Så, ännu en dag. Enöring fortfarande. Det är OK. Såklart. Man får ha tålamod. Nyttja Valsalva-manövern.
Kallt, blåsigt, ute. Men OK såklart. Man får stå ut.
Blöder näsblod. Inte OK men överlevnadsbart. Man stoppar in en pappertuss och klarar av.
En vanlig onsdag mer eller mindre här på kullen. Skall strax gå ut och fixa lite med bilskrället. Vindrutetorkararm som lossnat. Slang som torkat sönder. Hittar säkert något mer. Så är det ju.
Mobiltelefon dök upp en dag rätt vad det var. Ompackad i Nederländerna. Moms och tull noll. Hurra. Kineserna hittar alltid vägar runt galenskaper. Fast särskilt solidariskt är det såklart inte. Jag tror ändå på ett samhälle där människor är solidariska med varandra och betalar skatt. Men de där sjuttio kronorna till Postnord slipper jag gärna. Rätt är väl att plocka bort postsubventionerna för Kineserna istället.
Men nu med en ASUS ZenFone Max Pro (M1) ZB602KL för precis en tusenlapp är livet lättare också på det materiella planet. Märkligt vad man har blivit beroende av smarttelefonerna. Tyvärr packade min gamla ihop helt. Fanns en mycket bra kamera på den och jag hade tänkt använda den som IP kamera. Men det sket sig alltså. Finns lite andra gamla mobiler som får duga till den där IP grejen.
Men det är alltså dags att klä på sig och ge sig ut i den Svenska sommaren. Semester kan jag förövrigt rekommendera. Det är inte dumt alls. Bara man tillåter sig en tids invänjning in i det avslappnade livet.
OK. Fortfarande “ohör” jag på höger öra. Ringde hälsocentralen igår dom fixade en tid idag på Ljusdals sjukhus. Eftersom jag är förkyld så blir det hela Corona-baletten. Vänta ute. Sen in till människor i full skyddsutrustning. En doktor kikar i öra ett. Kikar i öra två. “Ser bra ut”. “Du skall kanske fixa tid på hörcentral, behöver kanske hörapparat”. Jag “????? Men…” Han är borta, det finns ingen att fråga en endaste fråga eller stilla sin oro.
Nåja avvaktar och hoppas det löser sig av sig själv. Hatar arroganta läkare. Fel. Hatar ALLA arroganta människor.
Att det från en sekund till en annan skulle uppstå ett behov av en hörapparat ser jag som bara dumheter såklart.
Se där. Mer sjukdomsprat. Hatar det också! Mycket. Mest.
Men uppe tidigt och hemma tidigt. Fixar kabeln till garaget. Tar lite tvekan och funderande och tid. Många gamla lösningar och kablar som går kors och tvärs här i huset. Måste ta hit en elektriker någon dag som får kolla av allt så att det är riktigt säkert.
Regn och kyla. K och jag konstaterar att det är som det är. Man kan inte ojja sig för mycket. Får överleva. Får hitta på saker som funkar inne. Sommar är det. Men fågelsången har tystnat. Björktrastarna syns inte mer i gräsmattan. Däremot börjar den gamla damen får röda, härliga, vackra, söta körsbär. Skatorna och jag är exalterad över utvecklingen.
I år har vi både krikon och plommon på gång. Plommonen har ramlat av varje år av sig själv tidigare år men i år är det alltså lovande. Kanske får vi ett varsitt eller åtminstone ett plommon att dela på. Äpplen verkar det dessutom bli mängder av i år. Man borde musta och därefter frusta.
Plommonträd är förresten satt till minne av två snälla fastrar till mig eller snarare, dom blev väl fastrar till hela familjen. Ett fint sätt att minnas någon man tycker om är såklart att plantera ett träd eller en buske som växer med en . Bättre än stora stenar och döda monument definitivt.
