Året innan hade jag varit Kemist på vattenverket i Eskilstuna. Samma år som jag hade fått antagningsbeskedet till Uppsala och fysiken. Det här året hade varit en seger. Alla tentor fixade. Inte med spets som min son briljerande tar sina. Jag fick kämpa för varje pinne som jag alltid fått kämpa. Men jag hade klarat det hit och någon måste haft jävligt fel där på Celsiusskolan i Edsbyn det kände jag med visshet och tog med mig genom livet.
Är man inte född rik så innebar sommaren, då som nu, att man måste finna pengar på andra ställen för att överleva eftersom studiemedlen från februari sedan länge var slut och nya pengar inte skulle droppa in förrän där borta i mitten/slutet av september någonstans. Jag minns inte vad som fått mig att nappa. Nyfikenhet kanske eller ett rent intresse för människor, det jag alltid känt (det var nog därför jag blev tekniker). Om farfars livsöde visste jag inget om vid den här tiden. Men jag hade alltså sökt och fått jobbet som vårdare på Ulleråkers mentalsjukhus som det hette på den här tiden. Gått den intensiva enveckasutbildningen. Skulle börja på en öppen avdelning.
De fulla kromade formpressade askkopparna är det som kommer till mig först när jag tänker på det här året. Man kunde röka på rummet och överallt på den tiden och alla rökte konstant. Jag med. Men också värmen som fanns här. Japp, en institution med värme. Men här fanns också han från Åkers Styckebruk som blivit utnyttjad – varit slav – av godsägaren hela sitt liv. Förstörd av en egoistisk sate och jävel. Han borde inte vara där men satt fast i systemet. Där fanns hon som jag följde med på bussen och hon vågade mer än vad jag någonsin vågat i hela mitt liv genom att kliva upp på en bussen och åka den korta turen. Hur njöt hon inte av att få komma hem till sin lägenhet, sitt eget. Hur hon var lika modig på resan tillbaks. Alla andra. De brända, de utnyttjade, de som försökt men inte lyckats ta sina liv. Var och en kunde vara jag, och för en gångs skull räckte det att vara en enkel människa som orkade sitta och lyssna genom en midsommarhelg eller en onsdag i Juli. Att mod bara handlar om att besegra sina egna demoner lärde jag mig det där året.
Året efter samma ställe. Men nu en annan avdelning. Låsta dörrar, låsta rum. Hur jävligt kan vi må egentligen. Mina egna tårar var ingenting och bara noll när jag fick se detta. Alla kunde drabbas. Inför smärtan i själen är vi alla lika precis som var och en av oss kan bryta ett ben. Han den kände med revyerna, kepsen och gluggen mellan tänderna. Hon som städade på kontoren. Här var vi alla lika. Såren i själen vidöppna och blödande. Skriken och smärtan sanna och bullrande och illaluktande. Eller också var den kemiskt stum och apatiskt borta eller elektrifierat sönderslagen. Mannen som jag följde med för elektrisk behandling. Han som kom tillbaks och var en annan, men som gjorde allt, A L L T, om det bara kunde döva de smärtor han kände. De jag nästan förstod. Men mest minns jag den mörkhårige killen som var ungefär lika gammal som mig. Han som om och om igen hamnade i spännbälte. Jag som försökte förstå, han som bara ville dö, alla oändliga timmar vi pratade där och jag höll hans hand när han var rädd för allt och bara ville bort och det nu, snabbt, våldsamt. demonerna som var verkliga och krävande farliga där omkring honom. Hans föräldrar som kom på besök. Välartade, välklädda som inte ville vara där. Men var det deras fel? Vem vet? Antagligen inte eller kanske. Jag fick bara höra smärtan inte vad som orsakade den. Men också här människor som var som jag. Som jag men som tvingats en millimeter till ut över stupet. Det är bara den där millimetern som skiljer oss åt. Som gör den ene till vårdare som jag och den andre till patient. Det lärde jag mig det här året.
Tredje året. Samma område – nytt hus. Låst avdelning. Hit kom man om man blev dömd till rättspsykiatrisk vård. Jag jobbad natt. Två låsta avdelningar bredvid varandra. Två ensamma studenter under natten och ett tjugotal intagna på varje avdelning. Knivlådan i köket som var låst och som skulle låsas upp av mig till kvällsfikat. Hon som mördat den där mannen med tjugo knivhugg som alltid skar upp limpan. Han som dräpt tre som alltid cirkulerade runt när knivarna var framme. Knivarna som satt fast med kedjor ner i lådan. Hur fantasin fick en ung student som var jag att känna verklig rädsla. Hur de intagna kände det och utnyttjade den. Men man stålsatte sig. Fortsatte att vara människa trotts att de försökte göra en till en rädd hare. Till slut accepterad som medmänniska. Inte bara plit som de andra, bara nästan. Han som jag spelade schack med. Den vänligaste och trevligaste mannen i världen. Som rymde på en permission dan efter. Var borta i tre dagar och eldade upp en familj. Återfallande pyroman. Hur han var lika trevlig när han kom tillbaks en vecka senare från häktet. Kunde ha vara en granne, en vän. Eller hon den vackra zigenerskan (ja hon kallade sig det). Kanske den vackraste kvinna jag någon sin sett. Men full av hatet inom sig. Den farligaste av dem alla. Larmknapparna. De att trycka på när det spårade ur. Som när mannen slog sönder allt i sitt rum. De som inte behövdes när någon ville sitta och prata på nätterna. Berätta för någon som iddes lyssna i vargtimmen. Filosofiska funderingar med den andre studenten i en soffa på en låst avdelning när allt var lugnt. Där lärde jag mig att det vi kallar ondskan inte har ett ansikte. Hitler, Himler, Göring och de andra massmördarna har en god sida i sig också. Världen är inte svart och vit som på film. Bovarna bryter inte på ryska…
Nästa år gick jag ut i livet. Jag hade funnit datorerna och rest till Stockholm, dit jag längtat i själ och hjärta.Maskinerna som blev mitt livssignum. Än har jag inte återvänt till de där rummen. Jag kan bara be att jag är förskonad, från dem och från ålderdomshemmen. Men om det vet man inget och om det nu skulle hända så ber jag bara att någon håller i min hand och lyssnar utan att titta på klockan som jag gjorde för andra då den där gången.