Julen har forsat iväg med sedvanlig fart. Man hinner knappt med.
Ã…ret fortsätter i sjukdomens tecken. Hela familjen utom äldste sonen blev sjuka i magsjuka pÃ¥ juldagsnatten. Vi delade pÃ¥ toalettbesöken i tre sagar. Hade knappt hämtat mig förrän jag fick ryggskott och nu linkar man fram och klagar över det. Har lärt mig uppskatta detta med att vara frisk det här Ã¥ret i alla fall…
Magsjukan härledde vi till min mor som tydligen varit dÃ¥lig veckan före jul. Min mor sjunker djupare och djupare in i sin demens och försvinner ifrÃ¥n oss och saker som hänt dagen innan finns inte med i hennes medvetande. Ibland undrar man om det är lönt att ta med henne pÃ¥ de bilturer som hon tycker sÃ¥ mycket om eller ta upp henne hit. Hons minns ju inte att hon ens träffat mig/oss nÃ¥gra timmar efter att det har hänt. Innerst inne tror jag ändÃ¥ att det nÃ¥gonstans fastnar som en litet “mÃ¥r bra” fragment i en hjärna som annars inte fungerar. Det är i alla fall otroligt sorgligt.
Det är ett tag sedan hon kunde ligga kvar här eftersom hon blir så orolig på nätterna när hon inte känner igen sig. Jag skjutsade därför hem henne under julaftonkvällen. Riktigt trött som hon var så var hon hela vägen säker på att hon åkte taxi och kände inte igen mig alls. Omöjligt att övertala henne att jag var hennes son. Sällsam sjukdom är det som man hoppas att man skall klara sig ifrån.
Bestämde mig ocksÃ¥ för att i Ã¥r inte skicka det vanliga jul emailet. Har ju ganska mÃ¥nga kontakter och det blir följdaktligen ganska mÃ¥nga hälsningar tillbaks. I Ã¥r tänkte jag bara pÃ¥ skoj se hur mÃ¥nga som skulle skicka en hälsning ändÃ¥. Resultat: fyra stycken. Sorgligt…
Gott Nytt Ã…r Kamrater! (har min Anarkist-Socialistiske son hemma 😉 )!
/Ake