Nyttjar Valsalva-manöver’n. Sköterska tipsar om den. Läser mig till resten. Kanske ger den och tålamod till slut hörsel tillbaks. Inte stor ide att försöka göra musik i det här tillståndet heller. Knappt lyssna.
Om det nu är de tre apornas tillstånd jag skall ta mig igenom så återstår nu alltså talet. Tycker nog att jag redan är lite hes. Tjoho!
Thriller. Äntligen liksom efter allt krim. och annat. Fast poliser med här också. Fast fler hjärnskrynklare. Lite förutsägbar är den helt klart. Men läsvärd.
Japp. Däckad. K med. Snuvigt. Höger öra fortfarande avstängt. Helt. Har väl aldrig tidigare varit med om det. Hör inte ett ljud. Kanske vill han/hon/det/gud säga mig något. Först ögon. Sen öron. Ja smaken var ju borta ett tag den med under antibiotikakurerna… Men avvaktar. Tänker på de tre aporna.
Fast Mr Alvedon håller mig igång idag. Jag försöker göra något. Inget för ansträngande visserligen. Men något i alla fall. Det blev soffan hela dagen igår. Mer klarar jag inte om jag inte är dödssjuk. Det tror jag inte att jag är. Fast det tror man väl tills man verkligen är död om det är på bästa sättet. I alla fall är det väl så man vill (och skall) leva.
Högtrycket passerar i princip obemärkt över vår kulle. Visserligen höjs temperaturerna något men mer blir det heller inte. Nu höstväder veckan föröver. Man får klä på sig och stå ut. Inget hav finns i sikte.
Planen i lördags var annars ut på en myr och plocka de där hjortronen. Men så blev det alltså inte. De där skogsturerna med kaffe och matsäck är annars stora plustecken i mitt liv. Lever på de där stunderna under vinterhalvåret. Måste tanka djupa skogar och tystnad då och då. Japp, för båda öronen alltså.
Lars Jonsäll, sex år sedan idag som en älg sprang ut framför hans bil och ändade hans liv och skadade hans flickvän. En av alla dessa kamrater som inte finns med oss längre. Saknad, såklart. Jag sjöng på hans begravning. Känns bra att jag fick göra det. Tacksam.
Apropå kamrater som gått bort tänker jag fortfarande på Janne (Backa-Jan) varje dag. Hans död kom så oväntat den också. Som en chock. Jag kan fortfarande inte fatta att han aldrig igen kommer att ringa på här och stå där med ett busigt flin i dörren. Alltid med fyra påsar Vic’s blå, Whisky eller semlor med sig. Fast jag alltid sa att det räckte att han kom som han var. Inte behövdes det där. Han blev en vän. Så många sådana har jag nu inte. Det gör ont i mig när jag anar att han är borta. Återstår tid innan jag förstår att det verkligen är så.
Pratar med T. igår. Det är som vanligt han som ringer upp. Det är bara hans förtjänst att vi håller kontakten över åren. Det måste vara +40 år vi känt varandra i eller något nu. Han hämtar sig efter prostatacancer. Har fått x år till tack vare den där operationen. Fyller sextio om en vecka. Sådär omöjligt att förstå och ta in. Glad att han finns där fast vi egentligen inte har så mycket gemensamt längre.
Två veckor utan att jag programmerat en enda rad. Det hör inte till vanligheterna. Två veckor kvar. Suget finns där. Men också viljan att koppla bort det där ett tag. Att köra “projekt” som blir klart på en timme eller en dag är otroligt skönt. I låtsasjobbet handlar nästan allt om veckor och veckor och veckor. Reparerar man en diskmaskin eller en torktumlare är man klar efter x timmar. Den känslan är oerhört skön. Jag har alldeles för få “klart” i mitt liv.
Skall vandra vidare här i halvdövhetens land. Om alla pratar högt och tydligt runt omkring mig så är det inte alls en så dålig värld att finnas i. Tacksam över att vara en av de levandes också idag.
