En o-cool gubbe

Jag är trettio kilo lättare idag. Konstigt. Ja och det känns som det är i bröstet och i huvudet jag förlorat de där trettio kilona. Ja lite som en heliumballong (utan den uppblåsta känslan)  känns kroppen. Nästan som om den vill lyfta lite från marken faktiskt. Ja, som om den vill sväva iväg en decimeter över marken i en segertur över byn. Underligt.

En människa med hopp med fem år framför plogen har et lättare än en människa som inte har det. Tänk vad hopp är viktigt. För alla. Att ha något gott att se fram emot. Tycker “HOPP till alla” skall skrivas in i grundlagen. Hopplöshet går bort, vad än lagar och annat säger.

Fast fem år är en lång tid såklart. Fast har man gjort tjuofem år för som varit värre så känns det ändå inte så farligt. Hur skulle det kunna göra det?

Men trettio år borta från arenan i spelbart skick blir det totalt för mig. Ett liv är det. När det gäller entreprenörer är det vansinne såklart. Därför att de som inte bara låter pratet vid kaffeborden stanna där är inte så många. Vill vi ha jobb och välstånd så måste så många som möjligt befinna sig på banan istället för i utvisningsbåset. Allt annat är galenskap. Som mannen här i byn. Hans företag med tolv anställda går i konkurs. Han har inget annat val än att jobba på annan ort. Skulder skall betalas. När han kommer tillbaks igen efter tjugo år (20 år!!!) så får tio personer arbete. Kan man räkna till tre så inser vem som helst att det skulle ha varit en god ide för samhället att betala hans skulder och sätta honom på banan direkt. Ja antagligen skulle man fått tillbaks dem på mindre än ett år efter att han är igång igen. Dumt! Urdumt.

I mitt fall var det bara fem anställda. Plus mig själv då. När jag kommer ut ur det här, och om jag lever är jag sextiofem. En äkta pensionär. Är jag frisk låter jag såklart inte det hindra mig. Men i den åldern tar man kanske inte så stora risker, ja man tar inte stora risker igen alls efter det jag varit med om.

Vad skulle jag gjort annorlunda själv då. Ja, först och främst skulle jag se om mitt eget hus först. Jag hade 700 tusen insatt i min firma när jag ansökte om konkurs, de pengarna skulle jag ha plockat ut först. Sen skulle jag skitit i skatterna mot slutet. Betalt leverantörer istället. Japp, precis som alla andra gör och gör med något slags gillande av samhället. Det finns ingen som sitter inburad för att d gör det där, det finns ingen som har näringsförbud för att de gör det där. Fel, det tycker jag i alla fall, men så är det.

När jag ansökte om konkurs för mitt företag fanns inte en krona i skulder till staten. Det var självklart att inte sko sig själv före mina leverantörer. Jag hade aldrig en tanke på att plocka ut pengar till mig själv först. Att “göra rätt för sig”. Men tänk att läxan blir att det där “att göra rätta för sig” bara är naivt nonsens. Eftersom det bara är dumskallar som jag som tänker så. Ja och vad fan har man för det. Ingenting.

Men antagligen skulle jag inte gjort annorlunda idag heller. Ja om sanningen skall fram. Jag försökte vända skutan ett halvår innan jag gav upp. Ett riktigt kämpigt halvår. Den där sista veckan när Kronofogden ringde och sa att dom skulle komma upp gav jag upp. Livrädd för något så hemskt som Kronofogden. Men det hade såklart inte hänt ett dugg då. De hade kommit upp och sett att det som fanns behövdes i verksamheten och sen åkt igen. Efter det fanns det förhandlingsutrymme. Leverantörer hade och tjänade pengar. Ingen vann på att företaget sattes i konkurs.  Så varför gjorde jag inte det? Ja, helt enkelt för att jag skämdes så förbannat för att Kronofogden skulle komma. De var det största nederlaget för mig. Resultat. Jag fick leva med dem i tjugofem år. Dumt alltså.

Men tittar man tillbaks. Kan man ångra något? Ja det kan man såklart. Det jag beskrev ovan. Men annars. Noop. Jag står för det jag gjort. Folk har mist pengar på den där konkursen. Det tycker jag är synd. Men det ingår i att göra affärer. Jag har mist pengar i andras konkurser också. Det ingår i spelet helt enkelt. Ja och en del kanske kan se de som att ett liv gick till spillo men jag kan försäkra att jag har levt fullt ut. Visst, jag har rört mig genom världen med båda händerna bakbundna och med nakna fötter men gått där med gott mod. Det tror jag alla vet som känner mig. Inte fan har jag surat. Inte har jag gett upp heller. Nej och gett upp har jag inte ännu.

Nu skall jag städa.

ps Egentligen skulle jag ha skrivit en bok om allt det här. Men då blir man den där personen. Den konkursade. “Synd om” personen. Den som sitter i TV sofforna och ojjar sig och skapar tårar. Jag har kommit fram till att jag måste vidare. Vill inte vara den där personen. Därför blir det ingen bok om eländet. Den får någon annan skriva. ds