Sommarmorgon. En sådan där typisk junimorgon är det. Vi sover med öppet fönster. Ljuvligt. Vid tre är kören av fågelsång som starkast. Man måste såklart ligga där och lyssna en stund. Njuta i mitt fall. Tänk att man kan finna det där störande. Hur mycket av den ursprungliga människan har man kvar i sig då? Nåja. Massor kanske. Vafan vet jag. Själv upplever jag det där som det vackraste som finns.
Men det är kallt att kliva ur sängen på morgonen. Det är sådana där sova i tält första dagarna när sommarlovet börjat frihet och temperaturer som gäller fortfarande. Helvete vad man frusit sådana nätter. Man brukade klara en. Sen återvände man till innesängen.
Jag har strumporna på fortfarande. De brukar sedan länge var avtagna den här tiden på året. Tittar man på prognoserna så verkar de få sitta på. Men ett par strumpor gör ingen sommar. Man kan njuta med strumporna på. Jag är anpassningsbar på det viset.
Jag kodar såklart. Fast det märks liksom att man börjar bli gammal. Det går lååååångsamt. Men framåt ändå. Också droppen som urholkar stenen gör sitt jobb. Eller ja, vi gör det vi måste.
Egentligen skulle jag vilja befinna mig på en sommarväg utan något som helst mål. Bara åka åt något krona eller klave håll och se vad man kan hitta där. Ta in på något sunkigt hotell för att sova en natt. Äta det som bjuds på de hak man hittar. Den där längtan har alltid funnits i mig. Driften av att få känna att man är på väg. Nyfikenheten i vad som kommer efter nästa kurva. Och tro det eller ej. Men människorna intresserar mig mycket, Mötena., Historierna. Bara det är på riktigt, de där mötena. Klarar inte av när samma tugg upprepas vecka efter vecka år efter år. Eller, jo, klarar av, men sänks som ett tungt sänke i själen av det nollande.
Imponeras varje dag av alla människor som går omkring och känner sig stora, lyckade och framgångsrika i sina ordinära liv. Alla de där som trettio likes på Facebook räcker för. Eller som verkligen känner något när en chef tycker att de gör något bra. Fast imponeras är nog fel ord. Jag är avundsjuk. Så jävla avundsjuk på det där att kunna känna att man hör hemma. Att man är bra. Att man är vacker. Intelligent. Ja alla de där positiva epiteten. Ja AVUNDSJUK är ordet. Ännu en dålig sida hos mig själv hittad där alltså.
Nåja, man kan koda, under den processen tänker man inte så mycket på något alls. “Tänk inte så mycket” brukade min fru säga förr. Har fortfarande inte klurat ut vad hon menade med det. Vi lyckliga nollor borde väl tänka mer…