Jag skall låta lödångorna omsluta mig idag. Jodå det finns att göra där också. Pillgöra. Tröttar ut kropp på ett annat sätt än vad programmering gör. Lite spännande också eftersom jag (oftast) just nu bygger första batcherna av saker. Antingen fungerar det eller också har man kastat pengarna i sjön. Chansar lite nämligen när jag beställer kretskort och kör inte den vanliga prototyp – rätta – prototyp – rätta – produktionsmodellen utan går på produktion direkt. Risken är alltså att något blir fel och man får kasta alltsammans. Har haft skaplig tur hittills.
Mulet ute. Jag gråter inte för det. Bra för arbetsmoralen. Ja man längtar liksom inte ut. Men däremot bort. Paris vore en höjdare just nu. Det är jag säker på. Berlin och London också. Hemmaarenor som jag numera besöker lika sällan som Edsbyn. Men ändå hemmaarenor. Drömmar om att finnas i stora världen annat än elektroniskt följer med såklart. Men jag antar att de alltid kommer att förbli drömmar. Men gråter inte för det. Då skulle man få gråta jämt.
Alla ser björn den här tiden här uppe. Utom jag då såklart som sitter här inne. Mer tid ute behövs också. Den där bubblan man befinner sig i, den som räddar en från den totala galenskapen av att bo mitt i skogen, är naturligtvis av ondo också. Det finns inget som bara är gott. Eller ont. Bara båda. Vid olika tillfällen och från olika perspektiv. Gäller varje krigare i IS och en sådan som Hitler också. Japp. Allt annat är Hollywooddramaturgi. Man skall aldrig förledas att tro att den har något att göra med verkligheten.
Jag känner människornas förväntningar bubbla omkring i luften just nu om jag öppnar upp den delen i mitt sinne. Examenslängtande ungar. Semestersugna vuxna. Tonåringar som skall på Bråvallafestival. Planerade resor som nu skall bli av. Sommarhusliv. Härligt helt enkelt. Man rycks med i det där. Blir glad. För andras skull. Den bästa glädjen. Jag skulle vilja att alla de där som nu drömmer och längtar fick sin längtan och sina önskningar uppfyllda. Ja om det var jag som var han/hon/det/gud så hade jag fixat det.
Suger i mig den sista slurken ur tekoppen. Betyder att det inte blir fler ord idag. Den här stunden på morgonen med orden unnar jag mig. Lite omvärldsbevakning blir det också, allt som allt lite onödig tid för att komma in i dagens jobb. Jodå jag har en gokänsla i magen idag när jag kliver in här på kontoret. Det har jag nästan alltid. Jag vet inte hur många miljoner kronor just den känslan är värd i en tid när framgång mäts i pengar. Kanske ingenting. Kanske allt. För mig handlar det om att leva eller inte leva. Det är inte svårare än så. Ja och jag gillar att leva. Har alltid gjort det. Ja också under svåråren. Visst, låt vara att jag ibland längtar efter att få vila. För det har inte alltid varit lätt. Jävligt slitigt ibland. Men jag inbillar mig såklart inte heller att jag är ensam om det. Också den där leende vackre rike framgångsrike personen som alla avundas har sitt. Man måste vandra runt i varandras skor för att förstå. Ja lite förståelse kan man faktiskt få genom litteraturen och sin egen fantasi också. Men det är ett helvete att leva. Ändå är det det vackraste och bästa som finns. Se där jämvikt igen. Låt en ny dag och en ny vecka börja. Jag har ambitionen att förändra världen idag. Vad är din ambition? Gå inte in för något mindre än så du heller.