En o-cool gubbe

Jag sitter här på låtsaskontoret med kaffekoppen bredvid mig.  Japp den smakar säkert skit som vanligt men jag har inte vågat lyfta den till munnen ännu och testa. Rädd som jag är för den där besvikelsen. Den som kommer när “gott ” inte är det man förväntar sig att “gott” skall vara.

Förkyld såklart. Ger sig inte. Fast kanske en antydan till mer hosta och mindre snor idag. Bra hoppas man.  Snart över och passerat är målet. Långsiktigt.

Fast förkylning eller inte. Den hindrar mig föga.  Lever man låtsasliv så biter inte en förkylning, som iof är på riktigt, på en till hundra procent. Låtsasjobbet först. 

Högarna med papper växer här på bordet. Jag skriver ut alldeles för mycket. Alltid. Nu som förr. Nåja, en marginell minskning har noterats från tonerleverantörer och pappersleverantörer. Men nu. Behöver yta till höstprojekt. Måste alltså göra något åt de där pappershögarna. De åker väl ner på golvet. Någon annanstans finns det inte plats. Jag måste ta mig igenom de där högarna snart. De innehåller många underbara guldkorn. Som skatter är de när man hittar dem igen. Det där som är kommande projekt. “När man får tid”. “När man har pengar”.

Men man får försöka låta bli att tänka på det där man inte hinner med. Det stressar så lätt. Fast satan så mycket bra produkter vi skulle kunna åstadkomma här om vi var några stycken och hade lite kapital. Istället rinner livet liksom ur en. Man undrar om man orkar. Där borta.

Jag hör så många gnälla och ropa högt över att de inte hittar kompetens. Det är såklart extra tydligt här. Men samtidigt gör de där företagen väldigt lite för att lösa det där problemet. De klagar mest. Jag är säker på att duktigt folk kan man få om man bara visar att man är attraktiv som arbetsgivare. Nope, det räcker inte med (standard)lön. Det behövs mer. Se på t.ex. BL information i Näsviken. Nytänk. Framgång. Inga problem att få folk.

Sen den där tron att man kan få färdigpaketerade arbetsmoduler levererade från landets lärosäten är ju befängd. Det har aldrig varit så. Det har aldrig fungerat så. Man får skapa själv. Hoppas på bra råmaterial in i den processen. En civilingenjör brukar t.ex. fungera. Efter något år. I bästa fall.

Jodå, man kan tydligt se när jag tar en nattmacka. Ja och när vi stiger upp här i huset. Jodå, nattmackan smakade utmärkt. En kall sojakorv med ost som pålägg. Mums. Somnade som en stock efter det. Det som var hela syftet med operationen. Alltså nattmacksoperationen.

Fast nu så. Dags för mig att låtsas att jag lever som en normal människa igen.

Mer än var fjärde person jag springer på här i byn röstar på ett parti med ett nazistiskt ursprung. Ett parti som är öppet främlingsfientligt. Jodå, jag tror säkert att den stor del av de personer som röstar gör det av någon slags protest mot etablissemanget. Möjligen är just det senare bara en from förhoppning, men det känns ändå som man vill hålla kvar den i så fall. Hoppet.  Men lik förbannat, det läggs en röst på ett parti vars företrädare i TV säger om nysvenskarna “de hör inte hemma här”.  Som saknar all form av solidaritet med någon annan än sig själv och de sina. Som är fega och rädda kräk utan uns av mod i sina personer.

De flesta SD sympatisörerna slår nog ifrån sig det där nazistiska när det kommer upp. Men ursprunget finns där. Tonerna är densamma. Mekanismen är densamma. Hade vi inte det nazistiska facitet i handen så skulle en Hitler av idag samlat exakt samma väljare, använt sig av exakt samma retorik, och exakt samma rädsla.

Jag blir livrädd!

Sen undrar jag såklart vilka de är.  Var fjärde person jag möter där på affären. De finns där bland dem jag alltid sett som hyggligt folk.  Men som alltså inte är det. För inte i helvete kan man vara en hygglig och sympatisk människa om man röstar på ett parti som SD. Det går liksom inte ihop. Då är man en feg och rädd lort. Ja i alla fall om du frågar mig. För något borde vi i alla fall ha lärt oss av historien. Ja och historia är ju för i helvete det enda man ägnar sig åt här ute., man borde alltså veta. Framtid, förändring intresserar inte en kotte här.

