En o-cool gubbe

Temperaturer uppe över femton. I solen visserligen. men ändå. Man hurrar och applåderar. Eller hur?

Dom står där tallarna i motljuset. Är man tall kan man väl inte annat. Det är ju så. Jag tar in den där tavlan med hela mitt sinne först, sen fotograferar jag den. Förr gjorde jag tvärt om. Jag har några år av mitt liv då jag såg och upplevde allt genom en rektangulär ruta och en lins. En hel värld av fototeknik. Man glömmer lätt verkligheten och nuet när man är där. Men inte nu alltså. Jag är här. Står där. Ett med skogen och den planet den växer på. Ett korn i universum.

Fåglarna sjunger. Dom vet, jag vet, det är vår. Fast det kanske inte verkar så varje dag är det förändring i luften. Den eviga förändringen. Inget är mer konstant än lagarna om förändring. Ändå finns det dom som kämpar emot med allt de har. Alltid.

Här ute är jag precis som alla andra jag med. Varje storgubbe, stortant, riking, mästare är det dom med. Just här. Det går liksom inte på annat sätt. Så jag är “normal”, en som alla andra, åtminstone här. Ja och jag hör till. Är en del av motljuset, tallarna, snön och det där lilla kornet av planet som rusar fram i universum. Ingen annan är förmer. Jag är inte förmer än någon annan. Skönt. Frid.

På vägen tillbaks från min promenad möter jag en joggare. Han kan både springa och prata. Imponerande. Jag knappt gå. Men “haja, heja” liksom. Han åt sitt hål. Jag åt mitt. Axeln värker som vanligt nära gråtgränsen när jag går, jag väntar i vårdköernas ringlande linje, kan inte annat, har inget emot det heller. Det är ingen brådska. Det är lugnt. Viktigt först. Gamla gubbar sen. Funderar jag. I backen uppåt, hemåt.

Hemma får ett mikrofonstativ arbeta som tvätthängare i studion. I brist på musicerande gör det nytta ändå. Om man nu kan kalla min musik och mitt musikskapande för musik. Inte vet jag. Epitet känns inte viktigt. Inte för mig. Jag gör det jag gör. Älskar det ganska ofta. Den känslan tror jag på. Japp, riktigt mycket. Att “roligt” och “älskar” är rätt väg att gå åt.

Jag sitter och läser Lärartidningen. Facktidning för lärare. Som för K. Kanske är det det tråkigaste man kan läsa. Men det är lunch. Jag vill gärna ha något att läsa då. Ja och vid frukost. Drömmen är Svenskan eller DN såklart. Men det stannar vid en dröm. På tok för dyra för en sådan som mig. Lärartidningen får duga. Eller fyra veckor gamla Ljusdals Posten som skall gås igenom efter Losrelaterat material till historiesamlare. Jodå det fungerar. Nåja, kanske inte när man blir upprörd och vill skriva en insändare. Vem minns det som hände för fyra veckor sedan numera?

Men Lärartidningen är det alltså. Det går. Falafel och kålsallad på tallriken. Gott.  Ute snöar det lätt. Aprilväder. Det skall vara såhär. April är som när man befinner sig mitt ute på Atlanten i ett fartyg. Man har kommit en bra bit på vägen men har långt kvar. Man får bita ihop. Inte fundera så mycket över i alla fall den saken. Tänka på det som kommer längre fram.

Stolen fastnar under bordet. När den lossnar ruskar den till bordet. Svimplar ut kaffe på en bunt papper. Det mesta i spänningsväg som händer här idag kan jag gissa. Jodå det har hänt förr. Kaffefläckiga utskrifter är vanliga här. Bara storleken på kaffeskvimplandet varierar.  Variation som gör det där enklare att leva med. Ändå svär jag för mig själv. “Jävla skithelvete”. En av standardsvordomarna. En av dem som känns bra att få ur sig.

Lunch tar tjugo minuter. På det hinner jag med att hälsa på katt och plocka ur diskmaskin. Det är liksom ingen ide att sitta längre. De egna tankarna räcker inte till och Lärartidningen kommer inte med mycket som stimulerar till eftertanke.

Kaffet smakar i alla fall gott. Det är ju inte alltid så. Men idag alltså. Hurra vill man utropa. Men gör inte det. Oklar varför. Jag tror på det där att ge utlopp för sina känslor. ja och ingen hör ett utropat “hurra” här ändå. Man kan ropa myckna konstigheter i sin ensamhet utan att någon berörs. Eller för den delen störs.

Hittar en bugg på förmiddagen som man kan undra hur den kan ha gått upptäckt under alla år. Tänk så det är. Men nu är den alltså inte mer. Borta. Lyst på. Utlyft. Det tog fyra fem dagar att hitta den efter att jag kom den på spåret. Intermittent såklart. Alltid lurigt. Alltid tidskrävande. Måste överlistas. Men som vanligt. Går ett fel att upprepa så går det att lösa. Alltid. Utan undantag. Det vet man.

Borde väl ropa “HURRA” över den fixen också. Men buggar. De är där. Många måltider har kommit enl programmerares väg tack vare buggar. Ja hus och bilar och sådant också. Så man får bemöta dem med en viss aktning. Vi är en del av samma sak. Som stavfel för en journalist eller copywriters. Det vore för enkelt och tråkigt om de inte fanns där.

“Zen och konsten att överleva som en skapligt fungerande programmerare”.  Nej, jag skall inte skriva den. Men någon annan kanske. vad fan vet jag.

Dödsolycka i Järvsöbacken. En ung man far ner för stupet ner mot byn. Varför? Kanske kommer det svar vad det lider. Vem vet. Men tjugofem år ung. Fan liksom.

Att vara en av de levandes är inte så pjåkigt. Åtminstone inte för det mesta. Inte när man funderar på alternativet. I det kan man ge sig hän och låtsasjobba vidare i. Tycker jag. Liksom.