Använder en annars förträfflig låtsasjobbarkväll till att titta på en film om två unga fransmäns besök på Grönland. Det är inte ofta en vardagskväll används till sådant. Det fungerar. Men man blir inte varmare. Rå blodig sällever tilltalar inte. Men jag ser filmen till slutet. Mest för att jag inte orkar resa mig upp. Glad för det när eftertexterna rullar. Värmen finns inte i luften där. Den finns mellan människorna. Japp så är det tydligen på Grönland. Ja om man nu skall tro den här filmen.
Klockan ramlar iväg en bit efter elva. Sex grader kallt ute. Dags att sova. Ja en omskrivning för att läsa såklart. Om jag var i Afrika i nutid förra veckan så är jag i New York 1845 nu. Romanernas bjudresor. Ja kanske inte “bjud”. Bara billiga. Åtminstone de oinbundna pocketresorna. Lite som tredje klass. Men vem bryr sig. Jag gilla musik. Inte vinylskivor eller cd skivor. Ja och det är samma sak med böcker. Förpackningar intresserar mig varken hos tingen eller människorna.
För min far var rättvisa det viktigaste. Det fanns i släkten. Det skulle vara rättvist. Annars fick det vara. Jag har ärvt det där. Känslan för att alla får sin del. I dessa tider får jag blunda. Jag har inte fint blod nog att få säga min mening.
Men måndagen är över. Jag hoppades mycket på den här dagen men det blev liksom inget av den. Visst en del såklart. Också de sämsta dagar ger en del. Men jag hade hoppats på så mycket mer. Men som sextioåring har man såklart haft oändligt många sådana dagar. Man vet att de där oinspirerade dagarna finns där i livet och att de kommer och går. Man får överleva dem. Acceptera att de finns. Så att man kan glädja sig till fullo över de där dagarna då det bara flyter på.
Så jag ger mig för idag. Lägger den här dagen till mitt arkiv. Vandrar bort från den. Först tillbaks i tiden alltså och till New York. Sen in i drömmarnas värld. Drömmer mycket just nu. Vaknar ofta. Oroligt. Det är något som gnager och oroar. Minns brottstycken från drömmarna när jag vaknar. Alla lika galna. Varför drömmer man så konstigt. Varför är de där människorna så tydliga i drömmarna men inte annars. Jag vet inte. Men det är sådär. Man får ta det som det är. New York 1845 förresten. Två systrar åkte från Los ungefär då till Amerika och Ellis Island och New York. Blev insläppta. Tillsammans med mängder av Irländare som inte fick någon potatis ur jorden. Japp, de dr människorna byggde Amerika. Trump och hans anhang har inte fattat det.
Nähäpp. Godnatt. Jag hoppas att få se en ny dag imorgon. Att få slå upp ögonen till en ny oskriven dag är varje dags första glädjeämne.
