Obruten vecka föröver. Bättre än så blir det inte. Man tror man hinner saker såhär i början av en sådan period. Vill hinna saker. Går in för det. Lycka där i det. Eller flykt kanske. Eller båda samtidigt.
Hulken står och hoppar i källaren. Det är kallt ute. Hulkar gillar kyla. En del människor också. Vinterbadarmasochister. Endorfinjunkies. Men inte jag. För kallt för fryslortar som jag. Lider. Men mildare imorgon. Tre decimeter snö att lägga uppe på den halvmeter packad snö som redan ligger här och myser på marken. Trädknäckarväder. Upspipardagar.
Men kylan kommer tillbaks sen direkt inpå igen. Med full kraft. Det oscillerar här uppe på norra halvklotet som det såklart skall en “normal” vintern. Osommar är det definitivt och svårt att tänka sig en grön värld med milda vindar och midsommarblommor där ute.
Släpper två låtar idag. Inget som kommer förändra varesig mig eller världen. De bara föds och ger sig ut i världen. Lever sina (o)liv där. Inget mer jag kan göra åt det där annat än att backa upp filerna och glömma. Kan vara skönt det också.
Orkar titta på den sena filmen på lördagen. Det har inte hänt på flera år. Bra dessutom. Turkarnas utdrivning av Armenierna. En och en halv miljon döda. 1915-1917. Hade inte hört talas om förrän jag kom till Uppsala. Han som bodde i rummet bredvid mig var Armenier. Flykting. Lärde mig om det där. Jag kände stor skam att jag inte fått lära mig tidigare. En och en halv miljon döda … Helvete!
I filmen nämns Aleppo… det fortsätter än idag. Verkar inte finnas något slut.
Annars var det mest vila i helgen. Stor trötthet skruvade fast mig i sitt skruvstäd. Bok och soffa och snarkningar botar eller åtminstone mildrar.
Liv som går vidare. Tungmånader. Fast dom rullar på rätt bra ändå faktiskt. Bra låtsasjobbartid. Finns det annat man kan göra? Nope. Icke. Man får utnyttja. Ge sig in i. Solitärernas kungariken.