En o-cool gubbe

Det är när man inser att världen aldrig kommer att uppskatta det man gör som man måste ta fram dom där superkrafterna. När ens fru eller man tycker att man leker. När barnen skäms för det man gör. När vännerna undrar vad man håller på med. När det 58’e förlaget refuserar din bok. När skivbolagsdirektör 718 inte ringer tillbaks. När någon annan får jobbet som du så gärna ville ha. När tjejen eller killen du spanat in blir ihop med någon annan. När lägenheten du nästan fick försvinner mitt framför näsan på dig. Då gäller det att orka också den sista biten. Det är då du måste minnas varför du gör började med det du gör. Ta fram det sista du har inom dig och och vandra på.

När jag håller på med mekaniska saker – ja, jag hör ju mer hemma nära elektronik och datorer – så tittar jag ofta på en bult eller mutter och tar självsäkert den blocknyckel eller hylsa jag tror skall passa. Det gör den aldrig. Sällan ens på andra försöket heller när jag istället tar en storlek fel åt andra hållet. Känner alltid att farsan sitter i sin himmel och flinar lite när han ser det här. Ja, ibland kan jag inte ens hålla mig från att diskutera det hela med honom. Han hade nämligen aldrig några sådana problem. Träffsäker varje gång. Mekanik var hans område. Inte mitt alltså. Mig hoppade den begåvningen över. Min äldste son Jonas däremot visade tidigt talanger på området. Var ofta lite pinsamt när han som femåring för det mesta träffade rätt och jag alltid missade. Bara för den skull läser sonen matematik i Uppsala så att han riktigt, riktigt skall få användning för denna sin medfödda talang. Men, eftersom framtiden alltid kopplar, så är jag säker på att också han någonstans där i framtiden kommer att få nytta av den. Själv gissar jag mig fram även fortsättningsvis om jag inte letar var verktyget jag just nu behöver är någonstans. Ofta det jag nyss höll i handen.

Så vaknar jag då igen. Lördag natt halv fyra. Vad är det som viskar och kallar på mig då? Lite förkyld och mosig ställer jag mig framför österfönstret och ser upp mot berget. Det är kolsvart och det blåser hårt ute. Inget finns att se för bräckliga människoögon där utanför fönstret denna natt.

Men om jag ville skulle jag kunnat höra den torterades skrik när den sadistiske förhörsledaren med upphetsning, nära utlösning. just i detta ögonblick, drar ut en nagel på sitt offer. Känna glädjen hos en familj som precis just nu fått sitt första fullgångna barn efter sex missfall. En dotter. Känna våndan hos en noshörning som precis just nu får sitt noshorn avsågat. Känna den spända förväntan hos två som alldeles strax skall älska med varandra för första gången. Ta in dödsångesten hos femtio precis infångade tonfiskar. Känna glädjen och stolthet hos den örn som precis nu svingar sig ut över klippans kant och får vind under vingarna. Känna skräcken hos henne som, med en kniv mot strupen, blåslagen och sargad, precis just nu blir brutalt våldtagen av en illaluktande soldat. Känna stoltheten och upphetsningen hos henne som just nu i detta ögonblick kommit på formeln som kommer att förändra allt. Känna sorgen hos ett barn som ingen vill ha.

Världen är alltså precis som vanligt där utanför fönstret, också denna natt, så jag går och lägger mig igen och söndagssover lugnt som alla andra.

Hör Elisabet Höglund berätta om beskedet om en tumör på bukspottskörteln och dödsångesten. Själv vet jag inte hur man skulle reagera på just ett sånt besked. Men jag vet i alla fall några saker jag skulle göra om det kommer.

Först skulle jag skriva ett långt brev till mina barnbarn. Dom som inte finns ännu. Det skulle bli det bästa brev jag någonsin skrivit. Skrivet för hand såklart. Om jag inte får träffa dom och lära känna dom så skulle i alla fall dom få en chans att lära känna mig och mitt innersta väsen. Kanske skulle jag ordna så att det levereras först när dom växt upp. Kanske när dom är trettio.

Sen skulle jag leta upp det där fiket på Hornsgatan och ta en kaffe och en färsk syltmunk och bara sitta där och finnas en lång stund. Ta en påtår. Vandra i Stockholm. Upp mot Söder. Se ut över den vackra stan. Lunka efter strandvägen ut till på Djurgården. Äta en glass om det är årstid för det. Gå tills benen värker. Sen ta bilen hem över Dalarn, Mora, Orsa och ut i skogen igen. Köra kontemplativt inte bara för att komma hem.

Sen Hylströmmen såklart. Forsen i Voxnan. Dånet av tonvis med vatten som kastar sig utför stupet. Som tröstat mig så många gånger förut. Det är hit jag åkt när jag var ung och ledsen och här har jag suttit ensam och funderat. Blivit tröstad när jag känt mig oälskad och ensam i en stor, stor värld. Här skulle jag sitta länge och ta adjö av dom kala klipporna och det forsande vattnet. Känna tacksamhet över ett liv som ibland varit hårt men som jag älskat och uppskattat varje minut av.

Sen havet. Hölick. Vem kan få nog av vatten. En dag ute vid klipporna längst ut vid fyren med frugans potatissallad och något annat gott att smaska på. Om det nu går på grund av årstiden. Annars påpälsad med alla kläder man kunde hitta. Stå där och se ut över livets ursprung. Känna kraften från vattnet och känna att här kunde man dö nu på en gång och ingenting skulle fattas en.

Och sen vara redo. Jag har gjort det jag velat i mitt liv och jag har betalat priset. Där står jag inte i skuld till någon. Kanske skulle jag skriva en sista låt bara för att jag kan och fortfarande är en av dom levande.