Vi färdas mot ljuset. Det dröjer inte länge nu förrän man står där och hänförd förundras över hur det är möjligt att det kan vara så skirt grönt, skönt och vackert i världen och i Hälsingland.
Tittar på EarthCam från Florida, Naples och tänker såklart att där skulle man såklart vara NU. Men det är man alltså inte. Men det verkar vara en angenäm eftermiddag där borta. Tjugotvå grader och sol.
Januari och februari – bortdrömmarmånader.
Det är svårt att veta såklart hur det går för en människa som bara är människa. Med allt alltså. Det kan gå bra. Det kan gå åt helvete. Men också stanna på status que. Den som lever får se som det heter.
Sitter här och väntar på det stora snöfallet. Fyrti centimeter de närmaste dagarna. Aj. Liksom. Det är redan nog. Känns det som. Men är då tydligen inte det. Mer skall ner. Trädknäckarsnö helt klart. Rester från någon storm. Som inte är någon storm längre. Som gråter snö över oss människor just därför. Japp riktigt ledsen över något är man inte förrän tårarna kommer ut i frusen form. Nämligen. Har aldrig varit där. Men vet det.
Jag väntar alltså. Tittar lite på snöskyffeln. Den tittar tillbaks på skyfflars vis. Funderar på om jag skall göra snöskyffelvård. Plocka sönder den och sätta ihop den igen. Smörja bladet. Men kan inte riktigt bestämma mig om det är nödvändigt. Visserligen sitter handtaget lite löst. Men inte så mycket. Det stör inte. Inte alls. Håller nog hela säsongen. Skiter nog i det. Sitter här istället. Varför inte.
Hulkens fläkt har börjat låta illa. Själva andningen. Oroar mig. Kan pelletsbrännare få Covid-19? Eller är det “bara” lagret. Fast nu lagar man ju inte bara lager. Byter hela fläkten i så fall. Pengar ut. Man håller tumme för att grejer klara hel säsong där med. Mer som skall bytas inför nästa år. Bättre att hantera dylikt “off” eldningssäsong. Om det går. Sällan så såklart. Lagen om alltings jävelskap. Japp, handlar väl om jämvikten det där med. Såklart.
Livet är hur som helst rätt gott här på kullen. Om än rätt mycket okoncentration finnes där i knoppen. Oro som härja i kroppen och går hela vägen upp till kontorets grå vindlingar. Oönskat. Men sådant man får ta ibland. Lite “skit också” kan man tycka eftersom veckan är en alldeles perfekt vecka för koncentration. Men som vanligt går det såklart att leva med. Har alltid gått över förut så varför inte denna gång? Tänker man. Kör vidare.
Får kolla så att mössa och handskar är redo…
Enligt WHO-chefen har 39 miljoner doser covidvaccin hittills distribuerats i minst 49 höginkomstländer. Samtidigt har bara 25 doser distribuerats i ett av världens låginkomstländer.– Inte 25 miljoner, inte 25 000, utan bara 25, säger Tedros Adhanom Ghebreyesus i ett tal i Genève inför ett WHO-styrelsemöte. (TT)
Source: Coronaviruset – följ senaste nyheterna om corona | Aftonbladet
Obruten vecka föröver. Bättre än så blir det inte. Man tror man hinner saker såhär i början av en sådan period. Vill hinna saker. Går in för det. Lycka där i det. Eller flykt kanske. Eller båda samtidigt.
Hulken står och hoppar i källaren. Det är kallt ute. Hulkar gillar kyla. En del människor också. Vinterbadarmasochister. Endorfinjunkies. Men inte jag. För kallt för fryslortar som jag. Lider. Men mildare imorgon. Tre decimeter snö att lägga uppe på den halvmeter packad snö som redan ligger här och myser på marken. Trädknäckarväder. Upspipardagar.
Men kylan kommer tillbaks sen direkt inpå igen. Med full kraft. Det oscillerar här uppe på norra halvklotet som det såklart skall en “normal” vintern. Osommar är det definitivt och svårt att tänka sig en grön värld med milda vindar och midsommarblommor där ute.
Släpper två låtar idag. Inget som kommer förändra varesig mig eller världen. De bara föds och ger sig ut i världen. Lever sina (o)liv där. Inget mer jag kan göra åt det där annat än att backa upp filerna och glömma. Kan vara skönt det också.
Orkar titta på den sena filmen på lördagen. Det har inte hänt på flera år. Bra dessutom. Turkarnas utdrivning av Armenierna. En och en halv miljon döda. 1915-1917. Hade inte hört talas om förrän jag kom till Uppsala. Han som bodde i rummet bredvid mig var Armenier. Flykting. Lärde mig om det där. Jag kände stor skam att jag inte fått lära mig tidigare. En och en halv miljon döda … Helvete!
I filmen nämns Aleppo… det fortsätter än idag. Verkar inte finnas något slut.
Annars var det mest vila i helgen. Stor trötthet skruvade fast mig i sitt skruvstäd. Bok och soffa och snarkningar botar eller åtminstone mildrar.
Liv som går vidare. Tungmånader. Fast dom rullar på rätt bra ändå faktiskt. Bra låtsasjobbartid. Finns det annat man kan göra? Nope. Icke. Man får utnyttja. Ge sig in i. Solitärernas kungariken.