Categories
Betraktelser & Berättelse

Vaktavlösning

För en alldeles liten stund sedan så dog han. Kamrat Frasse. Och hur skall man orka leva utan ännu en älskad vän tänker man. Tårar som rinner, för att de måste och för att övertryck av sorg skall ta sig ut. Men en katt bara. Inget annat. Men tårarna och smärtan är densamma. Varje gång.

Men vi levde med varandra i tjugo år. Man vänjer sig. Lär sig varandras egenheter. Lär sig tycka om varandra. Älska varandra. Det är vaktavlösning här på kullen. Nu måste någon annan ta över.

Han kommer inte hem under natten. Det är ovanligt. Han har ätit kopiösa mängder mat under de senaste åren. Alltid varit hungrig. En grumpy old cat på alla sätt. Alltid på sin vakt. Försvarat sitt revir här på kullen. I allt annat alltid gått genom ett fullt liv med ett vänligt sätt. Men åldern har tagit på honom. Sköldkörtel kanske. Socker. Eller annat. Det har märkts att han åldrats de sista åren. Men det gör vi ju alla. Förfallet på vår väg mot döden.

Men när han inte är hemma på morgonen så oroar vi oss såklart. Vi har fått katter överkörda och dödad av hundar och allt möjligt annat genom åren. På eftermiddagen hittar jag honom liggandes vid bilen. Han är lortig, kan inte stå. Han har haft problem med balansen länge. Inget konstigt i den ålder han kommit upp i. Nu måste han ha släpat sig hem.

Jag bär upp honom. Han vill stå. Ut och gå. Men kan ju inte. Så jag sitter där. Återkommande. Lider av att se honom försöka. Förbereder mig på att det är dags snart.

Men på katters vis så skall det tas adjö ordentligt, K jobbar sent. Han dör inte förrän hon är hemma. Hon sitter bredvid honom. Tjena, nu drar jag. Tack för mat och ett varmt och mjukt knä, liksom. Tjing – vi syns.

Jag är så förbannat trött på döden. Allt och alla man älskar tar du. Skär sår i min själ som lämnar fula ärr efter sig som jag sen måste bära med mig vart jag än går. Men liv och död är sammankopplade. Visst vet jag det. En del av den jämvikten är det där som jag lever efter och tro på. Egypterna trodde katter hade en tass i vår värld och en tass i de dödas värld. Kanske är det så. Då är det kanske inte så svårt att passera gränsen mellan de två tillstånden. Jag hoppas det. Som med alla andra som gått före är jag innerligt glad att ha fått leva sida vid sida med någon som har betytt så mycket som den här lilla svartvita kamraten gjort.

Ha en god resa Frasse. Vi syns kanske.

Men bara en katt. Fast det känns såklart för jävligt ändå.

Han var “min katt” nämligen. Låg absolut inte i någon annans knä än i mitt. Ända tills jag började veckopendla till Gävle. Då blev han K’s katt. Jag, svikaren, hade lämnat honom i sticket, nu fick man skylla sig själv. Men det var OK såklart. Vi gillade varandra ändå och ibland så dög faktiskt mitt knä också efter det där.

Men tid för att gråta. Tid för att sörja. Som skall ersättas av tid att minas och att skratta. Vi läker i sorgen. Pö om pö tar vi oss ur sorgen och tillbaks till livet. Alltid.

Låt mig nu slippa fler dödskrönikor snälla. Ja, jag inser vad en sådan önskan innebär.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.