En av den här världens goda tittar in. Janne P. från Järvsö. Ja, finns änglar i den här världen så är han verkligen en av dem. Jag förtjänar inte en vän som honom. Men ändå står han där med en låda semlor och fyra påsar (extra starka) Vic’s Blå och med det där skrattet och leendet som han alltid har så nära till. Vi pratar ett tag om ditten och datten, dricker kaffe, äter semla, sen far han vidare.
Jag upplyft!
Smart!
These glasses, which were displayed at CES last month, are made of liquid lenses that automatically focus on whatever the wearer is looking at.
Går upp. Äter frukost. Snurrig. Vill duscha men orkar inte. Lägger mig på soffan och somnar igen.
Så kan också en morgon se ut. Nu sitter jag här nere igen. Småsnurrig men duschad och på benen. Jag vet inte. Men blir jag sjuk så snurrar det alltid till. Efter det kan det utvecklas åt vilket håll som helst. Frisk, vinterkräksjuka, influensa eller ebola. Man vet liksom inte vad det blir.
Så nu vill i alla fall göra något. Ja väl här nere liksom. Viljan är ju alltid något. Om den sedan exekveras ut i handling vet man dock inte.
Ute är det februarisol, ja februariväder. Kalla nätter fina dagar. Ur led är tiden. Man blir rent utav sugen på att ge sig ut och åka skidor en stund. Apelsin, ostmackor, choklad och iväg. Men det blir nog inte så. Inte idag i alla fall.
Imperiet pumpar på i högtalarna. Medicin. Som en Alvedon. “Fred“. “Är vi alldeles säkra på det…” Nej det är man ju inte. Hur skulle man kunna vara det.
Borde värma upp studion någon helg. Bara för att jag gillar det där. Det borde man väl få göra utan att behöva skämmas för det. Helt säkert är det inte såklart. Men jag har aldrig förstått mig på världen. Så då kanske man kan göra det ändå. För att jävlas liksom.
Monster är monster hur än gulligt de än beter sig. Jo det har ja ju alltid vetat. Bekräftat igår igen. Tystnad är också ett medgivande.
Men se där. Nu blev det lunch. Sicket glädjeämne.
Använder en annars förträfflig låtsasjobbarkväll till att titta på en film om två unga fransmäns besök på Grönland. Det är inte ofta en vardagskväll används till sådant. Det fungerar. Men man blir inte varmare. Rå blodig sällever tilltalar inte. Men jag ser filmen till slutet. Mest för att jag inte orkar resa mig upp. Glad för det när eftertexterna rullar. Värmen finns inte i luften där. Den finns mellan människorna. Japp så är det tydligen på Grönland. Ja om man nu skall tro den här filmen.
Klockan ramlar iväg en bit efter elva. Sex grader kallt ute. Dags att sova. Ja en omskrivning för att läsa såklart. Om jag var i Afrika i nutid förra veckan så är jag i New York 1845 nu. Romanernas bjudresor. Ja kanske inte “bjud”. Bara billiga. Åtminstone de oinbundna pocketresorna. Lite som tredje klass. Men vem bryr sig. Jag gilla musik. Inte vinylskivor eller cd skivor. Ja och det är samma sak med böcker. Förpackningar intresserar mig varken hos tingen eller människorna.
För min far var rättvisa det viktigaste. Det fanns i släkten. Det skulle vara rättvist. Annars fick det vara. Jag har ärvt det där. Känslan för att alla får sin del. I dessa tider får jag blunda. Jag har inte fint blod nog att få säga min mening.
Men måndagen är över. Jag hoppades mycket på den här dagen men det blev liksom inget av den. Visst en del såklart. Också de sämsta dagar ger en del. Men jag hade hoppats på så mycket mer. Men som sextioåring har man såklart haft oändligt många sådana dagar. Man vet att de där oinspirerade dagarna finns där i livet och att de kommer och går. Man får överleva dem. Acceptera att de finns. Så att man kan glädja sig till fullo över de där dagarna då det bara flyter på.
Så jag ger mig för idag. Lägger den här dagen till mitt arkiv. Vandrar bort från den. Först tillbaks i tiden alltså och till New York. Sen in i drömmarnas värld. Drömmer mycket just nu. Vaknar ofta. Oroligt. Det är något som gnager och oroar. Minns brottstycken från drömmarna när jag vaknar. Alla lika galna. Varför drömmer man så konstigt. Varför är de där människorna så tydliga i drömmarna men inte annars. Jag vet inte. Men det är sådär. Man får ta det som det är. New York 1845 förresten. Två systrar åkte från Los ungefär då till Amerika och Ellis Island och New York. Blev insläppta. Tillsammans med mängder av Irländare som inte fick någon potatis ur jorden. Japp, de dr människorna byggde Amerika. Trump och hans anhang har inte fattat det.
Nähäpp. Godnatt. Jag hoppas att få se en ny dag imorgon. Att få slå upp ögonen till en ny oskriven dag är varje dags första glädjeämne.
“Det är nått med vattnet dänne i den där byn”
Source: Systemet Edsbyn kan bli Årets butik – tredje gången i final
Det vi också vet är att för varje avbrott som du gör, behöver hjärnan upp till 25 minuter på sig att återfå fokus och det rimmar dåligt med effektivitet.
Source: Surfa intelligent – Hjärnexpertens bästa tips | Driva Eget