En o-cool gubbe

Jag är lite död idag. Oinspirerad. Eller i alla fall svårstartad. Men läser Nessers senare vid sänggående. En sådan här dag skulle man väl kunna fortsätta med det hela dagen. Gripa boken och bara läsa på. För att Nesser är bra och för att man annars kaster bort en bra dag på att vara oinspirerad.

Får lite datorskrot från byarådet här  byn. Kan inte hålla mig från att kolla igenom. Japp, det är datorskrot, äldre än till och med de grejer jag sitter med nu, men några väskor går att använda. Tänk att väskorna överlever datorerna?

Men lägger mig såklart inte i soffan och läser. Inte ens när jag har en bara inledd Nesser, en av favoritförfattarna. Det skall låtsasjobbas. Idag med. Som alla dagar. Men handla först. Det är lika bra att hugga tag i det där. Annars sitter jag med det framför mig och kan inte riktigt dyka ner i det jag vill dyka ner i. Jag är så jävla dålig på det där att ha saker framför mig.  Det är det där med att gå in i sig själv och köra igång. Det är en ansträngning. Man vill så ogärna tvingas ut ur den där koncentrationen igen. Har man saker framför sig så är det såklart oundvikligt att koncentration skall avbrytas någonstans där borta och helst då när det flyter på. Alltså, klara av saker. Dyk ner sedan. Hoppas att telefonen är tyst som en mus.

En av datorerna har en 20GB disk och 114156kb minne. Ja disken känns ju rätt för sin tid. Men minnet? 114M? Va? Windows 2000 Professional som det är på den måste ha fått fnatt där. Vår första server här på kontoret hade en disk på 256K. Maskinen en 286’a. Hur mycket minne det var har jag glömt. Disken var dyr. Svindyr.  Vi jobbade fem personer mot den. Nätverk men inte var det Ethernet. Något annat. Bortglömt nu. “lan…” någonting. Så ser man det så så är väl 20G OK. Men har 500G på min gamla Windows maskin. Några T på Linuxutvecklingsburken. Servrar som har mer ändå. Det har blivit andra tider. Min första disk över huvud taget var på 10M. Den gjorde det möjligt att editera,  kompilera, debugga utan att skifta floppyskivor. Före hårddisken fick man ha en skiva med projektet och sen en där man hade de program som skulle köras och en för debuggern. Allt fick inte plast på en skiva så man bytte beroende på var man var i utvecklingsprocessen. Brukade ha tre 5 1/4 floppys som man skiftade mellan. Så den där disken var ett under. Sparade mycket tid. Lät som ett jetplan. Stor så att den kunde fungera som ankare för en mindre båt.

Fast man har ju sett 256 bytes trådminnen också såklart. Stod ett på Teoretisk Fysik institutionen i Uppsala. Vackert men otympligt. Korten var inte vackra däremot. Det berättades om kortläsaren som låg högst upp i ett torn i ett hus på fysikaliska institutionen i Uppsala. En glansig gammal fin marmortrappa upp till tornet. Man läste in sitt program där för batchkörning under natten så att man hade sina resultat på morgonen efter. Fortran. Nord maskiner. Stora buntar hålstansade kort. Stopptiden låg där vid femtiden på eftermiddagen. Det hände mer än en gång att doktorander kom rusande med andan i halsen i marmortrappan och med korthögen i näven på väg upp till kortläsaren men halkade omkull och i värsta fall tappade hela korthögen så att korten for ut över trapphuset. Ingen körning den natten. Definitivt inte. Tillbaks och sortera kort. Stansa om de som blivit blöta eller för vikta.  Ny körning nästa natt.

Men korten har jag inte varit med om. Inte remsor heller. Inte mer än som lek med gamla grejer. Fast stansade remsor användas i industrin långt in på nittiotalet. Gjorde inget om man var lortig när man hanterade dom. Datorstyrda svarvar. Och annat.

Men handla var det. Kattmat, kattsand, fil och yoghurt. Till och men jag kommer ihåg det utan lapp. Kanske. Jag borde väl gå med fötterna ner för att visa vilken alert gammal gubbe jag egentligen är. Men -10 talar emot. Kattsand talar också emot. Man skal upp för backarna sen igen.  Fast å andra sidan en mössa på, handskar på, så är -10 en av de bästa temperaturerna. Man fryser mer kring nollan. Den kylan går inte att skydda sig mot med kläder, det är fuktkylan som tar sig igenom allt som lurar där.

Så jag avslutar det här knappandet. Skall försöka hitta varorna som behövs och sen en tråd in i något vettigt. Tabeller står på schemat. Omskrivning. Det är så en ocool gubbe som jag överlever. Det finns inget annat sätt.

Numera ler jag nog mest för mig själv när jag släpper en release eller postar om någon ny funktionalitet. Bra dagar läses postarna av tre personer men vanligare en person, och den personen förstår ingenting av det som det står,  det kan man vara helt säker på. Jodå man blir luttrad.

Förr var det annorlunda. Man jobbar några månader. Ja vi pratar 15-16 timmars dagar i några månader ett halvår eller ett år. Det är tufft både jobbmässigt och ekonomiskt och så får man då den där releasen så klar som man nu kan. Skickar ut den. Postar. Ingenting. Nothing. Zip. Inga frågor. Inga nedladdningar. Ingen ökning av sidstatistiken. Nada.

Så man suckar lite. Man skulle kunna tänkt “IDIOTER” i det där ögonblicket såklart. Men man gör inte det därför att man varit med ett tag nu. Folk förstår inte vad man sysslar med. Folk orkar inte läsa. Folk orkar inte sätta sig in i nytt. Ja man är ju folk själv också så det där är ju känt. Man är ju sådär själv också. Det är den där 15-sekunders regeln. Fattar man inte vad det handlar om på 15 sekunder så är det kört. Fast 15 sekunder var nog förr det. Numera pratar vi fem. Eller fyra. Snart två.

Jag har för länge sedan insett att VSCP aldrig kommer bli en sådan där 15 sekunders grej. Det krävs mer tid. Men jag vet också att de som lagt ner den där extra tiden fastnar oftast. Fattar varför det ser ut som det gör och varför det krävs lite energi även från den som hoppar in i det. Tycker det är bra. Ja ungefär som differentialekvationer. Man får jobba lite med dem i början.

Så man får byta inriktning. Göra det man själv tycker är bra och som man själv behöver. Lägga fokus där. Skulle det då sen vara så att ingen annan vill eller tycker det man gör är användbart så är det ju då fullständigt oviktigt.

Japp, så det är så jag jobbar. Nja, låtsasjobbar. Nu är en vägg byggd av de där stenarna,  det är många väggar kvar dock, tack, golv och annat med, om en timme börjar jag bygga på nästa vägg.

Bara för att jag kan.