev alla kyrkor.  Jag menar nu för tiden finns det ju både Biltema och IKEA. Fast vill man tro på tomten så måste man få det. Friheten tror jag på. I alla fall hos de snälla.

Imorgon levereras den sista Loslimpan. Känner ingen större sorg över det. Det gör däremot alla som vill att allt skall vara som det alltid varit. Många är det. Alltså samma folk som inte kan stödja det där när det ÄR men gärna gör det (med kraft) när det VAR. Man måste låta saker få gå ur tiden också. Bli till minnen. Som klarakvarteren. Minns ni dom?

Ja om limpa och gamla stinkande slumkvarter nu kan jämföras.

Fast om sill blivit festmat kan väl vad som helst hända. Det är en konstig värld vi lever i. Fast just det där har jag en solklar spaning på. Ni vet städer. Konstnärer och kreativa människor flyttar ofta in i de där nedgångna delarna av en stad. Eftersom de är just kreativa människor och eftersom de bor där så uppstår snart en massa roliga butiker och annat. Ja och snart vill alla andra bo där också. Det tar några år men sen är det där stället stans dyraste och mest coola. Det där har vi väl sett hända i de flesta städer. Inte minst i New York och London. Jag skulle vilja påstå att vi har den utvecklingen i Hälsingland också. Kanske hela Sveriges glesbygd, jag vet inte. Men en massa musiker och konstnärer flyttar ut till Hälsinglands stugor och torp hur som helst. Ja och det där andra, hotta, poppar upp det också. Ser man inte upp så har man inte råd att bo i skogen vad det lider.

Nope, lägga sig. Den Tyska flickan har några sidor kvar. Sidor jag gärna läser. Upp tidigt imorgon. 34000 mil skall bli fler. Åtminstone om man har tur. Dags att sätta på vinterdäck förresten. Tur det, mina sommardäck är inte helt OK längre.