– År 1876 togs bågljuslampor i drift vid Marma sågverk i Hälsingland, samtidigt som de även installerades i Näs sågverk i Dalarna. Det är en av de tidigaste dokumenterade belysningsanläggningarna i Sverige. Nio år senare skedde introduktionen av elektriskt ljus i Hudiksvall, 1887 byggdes en kraftstation i Mellankvarnen i Stömneån och 1892 startades kraftstationen vid Stocksbo by, i Färila. Kraftstationen i Färila anses vara den första ”landsbygdselektrifieringen” i Sverige eftersom den matade flera gårdar i byn, berättar Tage Hansson, pensionär och lokalhistoriker, med ett tidigare arbetsliv på Hälsingekraft.
Source: Ellevio | När elektriciteten kom till Hälsingland
Typiskt Hälsingeskryt, men vi är (lite) malliga och gillar att skryta i Hälsingland serru.
2 replies on “Ellevio | När elektriciteten kom till Hälsingland”
Jag är så imponerad av dessa pionjärer nästan oavsett vad det gäller. Tänk att du skall bygga en “kraftstation” innan det egentligen finns någon. Tänk vad många komponenter du behöver, vad kommer de ifrån? Antar att de importeras av någon som gjort det innan eller så får du göra dem själv. Men någon måste vara först. Hur mycket elkabel måste det inte gå åt, vem gör den innan eldragning knappt är en grej?
När du löder ihop dina coola kort så består de av komponenter som kopplas ihop på ett genialiskt sätt, men hur gjorde man innan det fanns komponenter?
Kraftstationen i Färila var väl långt ifrån först i världen men tänk ändå vad många “specialare” de måste ha fixat under bygget tänker jag och någon var ju faktiskt först.
Det är så många hönor och ägg att man blir snurrig, och imponerad. Nästan lika imponerad som jag blir av astronomerna som för typ tusen år sedan drog slutsatser om jorden och planetsystemet som visat sig vara korrekta genom att bara titta på himlen.
Ja visst är det så. Jag får av någon anledning en massa videoklipp från indiska industrier där man tillverkar allt från kablar, tekannor till fordon. I princip varenda maskin ser hemmasnickrad ut. Platsgjutning sker genom att man för hand häller plastpellets i en tunna, matar det genom en ring med bunsenbrännare och för hand blåser in i en egenhändigt tillverkad form. Otroligt imponerande.För hur många i västvärlden är det där ens i tanken en framkomlig väg. Ändå var det inte så länge sedan man gjorde det i Sverige heller. Farsan byggde mycket maskiner till “fabriken” och et var likadant på andra industrier.
Makerörelsen har ju mycket av det där i sig. Inget är omöjligt. Det handlar bara om tid och kunskap. Ja och vilja. Och såklart att inte vara så förbaskat ängslig hela tiden. Går det åt helvete får man försöka igen.
I Edsbyn där jag växte upp så vek många marknader när andra världskriget bröt ut. Då började flera företag att bygga gengasaggregat och blev rätt stora på det. För att ha råd att starta gick man runt bland de rika bönderna och lånade upp kapital. Det fanns en närhet. Nu ligger alla pengar i London och New York och man skall övertyga en tjänsteman med siffror istället för att få med någon som själv är delaktig i ideen.
Jag beställde kort från Kina i början på veckan. Och nu är de på väg. Dom gör ingen skillnad mellan stora eller små kunder. Dom kan till och med tillverka dom. Gör sitt bästa för att man skall bli nöjd. I Europa tar ingen ens i en liten order som den jag slänger iväg. Åtminstone inte utan att rynka på näsan och lägga på många kronor på priset.
Försök att få några plåtar laserutskrivna i Sverige. Maskiner finns det ju på varje mekanoföretag. Men man tar inte i småordrar alls. Det fungerar bara om man känner någon som jobbar där. Men ställer man frågan i Kina kommer femtio företag kontakta dig och erbjuda sina tjänster i högt och i lågt. Stor hunger.
I allt det där finns vår undergång som innovatörer och industrier på sikt. Tyvärr. Vi måste lära oss orka innan vi måste orka med kniven på strupen.