Men jag antar att Tyskland, Nazisterna, att de framstod som vanligt folk också när man mötte dem på gatan och i affären. Svåra att skilja från de “andra”. Vanligt folk. Tills vansinnet blev norm, det som hände för ett litet tag sedan i Jugoslavien också. Vansinnet… är det däråt vi är på väg. Igen.

Men man kan såklart också tänka som så, att sjuttiofem procent, tre av  fyra, som man träffar där i affären har ett hjärta och en bredare syn på världen och besitter ett mod i sina kroppar. Man måste nästan tänka så. Hur skall man annars kunna leva vidare med vetskapen om hur stort de räddas och fegas skara är.

Fast egentligen skall man väl tycka synd om dem som är rädda. Men det är svårt att känna empati när rädslan och fegheten tar sig uttryck i att man som mobbaren slår mot de som är mer utsatta än en själv. Det går liksom inte. Hur kan man tycka om en stark som slår mot en svag hur än synd om det är om den som slår.

Men stänga ute. Nej, jag tror på dialog. Man måste prata.  Att stänga ute är att göra starkare. Känslan av utanförskap är den starkaste av samlande krafter. Livsfarlig.  Med samtidigt. Man kan inte göra om samma misstag som släppte fram fascisterna förra gången. Hur skall man kunna spela demokratins spel med dem som förkastar dess spelregler? Där är den svåra frågan. Den vi måste hitta ett svar på.

Värst av allt i den här valrörelse har ändå varit att höra S, M,L,C,KD anamma SD’s retorik. De borde skämmas hela bunten. Speciellt Socialdemokraterna som självklart borde ställt sig på de utsattas sida. Pratat om lösningar istället för hot. Jag förlåter dem aldrig för det.

Valdag. Snart vet vi. Det värsta är väl inte Aliansen eller de Röd/Gröna. De är ändå rätt lika och samma. Det skrämmande hotet är SD.  För mig är de ondskan. Men kanske är det egentligen bara rädslan. Men rädsla hos så många förvandlas just så lätt till den där ondskan. Gör den till vardag, till något som är tillåtet. Man kan se och minnas Jugoslavien och vad rädslan åstadkom där mellan grannar. Gillar man inte det exemplet finns det så många många fler att se och skrämmas av.

Jag är livrädd för utvecklingen i Sverige. Ja faktiskt riktigt, riktigt rädd.

Sen så går då Frank Andersson och dör. Tråkigt. Vi är femtiosexor båda två. Slutet kryper närmare inpå en för var och en i samma ålder om faller ifrån.

Men den dagen den sorgen.

Jag stänger igen. Nu. Snart. Vad annat kan man göra? Förslag?

Men det är OK. Är riktigt förkyld. Inte ens whisky biter på den här satans besten. Bara tiden eller döden kan möjligen få den att ge sig till slut gissar jag. Man hoppas alltså på det första. Får acceptera, motvilligt, det andra.

Dragspelaren, påpälsad som om det är minus fyrtiotvå, kommer till mig inatt. Han är arg. Mycket arg. Anfaller mig. Jag har ingen aning om varför? Vaknar. Boxandes hårt i luften med nävarna för att hålla honom borta.  Otrevligt.

Men sjuk alltså. Det är då de där konstiga drömmarna kommer, eller som man minns dem. Jag har en hel barndom med hemska mardrömmar bakom mig.  Vet allt om dem.

K är valförrättare imorgon här i Los. Äldste sonen i Uppsala. Båda vide ordföranden. Bra. Duktiga. Själv ligger jag nog kvar på soffan och läser. Men jag sover nog också en skvätt. När ögonen tröttas av textmassor.  Min röst har jag nämligen redan lagt. Mer kan jag inte göra.

Det regnar ett hårt höstregn här ute. Det är också mycket riktigt höstdimma och höstmörkt. Mysigt när man befinner sig inne. Av alla årstider är det hösten jag älskar mest.

Men nu alltså. Ge sig. Lämna en snorig lördag till arkiven och med det till dem som lever i det förgångna och av det förgångna. Själv, däremot,  tänker jag röra mig framåt ända tills det inte går längre.  Jag säger inte att det är bättre eller sämre. Bara att det är min väg. Jag har haft fullt sjå att hitta den där vägen som jag kallar min. Det ä välr knappast någon dessutom som skulle fråga om råd i avseendet vägval, ja eller annat för den delen, och rikta frågan till mig. Men inget av det där stör mig.  Inte det minsta. Människan är blind.

God natt!