Moster Ruth från Bollnäs brukade säga att den här låten handlade om mig. Och javisst, nog kund det ha varit så. Det mesta stämmer om livet där och då. Fast sen blev det såklart något annat. “Men han gav upp alltihopa för att…” så har det väl alltid varit. Mitt liv. Nytt. 100%
Fast med bra låtar, bra filmer och bra böcker är det ju så att man kan placera sig själv i dem som huvudperson. Så jag gissar att jag inte är ensam om att bli satt som huvudperson i någon av de där kategorierna.
Numera är det annars den här som gäller. Stämmer på pricken. Tycker jag. Man tror sig förstå.
Annars, Lalla Hansson spelades flitigt i en vit Volvo Amazon med fartränder när den for fram över alla vägar i länet och i grannlänen under sjuttiotalet. Jag behöver bara höra en av de där låtarna för att förflytta mig till den där bilens röda galonklädsel och de människor som satt i den där bilen.
Det är så enkelt att framkalla bilder av förr numera, projicerad med kristallklar tydlighet på en projektorskärm inuti huvudet. Det finns massor av triggers runtomkring en som triggar minnesfragment som med brådska skall fram. Behöver tänkas på. Ändå är jag inte så mycket för det där gamla. Det som var bra då behöver liksom inte vara bra idag, ja och är ofta inte det heller. Så man skall helst lämna allt sådant där orört. Rör man upp det dammiga förstör man lätt det bra med minnen. Återträffar utgår alltså. En har jag varit på. Det tog alldeles för kort tid där tills alla fanns på samma platser som de ha sist vi såg. Att det gått tjugofem år och omvälvande förändringar inuti de flesta var underordnat. Men för många var tydligen grundskoletiden den bästa i livet. Jag har inga dåliga minnen därifrån heller. Men nog fan är min bästa tid nu. Definitivt så.
Men minnen kan vara såhär också. Söta och gula. Då är det svårt att inte låta sig omfamnas av dem. Men man måste.